Skaffa vettiga domare eller inför målkameror!

Det är dags för Roger Gustafsson-effekten

KRÖNIKA. Är du fortfarande inne på linjen att "Håkan har rätt, vi ska inte göra något åt tränarna. Vi har en trupp med en enorm potential, de får bara inte ut sin kompetens just nu"? Anser du samtidigt att något måste göras för att bryta den negativa trenden?

Då har jag en lösning för dig.

Jag snackade med en kollega i går och kom i resonemanget på en tanke som kan ge IFK Göteborg det bästa av två världar. En lösning som är skräddarsydd för att bibehålla kontinuiteten men som ändå ger en nystart som de flesta i nuläget suktar efter likt en våt dröm. Om Blåvitt inte vill sparka Stefan Rehn och Jonas Olsson - då de har ett stort förtroende för deras kompetens på lång sikt - men samtidigt vill skaka om spelartruppen lite och väcka A-laget till liv genom att agera på något vis, så finns det en naturlig lösning på Änglagårdsskolan.

Överrocken Roger.

Vilken tränare skulle Håkan Mild kunna lyfta in som ett stöd till tränarparet Stefan Rehn och Jonas Olsson, utan att de skulle känna sig som små, och mindre värda? En tränare som redan finns till hands och som respekteras av både ledning som spelartrupp för sin oslagbara meritlista? En person som åtnjuter en enorm respekt från både spelare, ungdomssektion och fans?

Nu är det naturligtvis som att svära i kyrkan att använda Gais av alla som positivt exempel, men när Alexander Axen under fjolåret fick in sin mentor Benny Lennartsson som assisterande gavs han nödvändig ro från mediernas drev, från supportrar som såg att det blev ändring på något från klubbens sida mitt i en negativ spiral. Det blev en förändring som gav spelarna en ny röst på träningar och det taktiskt upplägget lite nya och fräscha perspektiv. En simpel rockad som inte skakade om det långsiktiga lagbygget i grunden. En tränare som bara utåt sågs som en "överrock", men inom föreningen fungerade som ett bollplank, någon att vända sig till när frågorna hopat sig men svaren kändes långt borta.

Stefan Rehn och Jonas Olsson har bägge haft sina absolut mest framgångsrika perioder som spelare under "mäster Rogers" ledarskap och hela föreningens ungdomsverksamhet bygger på att spela efter Rogers grundidé, "Fotbollens hemligheter". I sken av dessa två perspektiv skulle en tillfällig förflyttning av Roger Gustafsson från ungdomssektionen till A-laget inte innebära att Håkan Mild skakar om det lagbygge som de nuvarande tränarna har lagt grunden för på ett framgångsrikt sätt. Men det skulle i alla fall ge ett utrymme för Stefan Rehn och Jonas Olsson från omgivningen, för fokus skulle hamna på Roger. "Räddaren i nöden", som gick in när allt gått i baklås 2002, tränaren som var med och räddade kvar Blåvitt i Allsvenskan i föreningens hårdaste stund.

En intern förändring på ett par veckor eller månader som skulle kunna få till den nödvändiga väckarklocka som IFK Göteborgs spelare men även tränarstab verkar vara i behov av. Att höra en ny röst som inte varit med på tåget, men som har biljett för resan. Supportrar, medlemmar,
sponsorer och media - alla med stora krav på mästarklubben IFK Göteborg - skulle då få se att Håkan Mild och Seppo Vaihela, föreningens day to day management, faktiskt gör något aktivt åt den katastrofala situation som Blåvitt hamnat i. För just nu är vi ett par fiaskomatcher ifrån att ligga under strecket.

Men där har Roger Gustafsson varit.

I ett smått bisarrt matchande av A-laget, med ambitionen att prestera som bäst när Champions League startade, så tränade Roger Gustafsson säsongen 1995 inte sitt IFK Göteborg efter det allsvenska spelschemat. Efter 10 omgångar låg vi fast i botten av tabellen och röster höjdes från alla håll att laget som presterar ute i Europa hade gått ner sig helt brutalt från tidigare säsonger. Blåvitt hade nämligen vunnit det allsvenska guldet både 1993 som 1994. Matchningen hade handlat om att vara i toppform till vintern - då spelade vi stormatcher i Champions League.

I slutet av november 1994 vann Blåvitt hemma mot Manchester United.
I början av december 1994 spelade vi 1-1 borta mot FC Barcelona.

Efter tio omgångar av Allsvenskan 1995 hade Blåvitt enbart två segrar.
Efter åtta omgångar av Allsvenskan 2010 har Blåvitt enbart två segrar.

Blåvitt vann SM-guld 1995. Den enorma vändningen, som fick hela säsongen på fötterna, kom under sommaren. Laget hade förlorat mot Halmstad och AIK, för att toppa det med kryss på hemmaplan mot dåvarande fjolårets kvalspelande Västra Frölunda. Då vann Blåvitt en hemmamatch i början av sommaren, mot Hammarby med 2-0. Jag minns den som den var i går för morsan hade släpat ut mig för att bada på en av öarna i Skärgården. Detta innebar att vi fick stressa in mot stan som dårar för att hinna se matchen. Där trodde vi alla att det hade vänt. "Nu jävlar kommer vi", sa folk till varann på väg ut från Gamla Ullevi.

Precis som efter Elfsborg hemma i år.
Men inom loppet av en vecka var allt nattsvart igen.
Förlust borta mot Örebro. Precis som mot Åtvidaberg häromsistens.

Men då kom sommaren. Roger var kvar som tränare i Blåvitt. Föreningen trodde på hans kompetens och alla resultat från tidigare år visade att de gjorde rätt i att ge honom det förtroendet. Segrarna började radas upp, då laget - bisarrt nog - hade tränats för att vara i topptrim först till sommarens Champions League-kval. I juli och augusti gick IFK Göteborg fram som en slåttermaskin i Allsvenskan.

5/7 1995, IFK Göteborg- IFK Norrköping, 2-0
30/7 1995, IFK Göteborg- Degerfors, 3-0
5/8 1995, Degerfors- IFK Göteborg, 0-3
13/8 1995, IFK Norrköping- IFK Göteborg, 0-5
19/8 1995, IFK Göteborg- Örebro SK, 3-1
28/8 1995, IFK Göteborg- Östers IF, 3-1

En sådan sommar vänder vilken säsong som helst. Det gäller även 15 år senare. Det gäller även när Blåvitt inte kan mönstra ett lag fullt av landslagsstjärnor, som vi faktiskt gjorde den gången. För även i den här post-Bosman eran så finns det kvar en mentor, en demontränare, inom den här föreningen. Men då sommaren kommer väldigt tidigt i år har Håkan Mild och company inte tid att vänta. Att vänta på att något skall ske av sig självt. Efter VM-uppehållet kan det redan vara för sent. Vi kan redan vara fast förankrade i botten av tabellen.

Här har Blåvitt en lösning till hands som inte innebär att de sparkar undan benen på det lagbygge som föreningen faktiskt tror på, långsiktigt. Men en lösning som ger möjligheten att få in Rogers specialkompetens och fanatism på träningarna. Två flugor i en smäll.

En vakande hök över spelare som gått in i en negativ spiral och inte hittar vägar ut ur densamma. Rehn och Olssons nya bollplank som med sin perfektionism redan anses vara en demontränare av alla inom föreningen. Såväl som inom svensk fotboll i allmänhet. Men även en viktig signal för övriga fotbollssverige - att IFK Göteborg inte accepterar den trend som just nu definierar verksamheten för A-laget.

Att Blåvitt måste leva upp till vettiga krav från den närmaste omgivningen - och inte bara från de mest högljudda fansen eller krävande av sponsorer. Agera genom att inte agera.

I värsta fall får vi inte till det trendbrott som krävs. Rockaden innebär inte per automatik att Blåvitt får in den våg av vinnarmentalitet som kan skilja en förlustrad från ett uppvaknande. En wake up call till spelarna. Men alla är ju rörande överens om att det finns en enorm kompetens i den nuvarande spelartruppen, men att de underpresterar.

Därför är det dags att göra något aktivt för att locka fram den.
Det är dags att göra något nu. Inte i morgon, utan nu. I denna sekund.

Inom loppet av tre veckor definerar en sexling av matcher säsongen 2010. Malmö, Mjällby, AIK, Gais, Örebro och Gefle.

Här avgörs säsongen. Här vill alla se ett trendbrott. Det är dags nu.
Det är dags för Roger Gustafsson-effekten.

Tur är ett begrepp för förlorare

FRANKIE'S MAYHEM. När jag var liten och spelade fotboll ute på gården trodde jag aldrig på att ha tur. Som en riktig sniper hade jag utvecklat min specialitet - att stå framför mål och sno bollar som jag sedan petade in bakom en uppgiven målvakt. Oftast stolpe in. Helst ribba in. Jag var en liten Inzaghi på Gåsagångens gräsmatta.

Det hela hade att göra med mina otaliga matcher som mittfältsdynamo i fotbollen. Alltså den organiserade klubbfotbollen, i pojklaget. Jag spelade ett anfallsspel som inte alls passade in för ett pojklag där anfallare skulle härma Tomas Brolin och Johnny Ekström - inte ha tur, som mig. Därför började jag hata själva begreppet tur. Tur innebar att jag flyttades ner till mittfältet för att jag - väl tvingad till det - var löpstark som en 11-årig Håkan Mild. Som anfallare i organiserad fotboll skall du spela som systemet kräver av dig, inte som en fri och ostrukturerad striker. Men när jag absolut var tvungen att springa vann jag alla distanslöp på gympalektionerna, ända upp på gymnasiet. Men jag hatade att springa, för det är så mycket roligare att göra mål.

Varje gång en av gårdens barn började skrika "ooh vilken tur du har" när jag strategiskt hade ställt mig i boxen för att kunna tåpaja eller klacka in bollen när den hamnade på mina fötter - så fräste jag "det finns inget som heter tur". De första åren skakade de andra barnen bara på huvudet och tyckte jag var knäpp, men med tiden kunde jag vinna över dem till min sida med argumentation. Tur var som jag såg det något förlorare använde sig av. Tur kallades den okunskap, den brist på skicklighet, som ledde till en miss, en stolpe ut. Det var inte tur att jag gjorde så många mål, jag hade lärt mig alla killarnas svagheter. Jag hade insett hur de enklast kunde luras av bollen och så att jag kunde rulla den förbi vem som än var målis för dagen.

Tur talade vi inte om. Det gör bara förlorare.

