2008/07/29

Ostskivan som räddade säsongen

KÅSERI För exakt nio månader sedan—en tidsperiod som har förlupit mycket snabbare än väntat—vaknade halva Göteborg upp med den mest efterlängtade bakfyllan på elva år. För lite mindre än åtta månader sedan kunde jag för första gången efter guldet samla mina känslor och tankar i en krönika här på Baraben, där min tomhet efter guldet var kärnfrågan. Tyvärr fick jag, för min egen del, helt rätt i det jag skrev då, för två tredjedels år sedan:
Hade jag fått välja—ur ett för den kommande säsongen rent känslomässigt perspektiv—hade jag valt en andraplats i årets Allsvenska. Då hade de där sköna känslorna av hopp, längtan och revansch infunnit sig. Jag hade ännu en vinter kunnat intala mig själv att jag förhoppningsvis i alla fall kommer få uppleva något guld med Blåvitt innan jag dör. Nu har guldet raderat ut elva år av uppdämda känslor och det kommer ta elva guldlösa år innan jag kan få dem tillbaka.
Hela året säsong har varit ett enda långt sömnpiller. Inte minst spelmässigt—fram till för ett par omgångar sedan—men faktiskt främst känslomässigt. Den där fantastiska känslan av att få se Blåvitt som om det vore den sista gången man fick göra så—som infann sig inför i princip varje match 2007—var borta, och ersatt med ofrivillig mättnad. För några dagar sedan insåg jag att medan andra är visionärer när det gäller Blåvitt, är jag bara en simpel nostalgiker.

När andra blickar framåt mot en ny storhetsperiod, blickar jag bakåt mot en gången. När andra drömmer om ett nytt SM-guld, tittar jag i backspegeln på det senaste. Och när andra i sinnet redan glömt 2007, kan jag inte släppa tomheten.

Men. Så stod jag i går, på kvällskvisten, och gjorde en ostmacka. Funderade lite på morgondagens match mot Basel. Och plötsligt fanns känslan där igen. Pulsen steg, armhåren reste sig och kroppen började rysa. Plötsligt, hade min föraning från den där krönikan förra året slagit in:
Den enda trösten är att vi nu lämnar de väl upprampade ångestfyllda stigarna, och ger oss ut på vandringsfärd, ut i, sedan elva år tillbaka, orörd guldmark.
När Allsvenskan inte ger den kick jag söker, dyker europaspelet upp och räddar året. Mötena med Basel framträdde plötsligt—när jag skar en skiva ost—som årets två absolut viktigaste matcher. Det är allt eller inget. Precis som de där fantastiska matcherna mot MFF, AIK och Trelleborg i höstas. Det är ett obevekligt "hej då Europa", eller ett rungande "hejsan Europa". Förlust och säsongen är halvt över. Vinst och vi befinner oss—oavsett utgången av kvalrunda tre—i de riktiga turneringarna. Ett Champions League-gruppspel, eller Uefacupens första omgång.

En vinst i dubbelmötet mot Basel säkrar inte bara minst ytterligare fyra matcher i Europa, det säkrar minst två ytterligare månader av det där som man älskar och hatar om vartannat, nervositeten, euforin, sorgen och allra främst, känslan. Sprungen ur en simpel skiva ost.

16 kommentarer:

  1. Kan bara instämma. Har kännts som "jaha" inför i stort sett varje match i år. Nu var guldet taget igen och känslan då var ju kul men efter ett vakum.
    Men nu, nu stundar Basel och man kan inte vänta till avspark. Det är nu det gäller, där och då. Skall vi vara eller inte vara. Det är allt eller inget.

    Det finns kanske en gråzon, men nja...

    Det är i alla fall detta suget man längtat efter. Känna hur matchpulsen är hög flera dagar innan och hur viktigt det faktiskt kan vara.

    SvaraRadera
  2. Får erkänna att jag känner exakt likadant.

    SvaraRadera
  3. Fick faktiskt lite härliga rysningar när jag läste texten!!

    SvaraRadera
  4. Kan inget annat än hålla med! Så sjukligt taggad inför båda baselmatcherna! ses i parken imorgon! Vi säger scheise till basel!!

    SvaraRadera
  5. Någon mer än jag som är livrädd att bli totalt utspelade mot Basel?

    SvaraRadera
  6. För min del behövdes det en 17-åring som avgjorde på övertid mot Djurgården för att den där riktiga känslan skulle komma tillbaka igen.

    Basel känns som årets match, och jag hoppas den gör det även i efterhand, men att det på nytt börjat röra sig i de yngre leden tycker jag också ger lite mer intresse. Tänker på Söder, Bärkroth, SebbE... de där kidsen blir så oförställt glada när de gör mål att de inte vet vart de ska ta vägen, det är härligt att se.

    SvaraRadera
  7. Tifo imorgon !

    SvaraRadera
  8. vilken ostsort var det?

    /ostälskare

    SvaraRadera
  9. Bra krönika och jag känner väl igen mig. Dock tycker jag att ostskivan kändes lite krystad :P

    SvaraRadera
  10. Bra krönika och jag känner väl igen mig. Dock tycker jag att ostskivan kändes lite krystad :P

    SvaraRadera
  11. Tycker att Ifk:s förväntningar på att det ska komma 10-15 000 på matchen i morgon är lite väl blygsamma, allt under 20 000 vore pinsamt det är ju trots allt en av de största matcherna de senaste 10 åren själv rankar jag nog bara hemmamatchen mot Trelleborg ifjol när vi säkrade guldet som större än den här. Jag vill härmed uppmana ALLA som känner ngt för den här klubben ATT SLUTA UPP OCH GE LAGET ETT SÅ STORT STÖD SOM MÖJLIGT. Laget kommer att behöva allt stöd det kan få i en så svår match.

    SvaraRadera
  12. Jag ska börja äta ost. Hitills har jag bara ätit det på pizza.

    SvaraRadera
  13. Brännvinsost var det. Mumma.

    SvaraRadera

Hos BaraBen.com använder vi sunt förnuft och generell "netikett" i diskussion och debatt. Bete dig inte som en idiot - slipp känna saxens vrede.