Jag döpte "Snart skiner Poseidon"

Snart skiner Poseidon @ Biljardpalatset inför BP-Blåvitt (hösten 2009).

HANKINS KRÖNIKA. Framgång mäts inte enbart med troféer. Det finns andra kvalitéer i livet, och inom fotbollen, som är minst lika viktiga. Jag skulle vilja kalla en av dessa viktiga kvalitéer för magi, något vi fått uppleva gång på gång, ja en gång till, i år.

Inför säsongen 2009 lyftes - som alltid - debatten kring om det inte var dags att byta ut "Heja Blåvitt" mot något nyare och fräschare. Debatten om inmarschlåtens vara eller icke vara hade då pågått i flera år i en tråd på Supporterklubben Änglarnas forum, men den här gången bröt hela helvetet lös.

Jo, jag vet att väldigt många blåvita lever i vinterparadiset Los Jantes och därmed är snabba på att irritera sig på allt för flagrant bröstknackande - men BaraBen.com var tamejfan en katalysator som hette duga i det här fallet. Förra vintern, för drygt ett år sedan drog vi på BaraBen.com igång ett stenhårt lobbyarbete för att byta ut Schytts klassiker.

Mitt favoritalternativ i den debatten var Maja Hirasawas Gothenburg.

Tills jag hörde Joel Almes låt. En del änglar umgicks med folk nära honom och föreslog genom en six degrees of separation-kedja att den nyblivna stockholmaren Alme skulle skriva en blåvit inmarschlåt. Resultatet blev en sällan skådad succé.

Jag älskar fortfarande Hirasawas låt, men kan inte på något sätt säga att jag ångrar skiftet från att förespråka den till att pusha fram Joel Almes (då odöpta) låt om att kasta tomma glas. Sega gamla Supporterklubben Änglarna tog naturligtvis för sig diverse byråkrati och pampvälde i frågan medan friska dårarnas klubb på BaraBen.com agerade som sig bör: som en titan, en härförare - en blåvit hetsmaskin. Allt fokus lades på att skapa opinion för ett byte till det som i ett samtal mellan mig och Joel Alme officiellt döptes till "Snart skiner Poseidon".

Ja, nu finns du där ute som tycker att jag gör det där, bankar mig på på bröstet och sådär. Och nej, naturligtvis hittade jag inte på det superbt avancerade och innovativa "Snart skiner Poseidon". Det förslaget läste jag på Alltid Blåvitts forum. That's it. Men sedan gjorde jag en sak till, jag ringde till Joel Alme och frågade om det var ok att vi officiellt döpte hans låt till precis det - i vår kampanj för densamma på BaraBen.com.
"Den har ju inget namn än så länge det låter väl bra. Jag tycker namnet passar", sa Alme.

"Fy fan vad kaxig han är nu. Sticker ut hakan som den som döpte Joel Almes mästerverk. Vem tror han att han är?"

Jo, jag hör dig. Du vill se ödmjukhet, jag levererar inte det du förväntar dig. Men vet du vad? Dra åt helvete. Jag är så less på all jävla ödmjukhet som omringat Blåvitt den senaste tiden. Det har varit en månads helvete på jorden för dem som brinner för det blåvita fotbollslaget som döptes till Kamraterna (nej, den gången var jag inte med vid dopet, vad jag minns). Det talas ofta om att "den spelaren passar nog inte in på Kamratgården för han har inte rätt mentalitet". Som tur är så utmanar jag knappast om en plats i Stefan Rehns elva. Även om den drömmen en gång fanns där, långt före min första häxa på Valborg eller grovhångel bakom gympasalen.

Vi är supportrar till IFK Göteborg, landets absolut mest framgångsrika förening.
Glöm inte det.

Vi har rätt till att vara kaxiga. Vi kan stå upp på läktarna, sjungandes för full hals på Almes magiska strofer och känna en mäktig stolthet över att supporta den maskin, det självgående expresslok, den vilda brunstiga arabhäst - som är Blåvitt.

Framgång mäts inte bara med troféer, det mäts med magi.
Men lustigt nog så har Blåvitt även störst troféskåp i landet.