Därför sökte mina polare nya förklaringar. Om jag alltid gjorde mål så kunde jag rimligtvis inte bara ha tur. Då skulle jag varit killen som alltid fick färgfemman på de Bingolotter jag inte orkat att sälja för föreningen den veckan. Men jag vann i bästa fall en ny lott. Så om det inte handlade om tur kanske förklaringen var att jag hade egenskaperna som "måltjuv". Det innebar att jag hade lärt mig hur omgivningen fungerade och kunde då - genom att anpassa mig till det rådande fotbollsklimatet - utnyttja mina motståndares misstag, för egen gynning.

Tur hade förändrats till taktik. Taktik talar vinnare om.

I motgång vet man vilka som är ens vänner. När det inte går riktigt så bra som det förväntas av en så finns det de som direkt börjar tvivla på dina kunskaper. Sedan finns det de som står vid en och tror på det man gör. Så kunde jag sålla agnarna från vetet de dagarna som bollen inte slant in. De som direkt började skrika på att jag var en målsumpare - de hade inte tron på min kapacitet. De trodde att tur avgjorde om målen kom.

Men de som klappade mig på ryggen och sa, "det kommer, snart sitter de igen", var de som ansåg att taktik, skicklighet, ambition - kalla det vad ni vill - styr över slumpen. Jag tror inte på slumpen, det var inte otur att Blåvitt missade öppet mål och brände straffar mot BK Häcken. Det var inte slumpen att samma lag presterade en skitmatch i Helsingborg. Det var en sådan där dag. Det var två av dem.

Dagar då inget stämmer, men där agnarna skiljs från vetet.

Nu är det farligt nära en storm i Göteborg. Blåvitt har en press på sig att leverera, att förstå hur motståndarna agerar och utnyttja deras svagheter för sin egna vinning. Där finns det de som redan börjat gnälla och gny, de som snackar om kris och avgång. Men så finns där en tyst massa som dunkat sig själva, sitt lag och sina stjärnor på ryggen. Som vet att alla har dåliga dagar, men att de bra dagarna snart skall komma.

Så vem är du i dag? Han som ser säsongsinledningen som en katastrof och ägnar din tid åt att gnälla på den uteblivna prestationen? Eller hon som tar ett djupt andetag och säger "vi står bakom er, vi tror på er, vi skall vända det här till en sju helvetes säsong"? Det är dags att välja sida, det är dags att sålla agnarna från vetet, kamrater.

Daniel Sjölund är ingen Pontus Wernbloom

HANKINS JULKRÖNIKA. Det tisslas och tasslas kring Daniel Sjölund. Den ena analysen mer meningslös än den andra avlöser varann just nu på sportsajter och i tidningar. Orsaken? De har tydligen ingen koll på vad som faktiskt händer. Priset tog väl en analys i en "närliggande upplaga" som konstaterade att Sjölund var närmare IFK - eftersom Djurgården verkade ha misslyckats att skriva kontakt med denne halvfinne.

Den får nog nomineras som kandidat till årets No shit Sherlock.

Sedan kom även brasklappen, att IFK nu konkurrerar med Europa om Sjölund. Ja, där måste han vara tokigt het. Om det nu inte menas att han är en sötebror, med "Europa". No shit...Holmes? När Daniel Sjölund dessutom visade redan i somras att han inte behöver någon agent för att sköta sina affärer, blev det väldigt tydligt att han har karaktär nog att passa in i Blåvitt.

Men, låt oss se över vad IFK Göteborg har sagt sig vilja ha.
- En Pontus Wernbloom-typ, en sådan spelare till vill vi ha, säger Jonas Olsson.

Utan att gå in på någon närmare analys av läget kan vi väl konstatera att Daniel Sjölund inte är aktuell för IFK Göteborg i en nummer tio-roll. Han är inte någon Wernbloom i vare sig spelstil eller spelkaraktär och värvas därför inte för den rollen. En scoutning av Wernbloom handlar om att IFK Göteborg just nu genomgår en tuff övergångsperiod på sitt mittfält.

Det kan tyckas konstigt att vi skulle ha det tufft på mitten när U21-landslagsmän står i kö när SteReO väljer ut startelvan. Men ser vi över materialet är det tydligt att Gustav Svensson just nu står på kö för att ta klivet ut i Europa.

BaraBen.com kan även avslöja att trion Tobias Hysén, Adam Johansson och Kim Christensen är väldigt sugna på att ta ytterligare ett snäpp uppåt i den europeiska fotbollshierarkin. Uppgifter till BaraBen.com gör gällande att de talat hoppfullt om att få chansen att spela i en större liga än Allsvenskan. Adam Johansson har trots sin långtidsskada haft ögonen på sig sedan länge från minst två lag i länder som rankas snäppet högre än Sverige. Men trots att inge konkreta anbud funnits den senaste tiden, kan inte blåvita fans andas ut. En Adam Johansson som kommer upp i normal standard blir utan tvekan såld till utlandet under transferfönstret i januari 2011.

Det hade jag vågat satsa mina barns collegefond på - om jag bodde i USA, hade barn och därmed tvingades spara till deras utbildning. Som tur är slipper jag den risken nu, men mer bergsäker på en backförsäljning än så här har jag inte varit på väldigt länge. Det hela kryddas nämligen av att Adam Johansson har stått på randen till att slå sig in i A-landslaget och därmed har den nödvändiga hunger som krävs för att lyckas stort som svensk toppspelare. Han förstår att IFK Göteborg inte är optimalt för att han ska behålla sin landslagsplats efter ett långt skadeupphåll och kommer därför vilja utmana sig själv med bättre motståndare - i en liga med högre tempo.

Det är en verklighet som vi måste vänja oss vid, även om vi tycker att den bör förändras. Men märk väl att det i första hand är klubbledningar, inte spelare, som bör känna ansvar för att minska gapet mellan Allsvenskan och Bundesliga eller Eredivisie.

Håller sig Adam hel, så säljer Håkan Mild honom efter säsongen 2010. En sommarförsäljning känns dock osannolik då uppehållet kommer VM-tidigt i år. Det finns helt enkelt mindre möjlighet för honom att visa upp tillräckligt, speciellt med tanke på att han kanske inte är i träning förrän ett par veckor före seriestarten i vinter. Allt detta är dock naturligtvis förutsatt att IFK Göteborg får in ett bud som gör att de inte tappar masken gentemot sponsorer och medlemmar - när de säljer honom. Håkan Mild har den otacksamma uppgiften att hålla både oss och spelarna nöjda. Jag avundas honom inte.

När det gäller Tobias och Kim så talar deras intresse för utlandssejourer ganska mycket för sig själva. Kim har trots sin fantastiska period i Göteborg kvar sitt hjärta hemma i Danmark och vet hur svårt det är för just målvakter att ta klivet upp genom den nämnda fotbollshierarkin. Det är ett tvåeggat svärd dock, för det lugnande för fansen i att målvakter är stenhårt konkurrensutsatta och därmed svårsålda så innebär det även en skarpt ökad risk för att en målvakt tar chansen att flytta på sig när den väl uppstår.

För tänk väl att ett par skador är allt som skiljer Kim Christensen från buren på Kamratgården och den i en VM-match i sommar. Allt kan som bekant hända i fotbollens värld. Och inget.

Tobias Hysén har varit ute på en sejour i Europa och vet därför hur det fungerar. Trots att Blåvitt misslyckades med att räkna antalet dagar han var i England så har tiden tillbaka på Kamratgården varit en succé. Glenns son har hittat hem och är det något jag är säkrare på i vinter än att Adam säljs utomlands under 2010 - så är det att Tobias Hysén kommer vända hem till IFK Göteborg efter en eventuell andra vända i utlandet.

Förutsatt att IFK Göteborg är intresserade då. I skuggan av Risp-gate så går det ju inte att förutspå någonting, egentligen. Men lik förbannat försöker vi ändå. Tobias Hysén är till skillnad från de unga talangerna, som Gustav, Seb, Söder, Bärkroth med flera, lite mer medveten om att detta kan vara hans sista chans för ett äventyr i en större liga. Men jag är även övertygad om att han väljer med omsorg, det kommer inte bara att krävas en sex-, sju, kanske åttadubbling av hans lön (exklusive förmåner och en fet sign on bonus), jag tror och hoppas att han har kyla att vänta in ett lag som ska spela i eller i varje fall kvala till Champions League. Det är han värd. Och då menar jag inte AIK.

Åter då till Daniel Sjölund och den tomma Wernbloom-roll vi så hett suktar efter att få tillsätta. Enligt en liten fågel som viskat i BaraBens öra så var ett av argumenten till att Elmar Bjarnason lämnade sitt sjukande norska skepp, ett så kallat "halvt om halvt, löfte". Om vad? Jo att få spela offensiv mittfältare. Den uppgiften har sedan i somras florerat under ytan vid flera diskussioner bland personer i den inre kretsen kring mittfältets formering. Hur det ligger till vet bara Stefan Rehn, Håkan Mild och Elmar Bjarnason.

Men det skickar även en signal om att vi även fortsatt kan tänka oss en annan spelartyp än Wernbloom-tian som offensiv mittfältare. Där har vi Jakob Johansson, Elmar Bjarnason, Thomas Olsson, Hannes Stiller och Pontus Wernbloom under 2009. Jag glömmer säkert någon ytterligare, då det roterats "friskt" på både position som uppställning. Men signalen om att föreningen väldigt gärna vill se en centertank i vår startelva ger inga som helst vibrationer om att Daniel Sjölund är den tilltänkte.

Men det innebär inte att Daniel Sjölund skulle vara inaktuell. Håkan Mild vet att det finns utlandsintresse för Gustav Svensson, Thomas Olsson vet själv att han nu intagit en backup-roll och att Sebastian Eriksson men främst Jakob Johansson ännu inte är redo för den stora uppgiften att ensamt kunna leda detta mittfält. Därför är Daniel Sjölund högaktuell för Blåvitt, men inte som ersättare till Wernbloom.

Det och bara det faktum att han år 2009 satte sig för att förhandla kontraktsförlängning utan någon agent med kommentaren: "det fixar jag själv". Tänk er blicken som Roger Gustafsson och Håkan Mild måste ha utväxlat efter att ha läst om det. Sådan kärlek tror jag hade fått Stålmannens laserögon att kännas iskalla i jämförelse.

Daniel Sjölund är högaktuell för Blåvitt.
Men Daniel Sjölund är inte Pontus Wernbloom.

Jag döpte "Snart skiner Poseidon"

Snart skiner Poseidon @ Biljardpalatset inför BP-Blåvitt (hösten 2009).

HANKINS KRÖNIKA. Framgång mäts inte enbart med troféer. Det finns andra kvalitéer i livet, och inom fotbollen, som är minst lika viktiga. Jag skulle vilja kalla en av dessa viktiga kvalitéer för magi, något vi fått uppleva gång på gång, ja en gång till, i år.

