Ostskivan som räddade säsongen

KÅSERI För exakt nio månader sedan—en tidsperiod som har förlupit mycket snabbare än väntat—vaknade halva Göteborg upp med den mest efterlängtade bakfyllan på elva år. För lite mindre än åtta månader sedan kunde jag för första gången efter guldet samla mina känslor och tankar i en krönika här på Baraben, där min tomhet efter guldet var kärnfrågan. Tyvärr fick jag, för min egen del, helt rätt i det jag skrev då, för två tredjedels år sedan:

Hade jag fått välja—ur ett för den kommande säsongen rent känslomässigt perspektiv—hade jag valt en andraplats i årets Allsvenska. Då hade de där sköna känslorna av hopp, längtan och revansch infunnit sig. Jag hade ännu en vinter kunnat intala mig själv att jag förhoppningsvis i alla fall kommer få uppleva något guld med Blåvitt innan jag dör. Nu har guldet raderat ut elva år av uppdämda känslor och det kommer ta elva guldlösa år innan jag kan få dem tillbaka.

Hela året säsong har varit ett enda långt sömnpiller. Inte minst spelmässigt—fram till för ett par omgångar sedan—men faktiskt främst känslomässigt. Den där fantastiska känslan av att få se Blåvitt som om det vore den sista gången man fick göra så—som infann sig inför i princip varje match 2007—var borta, och ersatt med ofrivillig mättnad. För några dagar sedan insåg jag att medan andra är visionärer när det gäller Blåvitt, är jag bara en simpel nostalgiker.

När andra blickar framåt mot en ny storhetsperiod, blickar jag bakåt mot en gången. När andra drömmer om ett nytt SM-guld, tittar jag i backspegeln på det senaste. Och när andra i sinnet redan glömt 2007, kan jag inte släppa tomheten.

Men. Så stod jag i går, på kvällskvisten, och gjorde en ostmacka. Funderade lite på morgondagens match mot Basel. Och plötsligt fanns känslan där igen. Pulsen steg, armhåren reste sig och kroppen började rysa. Plötsligt, hade min föraning från den där krönikan förra året slagit in:

Den enda trösten är att vi nu lämnar de väl upprampade ångestfyllda stigarna, och ger oss ut på vandringsfärd, ut i, sedan elva år tillbaka, orörd guldmark.

När Allsvenskan inte ger den kick jag söker, dyker europaspelet upp och räddar året. Mötena med Basel framträdde plötsligt—när jag skar en skiva ost—som årets två absolut viktigaste matcher. Det är allt eller inget. Precis som de där fantastiska matcherna mot MFF, AIK och Trelleborg i höstas. Det är ett obevekligt "hej då Europa", eller ett rungande "hejsan Europa". Förlust och säsongen är halvt över. Vinst och vi befinner oss—oavsett utgången av kvalrunda tre—i de riktiga turneringarna. Ett Champions League-gruppspel, eller Uefacupens första omgång.

En vinst i dubbelmötet mot Basel säkrar inte bara minst ytterligare fyra matcher i Europa, det säkrar minst två ytterligare månader av det där som man älskar och hatar om vartannat, nervositeten, euforin, sorgen och allra främst, känslan. Sprungen ur en simpel skiva ost.