Derbyt blev hans första match med Blåvitt

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er supportrar. Ibland ett okänt namn, ibland en blåvit profil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material. I dag berättar signaturen "Jono" om en blåvit premiär.

Jag bestämde mig redan i somras, derbyt mot GAIS skulle få bli grabbens allra första match. Fixade biljetterna på familjeläktaren, köpte ett IFK matchställ till honom, gömde det ordentligt i garderoben. Matchdagen närmade sig och jag oroade mig för vädret, det såg inte så där lovande ut och jag ville verkligen att förutsättningarna skulle vara perfekta. Ok, grabben kan bli trött eller hungrig. Det går att ordna med korv och godis. Men blöt, nej, det får bara inte regna, tänkte jag. Dagen innan derbyt, väderprognosen pekade på fint väder, kallt men uppehåll. Perfekt! Grabben lekte fiskdamm där hemma, plockade ihop en massa saker som vi andra i familjen fick fiska upp. När det sedan var hans tur att fiska blev det stornapp direkt. Han fiskade upp sitt allra först IFK matchställ. Om det sedan blir som pappa hoppas på, så är det ett av de få blåvita matchställ jag kommer att behöva köpa till honom. Han blev alldeles stum av presenten, ropade högt av förtjusning när jag berättade "att imorgon, imorgon skall vi gå och se på IFK, bara du och jag!"

Matchdag, var på simskolan med grabben, lite nervös att han skulle bli för trött senare på dagen. Grabben brukar normalt dra på sig pyjamasen vid 19-tiden, men den här dagen skulle han sitta på Gamla Ullevi vid den tiden. Det blev DVD-film nästan hela eftermiddagen. Vid 17:30 klädde vi på oss våra IFK-tröjor och körde in till Göteborg. Min plan att parkera i Ullevigaraget sprack direkt, och jag insåg att det inte skull bli lätt att få tag i parkering nära arenan. Chansade på att han hade orken att fixa en promenad, parkerade på Södra Gubberogatan. Promenaden till Gamla Ullevi var inga problem, vi checkade in, såg Thomas Wernerson gå förbi i trappan, köpte godis och popcorn och satte oss på våra platser. Perfekt läge insåg jag; under tak och nära klacken. Jag var lite nervös, inte bara för själva matchen, utan även för hur grabben skulle uppleva det. Kände på mig att han skulle bli fascinerad av klacken, men skulle han fixa att sitta still i 90 minuter. Hoppades att IFK skulle göra mål så att han skulle få uppleva den stämningen och så hoppades jag så klart att IFK skulle vinna så att han även skulle få uppleva hur det är. När "Snart skiner Poseidon" började eka ut i högtalaren berättade jag för grabben att det var dags att ta fram halsduken. Han höll den över sitt huvud, precis så som vi övade hemma innan vi åkte. Jag sjöng för allt vad jag var värd, tänkte på hur min grabb upplevde hela situationen, hoppades att detta skulle bli något att minnas. Mindes hur jag själv upplevde det när jag var på UEFA-cupfinalen -82, SM-finalen -85, UEFA-cupfinalen -87, alla CL-matcherna på 90-talet, SM-guldet -07. Jag rös igen...."för vi glömmer aldrig Änglarna..."

Matchen körde igång. Grabben frågade lite om vad som skedde på plan, käkade lite popcorn, försökte klappa i takt som klacken gjorde, tittade med stora ögon på mig när jag i frustration brast ut i ett "men kom igen då". Plötsligt var Sella på rätt plats och stänkte in 1-0. Härligt! Jag jublade, grabben jublade men satt kvar på sin stol. Lyfte upp honom så att han kunde stå uppe på stolen istället, ville visa honom att när IFK gör mål då sitter man inte still. Det blev paus, så långt hade allt gått över förväntan, inte det minsta gnäll och IFK i ledning. Vi köpte korv, gick på toa och kom tillbaka på läktaren precis när matchen drog igång igen. Tyvärr tog det inte lång tid innan GAIS kvitterade till 1-1. Klockan tickade, IFK spelade bra, grabben höll intresset uppe, själv började jag bli mer och mer nervös och frustrerad. IFK måste ta det här, det var ju en del av min plan. Kämpa för SM-guld och kämpa för att grabbens första IFK-match skall bli perfekt. Det såg hopplöst ut. IFK radade upp målchanser, men det var alltid en häl eller en ribba i vägen. Jag började nästan ge upp hoppet.

Frispark i 92:a minuten, in mot straffområdet, bollen slås bort, slås tillbaka in mot straffområdet igen. "Ballongboll" hinner jag tänka innan den helt plötsligt nickas ner bort mot Sella, som vräker sig fram och får en tå på den. 2-1.........matchen är slut! Jag skriker, tittar på grabben, han står redan upp på stolen och skriker han också, jag lyfter upp honom, vi jublar tillsammans och jag känner mig väldigt nära honom, pappa och son, tillsammans, en gemensam upplevelse, ett gemensamt minne. Det känns stort!

Vi drar oss mot utgången, vi hör hur "Snart skiner Poseidon" spelas igen. Ryser. Håller grabben hårt i handen. Vi promenerar tillbaka till bilen, det är kallt, grabben är uppspelt, travar på hela långa vägen till parkeringen. Klockan är 21:20 när vi packar in oss i bilen. Hoppas mamma är vaken när vi kommer hem, säger han. Det tror jag nog att hon är, svarar jag. Det är bra, mumlar han precis innan han somnar, vi måste ju berätta för henne vem som vann matchen.

/jono