Inför säsongen 2009 lyftes - som alltid - debatten kring om det inte var dags att byta ut "Heja Blåvitt" mot något nyare och fräschare. Debatten om inmarschlåtens vara eller icke vara hade då pågått i flera år i en tråd på Supporterklubben Änglarnas forum, men den här gången bröt hela helvetet lös.

Jo, jag vet att väldigt många blåvita lever i vinterparadiset Los Jantes och därmed är snabba på att irritera sig på allt för flagrant bröstknackande - men BaraBen.com var tamejfan en katalysator som hette duga i det här fallet. Förra vintern, för drygt ett år sedan drog vi på BaraBen.com igång ett stenhårt lobbyarbete för att byta ut Schytts klassiker.

Mitt favoritalternativ i den debatten var Maja Hirasawas Gothenburg.

Tills jag hörde Joel Almes låt. En del änglar umgicks med folk nära honom och föreslog genom en six degrees of separation-kedja att den nyblivna stockholmaren Alme skulle skriva en blåvit inmarschlåt. Resultatet blev en sällan skådad succé.

Jag älskar fortfarande Hirasawas låt, men kan inte på något sätt säga att jag ångrar skiftet från att förespråka den till att pusha fram Joel Almes (då odöpta) låt om att kasta tomma glas. Sega gamla Supporterklubben Änglarna tog naturligtvis för sig diverse byråkrati och pampvälde i frågan medan friska dårarnas klubb på BaraBen.com agerade som sig bör: som en titan, en härförare - en blåvit hetsmaskin. Allt fokus lades på att skapa opinion för ett byte till det som i ett samtal mellan mig och Joel Alme officiellt döptes till "Snart skiner Poseidon".

Ja, nu finns du där ute som tycker att jag gör det där, bankar mig på på bröstet och sådär. Och nej, naturligtvis hittade jag inte på det superbt avancerade och innovativa "Snart skiner Poseidon". Det förslaget läste jag på Alltid Blåvitts forum. That's it. Men sedan gjorde jag en sak till, jag ringde till Joel Alme och frågade om det var ok att vi officiellt döpte hans låt till precis det - i vår kampanj för densamma på BaraBen.com.
"Den har ju inget namn än så länge det låter väl bra. Jag tycker namnet passar", sa Alme.

"Fy fan vad kaxig han är nu. Sticker ut hakan som den som döpte Joel Almes mästerverk. Vem tror han att han är?"

Jo, jag hör dig. Du vill se ödmjukhet, jag levererar inte det du förväntar dig. Men vet du vad? Dra åt helvete. Jag är så less på all jävla ödmjukhet som omringat Blåvitt den senaste tiden. Det har varit en månads helvete på jorden för dem som brinner för det blåvita fotbollslaget som döptes till Kamraterna (nej, den gången var jag inte med vid dopet, vad jag minns). Det talas ofta om att "den spelaren passar nog inte in på Kamratgården för han har inte rätt mentalitet". Som tur är så utmanar jag knappast om en plats i Stefan Rehns elva. Även om den drömmen en gång fanns där, långt före min första häxa på Valborg eller grovhångel bakom gympasalen.

Vi är supportrar till IFK Göteborg, landets absolut mest framgångsrika förening.
Glöm inte det.

Vi har rätt till att vara kaxiga. Vi kan stå upp på läktarna, sjungandes för full hals på Almes magiska strofer och känna en mäktig stolthet över att supporta den maskin, det självgående expresslok, den vilda brunstiga arabhäst - som är Blåvitt.

Framgång mäts inte bara med troféer, det mäts med magi.
Men lustigt nog så har Blåvitt även störst troféskåp i landet.

Hankins krönika: Jag har 18 000 låtsaskompisar

HANKINS KRÖNIKA. Livet är enkelt. Ät, sov, skit, gå på Ullevi. Men glöm inte att det här med att gå på Gamla Ullevi gör dig till en supporter lika mycket som att stå i ett garage gör dig till en bil. Det krävs mer än så, det krävs engagemang och hjärta.

När jag var ett barn hade jag en låtsaskompis. Nu har jag Facebook och därmed 500 låtsaskompisar. När jag går på Ullevi har jag 18 000 av er. Som barn brukade jag vara målvakt när vi spelade fotboll på gården. Jag försökte alltid läsa av spelaren för att se vart skottet skulle komma. Se på deras blick, deras rörelsemönster och minspel. Svårast var när jag lirade mot min mormor, för hon hade alzheimers och visste inte själv vart hon tänkte skjuta.

På Ullevi det svårt att veta när passionen kommer att koka över. Vissa matcher kan runt 15 000 personer bete sig som en övervuxen skolklass, på den där utflykten där skolans bittra och arga rektor följt med i stället för klassföreståndaren. Andra matcher kan 7 000 personer uttrycka känslor som bara en mor kan känna. Känslan av lycka när hennes förstfödda kippar efter andan sekunden som följer det att hon satt en matbit i halsen. Supporterskapet är schitzofrent och svårt att förutspå. I bland går vi igång över något som kan betecknas som en "skitsak" av gemene man, andra gånger rycker vi på axlarna åt något som väcker stor samhällelig debatt.

Som liten grabb brukade jag sporta. Sedan insåg jag att man kan köpa troféer, så i dag är jag framgångsrik på allt. AIK har inte en enda spelare i Erik Haméns första landslagstrupp och symbiosen med min sportsliga framgång gör sig påmind. De har inte gått Blåvitts tuffa väg till framgång, den där ungdomar drillas i "Fotbollens hemligheter" och systematiskt skolas in i ett framgångsrikt tänkande. Längst av alla tog Gais den här troféköparstilen och kickade en bunt småbarn från sin organisation. Det är ett sätt att lura sig själv.

För i den krassa fotbollsverklighet de svenska lagen lever i kommer verkligheten alltid i fatt en. Att ändra taktik mitt under en match är som att få en hjärtattack när man spelar charader. Alla ser det, men ingen gör något för att rädda situationen. Det samma gäller en långsiktig skolning av fotbollstalang. De spelare som tar chansen och blir "ungdomsproffs" i utlandet utvecklas sällan till landslagsstjärnor. Undantag finns alltid, men konsekvent och långsiktigt arbete kan aldrig ersätta framgången från "snabba cash".

Blåvitt lever kvar i toppen medan konkurrensen varierar.
Roger Gustafsson har nämligen inte hittat till trofébutiken.

Det var svårt att repa sig efter förlusten i "supermatchen" mot AIK. Själv vaknade jag morgonen efteråt, ruskade om mitt huvud och tänkte: "Väldigt roligt Scotty, stråla ner Lennart Johanssons pokal till mig nu". En dag kommer ni minnas den där kvällen, skratta nervöst och byta ämne. Just nu kan vi bara undra varför Noa inte dränkte alla råttor - när det bara fanns två av dem?

Den senaste tiden har det varit väldigt många klagomål på Higabs misslyckade arenabygge. Domedagsprofetior har pekat på supportrarnas hoppande som ett jätteproblem för det nybyggda Gamla Ullevi. Men ingen har mints tillbaka till tiden då supportrarna själva fick vara med och rusta upp Gamla Ullevi. Ni vet, den gången runt -90 som flyttlasset gick tillbaka dit efter många år på Nya Ullevi.

På det temat vill jag påpeka att en amatör byggde Noas Ark.
Tusentals proffs byggde Titanic, "det osänkbara fartyget". Se hur det gick.

Söndagen var en mörk dag för svensk fotboll

KRÖNIKA. Först talades det om att matchen IFK Göteborg- AIK skulle omgärdas av den största säkerhetsapparaten någonsin i Västsverige. Polisens kommenderingschef Erik Nord jämförde till och med den avgörande matchen i Allsvenskan polisens kommendering under fotbolls-EM 1992.

Slutresultatet blev däremot en värld av bråk, våld och kaos. Det är naturligtvis ett fiasko som heter duga.

Inför söndagens allsvenska match hade polisen, IFK Göteborg och staden kraftsamlat. Alla skulle få se att en högriskmatch gick att genomföra utan tumult, upplopp och kaos. Men den vackra tanken förblev tyvärr bara en dröm i det mörka höstruskets Göteborg. Verkligheten kom ikapp alla inblandade.

AIK vann SM-guld, välförtjänt. Fotboll är en sport med små marginaler och de som står segrande i slutändan är i princip alltid värdiga vinnare. Men där de små marginalerna avgör spelet på planen så är säkerhetsfrågorna kring fotbollens högriskmatcher förutsägbara och fullt möjliga att styra utifrån ett säkerhetsperspektiv. Inte alltid till 100 procent, men möjliga att styra.

Supporterpoliser från både Stockholm och Göteborg sa före match att "avgörandet i matchen som kommer visa vilken slags problem som uppstår inne på och utanför arenan". Nåväl, det visade oss fotbollsälskare att ordningsmakten i alla fall hade tänkt igenom de olika scenarion de stod inför. Rustade till tänderna både resursmässigt och den här gången även med analyser om vad som skulle kunna hända.

Ni kan vara säkra på att "SM-guld för AIK, pitch invasion och hetsk hemmapublik" var ett av dessa förhandsscenarios. Allt annat vore befängt. Men varför klarar då inte säkerhetsapparaten av att hålla någon som helst typ av kontroll på detta - för dem väntade, scenario? Därom tvista di lärde.

Framför AIK-klacken ställde sig i första hand Stockholmspolisens inlånade Deltaenheter. Detta är vanligt så kallad ordningspolis som är utbildad i så kallad SPT-träning, Särskild PolisTaktik. Den går ut på att i högsta möjliga mån undvika konfrontation med de grupper man vill kontrollera och hålla ordning på. Därför såg vi inte rader av polis med dragna batonger och sköldar, hela taktiken går nämligen ut på att den typen av polis uppfattas som aggressiv och provocerande.

I stället såg publiken på Gamla Ullevi hur hundratals poliser och ordningsvakter ställde sig i en ring runt planen och såg på medan nästan 1 000 AIK-fans löpte in på gräsmattan, förstörde delar av arenans inredning, hetsade och slängde saker på hemmafans. Utan att göra någonting alls. Det här var alltså en medveten taktik från polisen.

Vad var då poängen var med deras närvaro?

De stoppade inte, utan var i flera fall till och med uppmuntrande mot dem som beträdde planen. Polisen grep inte dem som begick uppenbara brott och de klarade inte ens av att sätta spelarna i säkerhet. Detta var alltså den största polisinsatsen på fotboll i Västsverige - genom tiderna. Med noll resultat, när det väl gällde. Jag hoppas verkligen inte att det finns några nöjda miner och toner i utvärderingsarbetet efter den här matchen. Men tyvärr är jag rätt så säker på att de är det. Nöjda.

I SPT-kommenderingar är Delta dom uniformerade, synliga poliserna som använder sig av mörkblå säkerhetsfordon, är utbildade i SPT och som ska sköta "crowd control". De använder sina polisbussar för att blockera gator och områden, men undviker kravallsköldar. På Råsunda har ett flertal pitch invasions förekommit genom åren, vilket gör att Stockholmspolisen - som hade huvudansvar för respons mot AIK-fansen - var beredda på vad som komma skulle.

Ändå blir deras reaktion att släppa fram AIK-fansen, se på när matchvärdar hjälpte fans att beträda planen och agerade inte ens när IFK-spelare och IFK-fans omringades av segerrusiga och rätt så aggressiva AIK:are. Hur kan den här taktiken bedömas som vettig i förhållande till de batongtifon som polismän brukar välkomna IFK:are med i exempelvis Malmö?

De enda som stärktes av detta är de som brukar använda argumentet "vår firma finns till för att skydda vanliga fans" för att berättiga fotbollshuliganernas existens. Den här gången hade de helt rätt. För polis och ordningsvakter var i varje fall inte intresserade av den uppgiften.

Jag är fruktansvärt besviken på att det som kunde blivit ett värdigt avslut för de värdiga mästarna AIK i stället förvandlades till en supportrarnas våldtäkt av Gamla Ullevi. En våldtäkt av blåvita fans och allt vad respektfullhet heter. Visst är det väldigt svårt att se ett motsatt scenario där IFK-fans skulle tillåts rusa in på plan med passiv polis bredvid sig. Nej, om samma poliser som den här gången stod med händerna i byxfickorna hade hade uppgiften att hålla ordning på en annan arena, läs Råsunda, i en annan kommendering. så skulle svaret varit ett av batonger, pepparspray och ordningsmaktens normala dos av våld.

Det vet alla som följer svensk fotboll, tyvärr.

Den största säkerhetsapparaten i Västsverige slutade med ett totalfiasko. Det kan vi konstatera i dag - utan att ens gå in på de rätt brutala upplopp som förekom kring Stampen, Drottningtorget och Centralstationen under de nästföljande timmarna. Söndagen var en mörk dag för svensk fotboll. En dag då supermatchen, med polisens superkommendering slutade med en våldtäkt.

Vinner IFK Göteborg guld lovar jag att sluta röka

KRÖNIKA. Fotbollsälskare begär varje dag att idolerna ska offra sig för föreningen i deras hjärtan. Men när är det dags att idolerna får en värdig offergåva i retur?

Det finns de som tror på altruism, förmågan att hjälpa andra utan att ha något egenintresse i det. Men i dagens individualistiska samhälle är den livsfilosofin extremt marginaliserad. 80-talisterna förde in oss i en ny era av individualism - där det dominerande tankesättet är att hjälpa sig själv, före sin omgivning.

Men IFK Göteborg har inte hängt med i utvecklingen.
Det har AIK.

Allmäna idrottsklubben från Solna är i dag en formidabel succé för individualismen. Spelare som Dulee Johnson, Bojan Djordjic, och Martin Mutumba får den kollektivistiska blåvita andan att chockerat höja sina ögonbryn. På Karlberg passar de här killarna, födda 1984, 1982 och 1985, in perfekt. Mikael Stahre vill medvetet bygga sitt lags framgångar baserade på individualismen. Det har han sin fulla rätt till.

Men IFK Göteborg har inte hängt med i utvecklingen.
Det har tyvärr jag gjort.

På dagens träning berättade styrelseledamoten Palle Stenberg för mig att han tror på karma. Det fick mig att börja fundera på livsfilosofin jin och jang - att leva sitt liv i balans. Om jag som fotbollsälskare ständigt kräver att de elva utvalda idolerna skall offra sig blodiga för mig, bör inte jag då offra något tillbaka? Snabbt började jag rabbla upp de klassiska kännetecken supportern ser som sitt offer till fotbollsgudarna i mina minnesanteckningar.

Vi spenderar pengar på att följa fotbollslaget.
Vi spenderar tid på att förstå föreningen.
Vi spenderar förståelse från omgivningen för vår besatthet.
Vi spenderar kärlek som vår familj och älskade går miste om.

Men inget av det här räcker. Pengarna ger oss närhet till den förening vi älskar, tiden ger oss distraktion från vardagens bekymmer, förståelsen ger oss fokus att tro på något i livet och kärleken en gemenskap med de bröder och systrar som lever i samma värld. Om en fotbollssupporter ska ha rätt att kräva dessa makalösa uppoffringar måste gåvan tillbaka bli något altruistiskt. Något som är helt fristående från den passion vi redan har till Blåvitt.

Jag är en av dem som begär heroism av elva blåvita spelare om åtta timmar.
Därför lovar jag i gengäld att sluta röka, om IFK Göteborg vinner SM-guld.

Vad offrar du?

Hankins krönika: Den bortglömda blåvita hjälten

KRÖNIKA. Det är så enkelt att klaga. Att slänga ur sig glåpord och vara negativ. Där krävs ingen ansträngning, bara bitterhet. Konsten att se glaset som halvfullt, att välja positivism som ens fokus och lyfta fram det goda är däremot rätt så svårt. Där krävs prestigelöshet.

I IFK Göteborg är kraven skyhöga. Spelarna utsätts för en press som nästan är omänsklig. Varje litet fel granskas noggrant under lupp och väcker ganska ofta fansens vrede. Därför är det så otroligt skönt att öppet berätta för er att jag fullkomligen älskar fotbollsspelaren Jakob Johansson.

Jag stod och diskuterade fenomenet läsarreaktioner med en kollega i fikarummet. Vi snackade om alla många mejl som trillar in när vi skrivit om något kontroversiellt ämne, mejl från arga, bittra, ilskna, frustrerade och även rent hatiska människor. Men då och då kommer ett mejl som endast fokuserar på positiva saker. Som väljer att uttrycka sin uppskattning med det vi gjort. Det är i de stunderna som allt blir värt det, som kontakten med publiken, läsarna, väcks till liv.

Det här är mitt läsarmejl till Jakob Johansson.

"Observera nummer 15 Jakob Johansson. Tillbaks i startelvan sedan slutet av juni, 19 år gammal kommer han bli en nyckelspelare för Blåvitt i derbyt."

- Lasse Granqvist i Canal+ inför IFK Göteborg- Gais.

Oj vad rätt han fick. Eftersom Stefan Selakovic gjorde två mål, varav ett direkt matchavgörande så riktades mediernas och supportrarnas fokus naturligtvis mot serben från Halland. Men i bakgrunden fanns det ytterligare en derbyhjälte som klev in från kylan i frysboxen till hetluften i derbyt som om han aldrig gjort något annat.

Han får inte handla på Systembolaget, än. Om nio månader slipper Håkan Mild köpa ut åt honom. Men på fotbollsplanen är han redan mycket närmare sin sportchef än de flesta ger honom cred för, med all säkerhet han själv med.

I 28:e matchminuten låg Jakob Johansson i en typisk Wernbloom-roll mitt i straffområdet. Ja, låg och låg, han hade löpt in raka vägen från sin roll på innermittfältet. Där högg han som en kobra på två returer från Stefan Selakovic skott och satte därmed an tonen till det avslutsmässiga övertag som Blåvitt successivt tog sig mot motståndaren, Gais.

I 34:e matchminuten spelade Thomas Olsson ut bollen till Sella, som gjorde sin gubbe, fick till ett inlägg med vänstern som gick rätt högt upp och där dök Jakob upp igen. Den här gången med en svår nick som gick över, men som fortsatte att bygga upp den offensiva press och känsla av övertag som till slut ledde till 1-0 målet, två minuter senare.

I 70:e minuten gör Selakovic bort en Gaisare i straffområdet, löper ner mot kortsidelinjen och skickar in en passning, en riktig "kompispass", så att säga. Lyran kommer i full fart, drygt 120-140 centimeter upp i luften, in mot mitten av straffområdet. Här har Jakob Johansson åter löpt in från positionen på centrala mittfältet och drar till med ett volleyskott i ett läge där även Zlatan Ibrahimovic hade fått problem att träffa bollen.

"Jag är chockad att en svensk spelare lyckas träffa den där bollen. Att han dessutom får den på mål och nästan i mål är ju smått otroligt."

- Blåvit supporter på The Harcourt Arms i London.

Jag håller med. Dime Jankulovski gör i det läget matchens bästa målvaktsparad och stjäl ett magiskt mål från duon Selakovic/Johansson. Men Jakob fortsatte att skugga Selakovic i rollen som "matchens man". På ett förhållandevis anonymt, men ändå imponerande vis.

I 73:e minuten vinner Thomas Olsson boll på mittfältet, löper fram på offensiv planhalva och serverar Jakob Johansson som stormar fram till höger. Jakob stiger in med boll i straffområdet och skickar in en hård boll lågt mot centrala straffområdet där Stiller löper in. Bollen tar på en Gais-back, studsar rakt ut och ger "TO" ett jätteläge att göra mål. Calem Angus får dock en häl på bollen, som är på väg mot öppet mål, och räddar Gais från att hamna i underläge.

Matchklockan har hunnit upp till 92:57 när han nickar in bollen mot Gais mål. Gustav Svensson har skickat in en lyra i straffområdet som Jakob går upp på, vinner nickduellen och sänder in en chansartad passning mot framstörtande Stefan Selakovic, som hinner dit och avgör med ett makalöst derbymål i slutsekunden. Den stora hjälten är naturligtvis Stefan Selakovic och Thomas Olsson gör en jättematch. Men i skuggan av dessa veteraner tar en 19-åring från Trollhättan kommandot i den här dramatiska matchen.

Att som tonåring kritiseras skarpt av omgivningen är ingen enkel affär. Förmågan att hantera det - utan att deppa ihop totalt - kräver sin man. Ett steg längre går han som vänder den negativa trenden till en positiv prestation. I det här fallet ett av säsongens bästa fotbollsinsatser i Blåvitts guldjagande lag, visar att Jakob Johansson är en fantastisk fotbollsspelare. Utan att spåra ur i lovord så tror jag att Jakob kommer bli värd sin vikt i guld för IFK Göteborg framöver. Detta är mitt positiva utlåtande, min eloge, honnör, mina superlativ, min uppskattning, komplimang, om Jakob.

Han förtjänar ett erkännande som blåvit supertalang. Jakob får sällan den uppmärksamhet han förtjänar då vissa andra i vårt talangstall har en medialt och supportermässigt mer attraktiv spelstil än "vattenbäraren" på mittfältet. Sanna mina ord, Jakob Johansson kommer bli en av IFK Göteborgs mest tongivande spelare under de kommande tre säsongerna. Om vi väljer att se glaset som halvfullt.

Jag uppskattar dig Jakob för din insats i derbyt och hoppas på mycket mer av samma vara framöver. Här är mitt brev till dig, ge mig gärna anledningar att skriva fler.

Hankins: Fan vad jag hatar pretentiösa fotbollskrönikor

KRÖNIKAN. Är det något jag verkligen hatar så är det pretentiösa fotbollskrönikor. Jag borde ju veta, för jag har skrivit ett antal sådana själv. Men visst är det så att man bara vill spy när någon viktigpetter till fotbollskännare påbörjar en krönika med någon av följande fraser?

1. "Kan inte motsättningar inom fotbollen leda till ett bättre samhälle?"

Skribenten anammar här en roll som profeten vars självutnämnda uppgift är att förklara för världens ännu ej frälsta lemmeltåg av människor ett och annat kring hur stångande fotbollsfans, klubbledningar eller spelare egentligen manifesterar den ilska alla vi människor bär inom oss. Krönikan går gärna in på argument i fållan "det är bättre att fullvuxna män står och skriker på läktaren än att de misshandlar sina fruar". Men god dag herr Yxskaft. Kul att ni är på besök.

Själv tycker jag att bara halvhjärnor som bejakat sin inre grottmänniska kan se sådana samband. Att dessa tvättäkta Cro Magnons som skriker hatiskt mot allt, alla, fan och hans moster på fotbollsmatcher skulle tömma ur sig minsta bit av så kallad misshandelsenergi före återkomsten till den trygga hemfaunan ser jag som bisarr. Nej, dra den valsen för någon naiv Davor Šuker. Idioter har alltid varit och kommer troligtvis alltid att vara just, idioter. Till och med när de inte är idioter, utan psyksjuka eller kroniskt kriminella så är de idioter. Man kan inte gapa av sig, bråka av sig eller hetsa av sig sin allmänna livspsykos på en fotbollsarena.

Det är bara en myt odlad av någon vilsen krönikör som känner igen sig i beteendet.

2. "Han är en rebell, som rebeller var förr - den som vågar sticka ut hakan och vara annorlunda, individuell."

Om en spelare, tränare eller klubbledare blir impopulär så dyker alltid den här varianten av krönika upp. För om det är så att vanliga människor ogillar något så måste det naturligtvis finnas en elit, en nomenklatura i samhället som förstår sig på saker och ting lite, liiite bättre än oss andra. Som ser det unika i sådant som vanliga Svenssons inte kan se. I grund och botten spelar det ingen roll om krönikören i fråga har den från massan avvikande åsikten - han iklär sig glatt rollen som jävulens advokat. Allt för att särskilja sig från gruppen.

Den här argumentationsvägen sveper gärna in sig i en skyddsfilt av vilja att skydda den unika individen, den som vågar och kan bryta mot jantelagens (för kulturetablissemanget) "så horribla regelverk" och anser sig därmed även främja en slags intelektuell mångfald. Men egentligen vill den bara visa Svenne-Banan att skribenten i fråga själv ä en typ som borde uppskattas och hyllas inte som i rådande samhällsklimat föraktas och bespottas.

3. "Kritikerna förstår inte tjusningen med..."

Det kan vara teknisk fotboll. Det kan handla om en defensiv mittfältare. Det han handla om en hel klubbfilosofi. Men att visa världen hur bra något egentligen är, det är en högt rankad favorit hos fotbollskrönikören. Här är idén att något annorlunda och svårtillgängligt skall lyftas fram som ett spännande element, vilket det extremt sällan är. Det finns naturligtvis gott om sympatisörer till alla tänkbara ämnen inom detta fält och dessa samlar sig oftast snabbt som krönikörens stödtrupper i den allmänna debatten.

Oavsett hur mycket samma gäng har hatat skribenten i fråga bara någon dag, eller vecka därförinnan. Nu säger han ju det som rättshaveristen tycker, vilket naturligtvis gör att kaskaden av glåpord snabbväxlas till en medvind av okritiska hyllningar. Då svänger det snabbt i både krönikörens som hans läsares värld. Men även här finns det ett element av det återkommande, den röda tråden i hela denna om man så vill, kritik. Det är nomenklatura-komplexet. Krönikörens föreställning om att vara separerad från pöbeln och i undantagsfall göra sig viktig över det faktum att han är som alla andra, i vissa fall en vanlig supporter till och med.

Men alla vi vet ju bättre än så, eller hur?

4. "Det var bättre på Gunnar Nordahls tid".

Inne på redaktionen så ekar det raspiga ljudet från en gammal vinylskiva. "Det spelades bättre boll..." och krönikören suckar. Han var ju med då. Då när fotbollen var genuin, doftade liniment och då bollen gav reumatiska besvär för allsvenska fötter på grund av sin lädertyngd. Nej, förr var fotbollen bättre. För att inte tala om de svenska lagen, eller spelarna. Oh ja. Nostalgi är det mest meriterande vi har inom svensk fotboll, tänker experten. Skriver experten.

Jag kan nämna Malmö FF, jag bör nämna Örgryte och AIK men jag skriver detta på en blogg för blåvita - i första hand. Det spelar nämligen ingen roll vilket lag som krönikören eller för den delen läsaren, står närmast. Det skall alltid konstateras att för några decennier sedan - så var "vi", vilka det nu än är för dagen, bättre på fotboll än vi är i dag. I dag är allt skit. "Frågan är bara varför vi är dumma nog att fortfarande intressera oss för den här rappakaljan till fotboll?"

Nej, kära krönikörer. Segern i UEFA-cupen 1982 var inte skönare, bättre eller djupare som prestation än segern i Allsvenskan 2009 är. Det går inte att leva sitt liv i backspegeln, att ständigt följa sina fotspår över axeln. Då trillar du förr eller senare. Eller går in i en lyktstolpe. Fotboll måste som övriga livet upplevas i nuet för att tillvaron skall bli godtagbar och intressant. Det innebär inte att vi glömmer gårdagen, hela spelet går ut på att gårdagens resultat speglar dagens verklighet genom det meritsamlande som är fotbollsvärldens främsta egotripp till kännetecken. Men gårdagen får och skall inte ta över. Då är det inte krönikor, då är det historieantologier som serveras läsarna.


5. "Är det något jag verkligen hatar så är det pretentiösa fotbollskrönikor."

Finns det något mer pretentiöst än skribenter som försöker sig på en "Linda Skugge", fast tio år senare? Det är det mest klassiska och förutsägbara av tekniker att slå ner på andra inom samma skrå och försöka lyfta sig själv genom att indirekt måla upp konkurrensen som avfjärmade från verkligheten. Det tyder bara på att skribenten i fråga försöker göra precis samma sak. Men är alldeles för pretentiös för att lyckas.

U21-landslagets kapten utan kontrakt i IFK är märkligt

YO FRANKIE! Som de flesta säkert har märkt så har jag under det senaste året, främst på grund av tidsbrist, avvecklat mitt bloggande mer och mer här ifrån BaraBen.com. Istället spyr jag ur mig majoriteten av mina tankar och vardagshysterier på privata bloggen Hankins.se (oh lala vilken diskret reklampuff) som lever i skymundan av bloggmonstret BaraBen.com.

Men ibland kan jag helt enkelt inte låta bli.

För en stund sedan satt jag och scrollade igenom lite äldre blogginlägg på min egen blogg för inbördes beundran och hittade följande lilla textstycke i en bloggpost som publicerades 23 december 2008. Ett stycke som jag tycker är än mer aktuellt i dag, när U21-EM står för dörren:

"Men, det finns alltid ett men. Är det bara jag som tycker det är skitkonstigt att IFK Göteborg verkar släppa Bjärsmyr på ett sätt som påminner om hur Mourad och Vasquez sållades bort från priolistan?

Jag förstår inte hur en ordinarie mittback som knackar på landslagsdörren och är kapten i U21-landslaget (där han ska få visa upp sig i hemma-EM i sommar), inte får ett kontrakt där han blir nöjd och därmed skriver på.

Visst, spelare ska inte få diktera villkoren i sina kontraktsförlängningar hej vilt, men om han inte gör bort sig helt brutalt så kommer vi ha ett läge där vi kan sälja honom för rätt goa pengar - även med en vidareförsäljningsklausul som bestämmer en fix summa.

Något är skumt med allt detta. Ungdomssatsande Blåvitt borde väl ha ett enormt intresse i att förlänga med U21-lagkaptenen, även om han ställer höga krav. Stolthet är inget smart drag i dessa sammanhang. Det kan lätt spilla över i dumdristighet.

Av respekt för Bjärsmyrs egen vilja och mitt avståndstagande från fotbollsgrävandet så har jag inte hört mig för närmare i ämnet. Men visst blir man lite fundersam, nästan misstänksam, mot hur den här affären skötts?"

När BaraBen.com hade bojkottfest under Gais-IFK så skänkte jag en "Är det du som ska ta en bärs med Bjärs?"-tröja från Alternativa Shopen till festens celebra hedersgäst, Håkan Mild. Det tyckte jag var en lämplig pik till vår helgonförklarade sportchef, bortsett från det uppenbart skämtsamma i budskapet. Sedan något år tillbaka gräver jag och ett par av BaraBens ursprungsskribenter inte lika aktivt i IFK Göteborgs verksamhet på grund av arbetsåtaganden på andra håll. Det funkar helt enkelt inte att ägna halva dagarna åt att fråga ut folk med kunskap om vad som kan ske i föreningen - i alla fall inte om man vill upprätthålla ett någorlunda fungerande socialt- eller arbetsliv. Effekten är tyvärr inte bara lite mindre nyhets- och transferrelaterat material här på Blåvittbloggen - det skapar samtidigt en genuin nyfikenhet hos mig som blåvit supporter.

Just nu hade jag väldigt gärna haft en ingående beskrivning av hur förhandlingen om en förlängning med Bjärsmyr föll igenom och få lite insikt kring vem det var som tyckte vad och varför. En del av er tänker säkert "men forska då, ställ de inblandade mot väggen" och så vidare, men det är inte min roll längre. Jag sysslar med annat och hade hoppats att andra skulle följa i de fotspår vi stakade ut under 2006-2008. Därmed har jag även förväntat mig att det skulle dyka upp fler grävande men även allmäna informationskanaler som satsar hårt på att bevaka Blåvitt. Helst på just det sättet vi lyckades rätt bra med under ett par år, genom närgången supporterjournalistik, där änglar kommer när organisationen genom kontakter, källor och informationshunger. Det är en viktig roll för supportrar i dagens informationssamhälle då vi genom sådan press faktiskt även kan säkerställa en öppenhet gentemot föreningens medlemmar.

Där blir jag tyvärr besviken på vår förmåga. De blåvita supportrarna är väldigt många och finns i alla områden både geografiskt, klasshierarkiskt och i samhällets olika intresseskikt. Men tyvärr är det ett väldigt litet fåtal av alla dessa som aktiverar sig på ett sätt som driver på utvecklingen och lägger press på föreningen. Naturligtvis finns de där ute, ni vet vilka ni är och där måste ett par personer kring Supporterklubben Änglarna, ett delvis annat gäng kring projektet Levande Ståplats och ett tredje gäng runt våra Ultrasgrupper få grädde, för att nämna några som aktivt gör skillnad. Men bakom fåtalet som kämpar står en enorm grå massa med armarna i kors.

Det är inte bra för vår supporterkultur.

Jag tror stenhårt på att supportrar som ställer höga krav och ständigt flåsar föreningen i nacken är supportrar som säkerställer en hög lägstanivå för alla våra verksamhetsområden. För visst är det lite skumt att U21-landslagets lagkapten är på väg in i ett EM om ett par veckor men att han samtidigt sitter på ett utgående kontrakt i IFK Göteborg? Det Blåvitt som ständigt gör en stor sak av att ungdomssatsningen står i centrum för organisationen? Men om detta talas det knappt någonting alls.

Varför finns det inte tio bloggar, femton hemsidor, tjugo nätfanzines och ett hundra forum där dessa frågor dissekeras, analyseras och detaljgranskas dygnet runt? Ni finns ju där ute alla ni blåvita med hjärta starkt klappande för vårt lag, vår stad. Bland annat så träffade jag drygt 41 000 av er på Ullevi en blöt och segerrusig höstdag 2007. Har ni lagt ner att bry er om vårt lag, vår förening, vår supporterkultur, sedan dess? Jag hoppas inte det.

Om inte annat, så ta chansen att börja blogga på BaraBen.com. Jag vet att de tar in nya fräscha skribenter då och då, så varför inte aktivera dig för en mer livaktig och intressant supporterkultur i Göteborg? Maila BaraBen med din ansökan att börja blogga.

Don't just bitch and moan, make a difference.

"Den här bloggen har blivit ett monster"

REFLEKTION. Så inledde Alex Schulman sina i blogosfären beryktade avgångsord. Han slutade blogga, i alla fall tillfälligt. Bloggar som blir populära blir samtidigt föremål för kritik, detaljgranskning och starka åsikter från sina läsare. Det vet vi som bloggar och det är en verklighet vi som väljer att leva med.

Det har kommit till min kännedom att ett par personer uppfattat mitt "minnestal" till en död IFK-supporter som ett stöd för våldsamma supportrar. Mina ord till minne av en död blåvit supporter sågs tydligen av somliga som uppvigling eller våldssympatier. Majoriteten av BaraBen.com:s läsare uppfattade förvisso inte mina ord på detta vis, tvärtom så uttryckte en närmast enig majoritet respektfulla kommentarer till en supporter som avlidit. Oavsett hans bakgrund och historia.

Men uppfattningar är personliga och det räcker att en person uppfattar något som provocerande eller över gränsen för att man måste fundera på om så var fallet. Det går inte att gömma sig bakom ett tankesätt i stil med "men det var ju inte så jag menade". Så fungerar inte unika perspektiv och intryck. Den inställningen är felaktig och feg.

Jag vill klargöra följande kring våld som beteende och metod. Jag tar personligen starkt avstånd från våld som metod för att föra fram sina åsikter, som vardagsbeteende för att underhålla sig själv och som maktmedel för att förtrycka andra personer, åsikter eller grupper.

"Våld löser inte problemen, bara uppskjuter dem eller omintetgör deras lösande. Man får inte en trasig maskin att fungera genom att sparka på den."

Per Anders Fogelström,
Svenska Freds ordförande 1963-77

Jag vet att de flesta av er inte vet eller bryr sig om vem jag är, eller vilka de andra skribenterna på BaraBen är. Samtidigt är jag medveten om att en del av er ogillar, avskyr och till och med hatar BaraBen som den provocerande blogg den är, men även mig som person. Det finns de som avskyr att jag ibland säger saker ocensurerat och rakt från hjärtat, det finns de som hatar mig för min bakgrund som "vänsteraktivist" som yngre, det finns de som hatar det faktum att jag mellan varven syns i media och därmed stämplas som "mediehora". De flesta av er läsare som avskyr mig gör det dock säkerligen för att jag är den som startade den här bloggen, det blåvita monstret, ni kanske gör det för att ni är AIK:are eller Gais:are. Till och med du som är Öis:are kanske irriterar dig på mig mellan varven.

När man driver en stor blogg av den här typen får man ett ansvar efter hand, att kunna stå för det som publiceras och att kunna svara på saklig kritik mot det som kan ses som dåligt, felaktigt eller provocerande på något vis. Ibland tycker man att kritiken är allvarlig, ibland osaklig och en del gånger får man inte höra någon kritik alls, förrän långt senare. Därför svarar jag er som såg mina minnesord till en död blåvit supporter - som ett allmänt stöd till fotbollshuliganer. Det var det inte. Det var mitt sätt att visa repsekt för en person som jag sett på läktaren i nära två decennier. Mina spontana tankar tragiken i att en läktarprofil, oavsett hans bakgrund och historia, hade gått ur tiden, formades i en krönika.

Det är möjligt att någon eller några rader ur min krönika var dåligt eller luddigt formulerade, men avsikten var inte att hylla våld. Sett till kommentarerna här på BaraBen så tolkade i princip ingen mina ord på det här rätt viset, men det finns naturligtvis andra än de som kommenterar och andra än de som är blåvita som besöker BaraBen.com.

Har jag gjort fel? Har jag någonsin gått över gränsen? Har jag till och med sagt eller skrivit att någon borde få en smäll på käften? Det har jag med all säkerhet gjort, i stridens hetta, även om jag inte minns det i dag. Men med handen på hjärtat, vem har inte gjort bort sig? Jag lär trolgitvis göra bort mig framöver med, kanske inte här på Blåvitt-bloggen, men ingen är perfekt. Det ursäktar förvisso inte något som jag eller annan person satt i skrift, men det väcker i varje fall en vilja hos mig att klargöra följande:

Jag som privatperson, som grundare av den här monstret av fotbollsbloggar - tycker att våld, av alla typer, i grunden är fel. Visst har jag i många lägen sympatiserat med folk som stridit mot förtryck, länder som varit utsatta och krigsdrabbade eller människor som hotats till livet. Deras rätt att försvara sig skulle jag aldrig ifrågasätta. Så jag tänker inte gå igenom varje krönika, bloggpost, foruminlägg och mail jag skrivit i mitt liv för att försäkra mig om att jag inte har fler åsikter från förr som kan vara värda att ställa till rätta på något vis. Det som har varit har varit, det som komma skall kan vi forma och se över. Lika lite tänker jag läxa upp några ilskna bönder som tar till våld på den franska landsbygden eller försöka ta avstånd från Kinas statsapparat som mördar fler personer än något annat land i världen.

Det är inte var BaraBen.com handlar om. Här skrivs det om fotboll och supporterskap. I alla fall är det tanken att det ska vara så.

Jag tänker dock ta ansvar för det jag skriver, säger och tycker i dag, här och nu. Jag som enskild skribent, som grundare av BaraBen.com och som representant för Blåvittbloggen tar tydligt och skarpt principiellt avstånd från allt våld i det svenska samhället. Här på BaraBen.com försöker vi oftast fokusera på själva införsnacket, fotbollsmatcherna, läktarsånger, tifo och sådant som träningssituationer eller upptaktshets inför matcher. Därför kritiseras vi mellan varven för att vara "för mjuka" eller "accepterande" i vår syn på fotbollshuliganism.

Men detta handlar helt enkelt om att de som vill ha, som nästan kräver, återkommande avståndstaganden och kritiska granskningar av så kallat fotbollsrelaterat våld - har sökt sig till fel plats. Det händer naturligtvis att vi lyfter frågan om våld i samband med fotboll, vi är de sista som stoppar huvudet i sanden. Men en ständig debatt om fotbollsrelaterat våld eller huliganism är inte ett grundläggande väsen för den här bloggens existens eller berättigande. Fotbollsvåld är ett samhällsproblem som inte måste adresseras i varje andetag här på BaraBen.com. Den ständigt återkommande debatten förs oftast på andra, mer lämpliga platser.

Om jag förolämpat någon person genom att inte vara tydlig med att jag inte officiellt förespråkar fotbollsvåld, så hoppas jag att den tveksamheten tar slut här och nu. Som tonåring och yngre sprang jag och de flesta av mina tonårsvänner runt och tyckte det var rätt spännande med våld, i lagom stora doser. Men då vet man inte bättre. Det är något jag absolut inte tycker i dag. Som vuxna människor så måste vi ta ansvar för våra handlingar. Precis på samma sätt som jag tar ansvar för att några provocerades av mina ord den här gången, så måste alla andra ta ansvar för sina handlingar ute i samhället. Huliganer eller ej, om man håller med eller ej. Vi vuxna har ett ansvar att visa dagens tonåringar att vi står för det vi gör och tycker. Oavsett vad det är.

"Den som griper till våld visar att hans argument är slut."

Kinesiskt ordspråk.

Bloggen är inte ett monster.
Men ibland förvandlas vi människor till monster.
En dag hoppas jag att vi slipper ta den här debatten.

/Frankie

Köttarn's tid är förbi

HANKINS KRÖNIKA. Jag satt på The Queen med ett gäng och kikade på fotboll i helgen när Paul Scholes plötsligt flimrade förbi på en av skärmarna. Hans intryck på en, från otaliga Premiership-matcher och inte minst den "klassiska" Wembley-attacken mot Håkan Mild, är sådant som formar ens uppskattning, eller i alla fall uppfattning till sporten.

När jag undrade varför han får så lite speltid nu för tiden så hade min polare en teori om att tiden har hunnit fatt dobbermannen Scholes. Tydligen hade de berättat på Canal+ att senaste gången Manchester Utited förlorade två matcher i rad i ligan inträffade när Scholes var en av två röda som fick rött. Det var i april 2005 och nu var ämnet återaktualiserat eftersom han tillsammans med Rooney, utvisades i förlustmatchen mot Fulham.

Den här gången fick Scholes och Rooney rött kort, mot Everton 2005 så drabbades Gary Neville och Scholes, något Canal+ kommentator Jonas Dahlqvist upprepar på sin blogg.

Av någon anledning så gick mina tankar till Pontus Wernbloom. Han har under det senaste året, efter omskolningen till forward, fått ta skit för att han filmar för mycket. Han drabbas naturligtvis hårdare av den här kritiken eftersom allmänheten har en bild av Pontus som en "köttare", en hård och tuff spelartyp. Sådan var han ju vid sitt genombrott i Blåvitt.

Jag är naturligtvis medveten om att det finns tusen saker som skiljer dem åt, Scholes och Wernbloom. Men där Scholes har blivit en gammal hårding som nöter bänk, så har Pontus Wernbloom gått motsatt väg och behållit sin startplats. Han har inte tvingats tillbaka av tiden utan istället lyckats anpassat sitt spel efter det som tiden kräver av honom. Om det nu är så.

När jag jämför spelartyper som fanns i Allsvenskan i början av 1990-talet, när jag började gå på fotboll regelbundet, så minns jag tuffingarna som fanns och tog utrymme i varje lag. Minst en "köttare" per lag hade uppgiften att löpa sönder motståndarna, tackla allt som rörde sig och sätta sig i respekt för både media, publik som spelare. Den där killen börjar bli utrotningshotad.

När samma tanke går till Allsvenskan 2008 och nu även Allsvenskan 2009 så är rollen inte längre självskriven. Många, kanske de flesta lag, saknar nu den där killern helt och hållet. Spelet bygger, i alla fall i tanken, på ett konstruktivt rullande eller ett snabbt kontrande där det helt enkelt inte finns tillräckligt med platser bland de elva för att ge utrymme åt en Vinnie Jones eller Håkan Mild. En del kanske pekar på BaraBen-aktuella Henrik Rydström eller vår egen Gustav Svensson, men här talar vi om städgummor med helt andra egenskaper än de som råskinnen i generationen före dem kunde skryta med.

Och få respekt för.

Tragiskt men sant, men jag tror att köttarns tid är förbi. Varför det är så här har jag inget enkelt svar på. Men i dag finns det knappt en enda spelare som skapar en förhandsskräck - hos något allsvenskt lag. En kille som vi till varje pris vill undvika och hålla våra stjärnor borta ifrån, en kille som per automatik är en skaderisk för alla i närheten av honom. När inte ens "köttarn" själv, Pontus Wernbloom, har kvar dessa egenskaper så måste man fråga sig om detta är en tragik som helt enkelt ligger rätt i tiden. Eller så är det inte tragiskt alls.

Hankins: Ikväll blir Zlatan större än gud

LANDSLAGET Kan en svensk lagkapten bojkotta landets största kvällstidning? Zlatan Ibrahimovic är idag Sveriges bästa spelare. Han är en individualist som spelar i en av europas riktiga toppklubbar. Paradoxalt nog blir han lagkapten i det mest utsatta läget för svenska landslaget på väldigt länge. Individualisten ska leda urkollektivet till seger.

Det här kan gå hur som helst.

Nu ska vi förvisso inte överdriva betydelsen av en lagkapten i ett svenskt landslag. Svenska spelare fostras i ett systemtänk som innebär 4-4-2, press med understöd, defensivt ansvar, zonförsvar och kollektivt tänkande. Så blev svensk klubblagsfotboll framgångsrik och precis så har det svenska landslaget blivit ett av världens mest stabila lag under det senaste decenniet. Det här kollektivet ska nu ledas av superindiviualisten från Rosengård.

Det här kan bli katastrofartat.

Eftersom spelare efter etablerad spelare skadat sig inför den tidigt förmodade gruppfinalen mot Portugal så ställer blågult upp med ett minst sagt sargat lag. I sådana obekväma och nervösa situationer växer betydelsen av ett starkt ledarskap. Zlatan Ibrahimovic har aldrig uppvisat de rätta ledaregenskaperna i den blågula tröjan. Nu är det upp till bevis.

Det här kan bli en chocksuccé.

En av anledningarna till Zlatans anonyma tillvaro i blågult har varit ständiga närvaron av läromästare Larsson eller annan äldre profil blir dagens match lite annorlunda. Alla är ju skadade.

Det riktiga elddopet för Zlatan Ibrahimovic blir när den svenska pressen före, under och efter matchen vill ha raka svar från landslagets kapten. Zlatan bojkottar ju sedan tre år tillbaka landets största kvällstidning. Välkommen till moment 22.

Här var jag först inne på att agitera för att en svensk kapten måste släppa prestigen och prata med alla. Men efter en stunds funderande så vore det rakt motsatta faktiskt en välkommen frisk fläkt. Det här säger jag inte för att jag för tillfället får lönecheckar i slutet av månaden från Expressen, det säger jag för att vi med Zlatan faktiskt väntar oss det oväntade. I alla fall ute på planen.

Därför hoppas jag att vi inte redan har får se dagen då Zlatan förvandlas till en av alla snälla små biskopar i påve Lagrells fotbollsvatikan. Det som vore fräscht och intressant att se stavas "fortsatt bojkott mot Aftonbladet", av principskäl.

Jag hatar uttrycket "det är så svenskt" följt av en illa dold förolämpning. En förolämpning mot något som betingas ett typiskt svenskt beteende av negativ karaktär. Men det vore så himla svenskt om diskussionen inom landslaget ebbar ut i att Zlatan får ge vika för sin intensiva irritation mot en viss tidning och deras agerande för ett par år sedan - för att nu stilla i tysthet avvika från sina egna principer.

Ska svenska landslaget stå fast vid sina principer om hur framgångsrik fotboll spelas? Om hur kollektivet skall bete sig för att nå framgång? Den senaste tidens experimenterande med 3-5-2 har väckt frågorna. Är vi inne i en fas för svensk landslagsfotboll? Eller var det bara en kortsiktig flört med något nytt?

Jag tror vi spelar 4-4-2 ikväll.

Jag tror likt många andra att vi går tillbaka till grunderna för att faktiskt ha en hygglig chans mot ett bollförande och rappt Portugal. Vi vet våra begränsningar och när ett offensivare lag inte kan luckra upp Albanien känns fortsatt experimentverkstad mot Portugal som ett högriskprojekt. Oavsett om ZuperZlatan fått kaptensbindeln eller ej.

Jag tror Zlatan pratar med Aftonbladet idag.

Men svenska fotbollsförbundet, A-landslaget och alla närstående är trots allt inte de typiska svenskarna. Ödmjukhet är ofta rena grekiskan för den här gängen och därför skulle jag inte förvånas om min farhåga ändå inte blir besannad. Lagrell, Lagerbäck, Zlatan och deras spindoctors skulle utan tvekan komma undan med en fortsatt bojkott av rosa bladets utsända.

De är ju kollektivet. Fotbollsvatikanen. De vet bäst. Även när de får storstryk. En överhängande riskzon för ikväll. Men Zlatan kan bli droppen som får bägaren att rinna över. Som får kollektivets David att ta kampen mot en förmodat bättre motståndare. Låt honom ta den rollen ute på gräset ikväll. Om det betyder att han behöver bojkotta vissa medier för att få arbetsro - so be it.

Zlatan Ibrahimovic är större än påven själv.
Ikväll kan han bli större än gud.
Och som gud gör Zlatan vad han vill.
____________________________________
För övrigt så är det fem mil mellan Bergamo och Milano. Det är klart att AC Milan hade scouter på plats när IFK Göteborg spelade mot Atalanta, de har scouter på plats i princip varje gång en boll rullar på italiensk mark. Det betyder inte att det förbereds något mångmiljonbud på Robin Söder, om man säger så.

Krönikan publiceras även på Fotbollsverige.se

Hankins: Riksclownen Rydström måste sluta gnälla

KRÖNIKA En underdog kommer undan med gnäll - mästare måste lära sig ödmjukhet.

I och med att jag jobbar som krönikör och skribent beskylls jag ibland för att vara en mediehora. "Du vill bara söka uppmärksamhet och är inte intresserad av journalistik", kan det låta. Ibland kanske de till och med har rätt. Men jag har hittat min överman. Jesus vad trött jag är på Henrik Rydström.

Det finns en charm med att varje lag ska ha sin tjötgubbe. En sådan där kille som alltid snackar mer än han presterar, en som hånar alla omkring sig och tror sig vara bättre än han egentligen är. Men den charmen är något som måste förvaltas väl för att den inte ska spilla över i obscent uppmärksamhetssökande. Här går det tyvärr utför för mister Rydström.

Just nu känns det som att det inte passerar en enda allsvensk fotbollsmatch utan att Rydström gnäller på sin blogg, rasar i sin krönika eller blir intervjuad om senaste pest- och kolerakänslan han grävt fram från den småländska myllans rödaste inre.

Kalmar FF ägnade ett par år åt kollektivt gnäll om en hemsk medieskugga. Storstadslagen hade ställt sig i vägen för medieljuset och någonstans där i den mörka silhuetten doldes de tjongande kalmariterna som valt en kalsong som klubbmärke.

Klubben med kalsongen i klubbmärket blev snabbt till killarna i kalsonger när en småkul hemvideo från Kalmars träningsläger gick på nationell tv. Men när kritiken planenligt kom mot hur spelarna svinade, söp och sprang runt nakna så var medierna plötsligt orättvisa enligt de gnälliga grabbarna från östkusten. Rydström var missnöjd i skuggan, snabbt blev han missnöjd i rampljuset.

Men visst är han härlig på många vis, den hetsige Henrik. Han vågar ta bladet från munnen och ställa till med lite kontrovers. Om fler yttrade sina åsikter på ett sätt likt den lille skallige i rött så skulle hela den svenska fotbollscenen bli mer attraktiv för både medier som fans. Men problemet är att Henrik Rydström aldrig kniper igen. Aldrig.

Om det inte är dåligt med uppmärksamhet så är det fel uppmärksamhet. Om det inte är gnälliga motståndare så är det filmande motståndare. Om det inte är, äh, ni fattar poängen.

Till en början så är det charmigt. Då kommer han och hela Kalmar undan med sitt konsekventa underdog-perspektiv och medföljande medielipande eftersom de varit fast i en svår position. Ett tabellmässigt, publikt och ekonomiskt underläge mot jättarna i det berömda rampljuset har gett Kalmars hjältar ett litet utrymme för sitt mediala martyrskap.

Rydström har älskat rollen.

Men nu är Kalmar FF utan tvekan säsongens bästa fotbollslag. Trots förlusten i svenska cupen går de fram som en ångvält i Allsvenskan och dominerar idag den inhemska fotbollsrapporteringen i alla tänkbara medier. Senast idag så jämfördes bröderna Elm med bröderna Norddahl i ett smått bisarrt SVT- inslag.

Nu måste Kalmar och då främst Henrik "motormouth" Rydström lära sig en ny roll. Som dominant och vinnare är det inte attraktivt att vara den gnälliga kusinen från landet. För när motgång aldrig är ens eget fel utan domarnas, motståndarnas eller till och med vindens - så börjar Kalmar bli lika gnälligt och patetiskt som det Djurgården de alltid älskat att hata.

Jag efterlyser lite ödmjukhet från Rydström och hans Kalmar. Ska man dominera svensk fotboll bör det ske med lite stil och klass, inte med handboken till bonnakomplexets hemligheter under armen. Annars har allt gnäll endast varit skramlandet av en stor tom tunna. Skramlandet av ett par röda kalsonger på det halvtomma Fredriksskans.

Krönikan publiceras även på Fotbollsverige.se

Hankins: Lägg ner Svenska Cupen

KRÖNIKA Någon gång måste misskötseln av cupen få ett slut. Personligen ser jag en stor charm med cupspel. Det är där David från division fyra får en chans att mäta styrkan med en allsvenska Goliath. En fotbollsfest för en dag. So far, so good.

Problemet är bara att alla behandlar cupen som om den vore pestsmittad. Cupen här hemma i Sverige misshandlas årligen brutalt av både förbund och storlag, med resultat i att ingen bryr sig om cupen. Svenska Cupen är idag - och har nästan alltid varit - ett stort skämt.

Det saknas vettiga prispengar.
Det saknas fasta speldagar.
Det saknas satsning från förbundet.

Mer eller mindre så saknas hela cupidén.

En idé är en tanke som präglas av nyhet och unik känsla. Cupidén har tyvärr överbelamrats med idéer. En idé är alltså ofta ny och unik. Det finns dock också så kallade "fixa idéer" som präglas av att en individ "hängt" upp sig vid att tillvaron är på ett visst sätt.

Det är här Svenska Cupen borde finna sin tillvaro. I den fixa idén. De europeiska cuper som är framgångsrika och populära har nästan i samtliga fall anammat den fixa idén framför den unika idén. De har fasta speldagar för cupspel och de har prestige för cupen genom bra prispengar och tv-avtal.

I Sverige är det tvärtom. Här har vi döpt om cupen stup i kvarten, vi har ändrat spelsystemet i cupen, vi har experimenterat med dubbla finaler, enkla finaler på neutral mark, vi har lagt cupmatcher mitt i täta spelprogram och på alla sätt och vis försökt panikförnya den svenska cupidén.

Någon gång får det vara nog. För mig är det nu. Jag har sett en rad cupfinaler på Råsunda, Ullevi och även en på Fredriksskans. Tyvärr så har varje upplevelse lämnat en besk eftersmak av något slag. Dåligt med publik, sargade lag utan inställning eller knappt något medialt intresse. För en final. Sådant här sprids som ringar på vattnet.

Lägg ner Svenska Cupen i den form den finns idag.

Nog får vara nog, vi får aldrig en cupsuccé om dess uppbyggnad och idé ska återrevolutioneras årligen. Starta istället om från början och bygg en långsiktigt attraktiv cup med rejäla prispengar via sponsorer och tv-avtal. Bestäm med kraft om fasta speldagar för alla cupomgångar fram till finalen.

Gör även systemet logiskt för både fans som deltagande lag. En start vore att vi slapp se cupomgångar eller cupfinaler inklämda mellan två redan täta allsvenska omgångar. Först den dagen som Svenska Fotbollsförbundet börjar ta cupen på allvar kan de positiva ringarna sprida sig ut i fotbollssverige.

Så snälla fotbollspampar, sluta misshandla cupen. Lägg ner och börja om. Svensk fotboll är värt att ha en cup som vi fans, föreningar och elitfotboll är intresserade av. Ge oss en ny svensk cup, en cup där segraren bär sin medalj med stolthet istället för likgiltighet.

Krönikan publiceras även på Fotbollsverige.se.

Hankins: Dags för Sveriges största kaos?

KRÖNIKA Bajen fans köper biljetter till Djurgårdens derbyläktare. Det här med Stockholmsderbyn är alltid lite kaosartat. Men de senaste åren har det varit rena farsen. Fotbollen "kryddas" av ett internationellt snitt - på värsta vis. Pajaserier i form av inskjutna fyrverkerier, okontrollerad pyroteknik och internbox utspelar sig gång på gång.

Nu kan det vara dags för den värsta drabbningen hittills.

Eftersom Svenska Fotbollsförbundet försöker straffa Bajens fans för ett dåligt uppträdande vid förra derbyt är hemmaläktaren under Hammarby- Djurgården avstängd. Det är ett straff enligt principen - tomma läktare innebär uteblivet kaos. Oj vad fel makthavarna kan få.
Hammarbys supportergrupperingar, ledda av stora Bajen Fans, uppmanar nu alla sina supportar att köpa biljetter till Djurgårdens klacksektion. Ni hör själva vart det här bär.

Uppmaningen lyder bland annat:

"Men det här straffet som vi har fått är helt uppåt väggarna och någonting som vi ALDRIG kommer att acceptera – att en individ straffar ett kollektiv på det här sättet. Den stora massan ska få säga sitt och det kommer den nu att göra.

Köp upp alla biljetter till den NORRA läktaren – vi ställer klacken DÄR! Vi spelar ett hemmaderby i Allsvenskans slutskede mot våra antagonister Djurgården. Skulle vi göra det utan en klack på kortsidan med majoriteten apor på läktarna, inte en chans. Vi tänker heller inte betala drygt 500 spänn för en biljett på långsidan och därifrån med vår passion och vårt engagemang skapa stämning. Det finns inte ens på kartan att vi låter våra känslor styras av ett gäng gubbar som aldrig har suttit sin fot på en klackläktare och som hellre ger ut helt horribla straff i stället för att faktiskt ta tag i problemen som finns på våra svenska läktare."

(Från: Bajens fans officiella hemsida)

Nu är det oklart om Djurgårdens fans väljer att reagera på det här utspelet genom att flytta på sig. Egentligen är det högst oklart om Hammarby-supportrarna ens själva kommer lyssna på sitt ledarskap och köpa biljetter till bortafansens läktare. Men om så blir fallet är det enligt normal supporterlogik väldigt svårt för mig att se hur Djurgårdarna ska vika ner sig och låta Hammarby ta över "deras" läktare. Det vore en grov prestigeförlust.

Ärligt talat så vet jag inte vad som kommer ske.
Det bara stinker kaos kring hela den här affären.

I grund och botten är det en smart supporterreaktion till en korkad förbundslösning. Självklart ska de personer som ligger bakom skadegörelse och brott på arenorna straffas för detta. Men den här typen av kollektiv bestraffning, där en hel läktare ska stängas av på grund av att ett fåtal personer löper amok, är dömd att misslyckas.

Vi går mot en fotbollsvärld där förbundspamparna vill skapa en replica av det engelska all seater-samhället. Men de förstår inte att den ekonomiska kapplöpning som pågått i England i över ett decennium inte har möjlighet att få utrymme här i lilla Sverige. Den svenska marknaden är - tack och lov - alldeles för liten för en allsvensk fotboll där den billigaste biljetten kostar runt 700 kronor.

Speciellt på landsbygden.

Bo Lundquist och company lär även fortsatt ha en engelsk hägring som sin våta dröm. En avlägsen dröm i en "ökenpromenad bland en pöbelkontrollerad svensk fotboll". Speciellt nu när vi ser den positiva utvecklingen i Stockholm. En utveckling där supportrar inte bara börjar få nog, men där de faktiskt slår tillbaka mot makthavarna på ett så effektivt sätt att de kan gå segrande ur den långsiktiga striden.

Först fick Bo Lundquist lämna posten som Djurgårdens starka pjäs. Supportrarna låg bakom. Nu kan tusentals bajare gå på den match som förbundet försökt stänga av dem från. Supportrarna ligger bakom.

Det som kan ge supportrarna ett avgörande överläge i sitt krig mot fotbollens makthavare är följande scenario: Flera tusen bajensupportrar samsas med flera tusen järnkaminer på samma klackläktare. På ett derby i Stockholm.

Utan kaos.
Utan upplopp.
Utan att spela maktens män i händerna.

Är jag en drömmare? Kanske. Men min dröm innebär i alla fall inte en hägring om en svensk fotboll där en engelsk modell ska uppnås till varje pris. Jag drömmer om smarta supportrar. Supportrar som med kloka initiativ vinner tillbaka mark mot makthavarna som har ett järngrepp om vår fotboll.

Det kan bli tidernas största fotbollskaos.
Ändå drömmer jag om tidernas mäktigaste manifestation.

Krönikan publiceras även på Fotbollsverige.se

Hankins: Norlings sista kvartssamtal

KRÖNIKA Nästa lördag kan Charlie Granfelts tålamod ta slut. AIK ska ha beröm för sitt tålamod. Ett normalt AIK hade sparkat Rikard Norling för länge sedan. Men nu är risken stor att AIK återvänder sitt klassiska normalläge redan nästa lördag. Då kan Rikard Norling uppleva sitt sista kvartssamtal.

Norling har under flera säsonger växt fram som Stockholmsmediernas egna lilla gullegris. Han lyfts fram som en lite speciell och udda figur som når framgångar på sina unika och detaljerade metoder. Den röda mattan har långsamt rullats ut för Norling att promenera på, ända fram till Svenska Fotbollsförbundets portar.

En AIK-tränare som är populär bland press och supportrar. En AIK-tränare som dessutom kan kategoriseras som nytänkande och ung. En våt dröm för fotbollsförbundets framtidsplaner. Det kallas Lex Tommy Söderberg och är en gyllene väg från allsvensk lunk till en position som en av svensk fotbolls mäktigaste män. Mäktig antingen i styrelse- eller omklädningsrum. En förbundsfotbollens påläggskalv. Som har en hemlig lönndörr in i Lagerbäcks kontor. Men den nyckeln får han bara om de sportsliga resultaten går hans väg.

Nästa lördag kan den drömmen ta slut.

AIK:s starke man, Charlie Granfelt är en klok influens i ett smådampigt AIK. Ett AIK som tidigare har agerat kortsiktigt och stundtals till och med delvis styrts av sina högrisksupportrar. Spelare och ledare har tidigare rykt så fort en tillstymmelse till motgång har uppenbarat sig. Och motgång har inte direkt varit någon bristvara för klubben som senast blev mästare i en tid innan Champions League ens hunnit startas. Frågan bör ställas varsamt, eftertänksamt men skyndsamt. Någon gång tar allt slut. Kanske behöver Charlie ta inspiration från sina supportrars benhårda kvartssamtal för att klara av uppgiften. Nu undrar vi bara hur stort tålamod Charlie har?

Nu spekulerar medierna vilt i en begynnande konflikt mellan Norling och flera av hans spelare. Även om spekulationerna inte har någon som helst sanning i sig så kan det här snacket i sig självt bli grundplåten för en framväxande spricka inom AIK. En spricka som till slut tvingar ut Norling ur leken.

Nu kommer ett IFK Göteborg på besök till Råsunda. Ett IFK som fallit samman totalt efter Champions League-kvalet. En situation som gör att all press nu ligger på Gnaget. De släpar precis efter Blåvitt i tabellen och har dessutom revansch att utkräva från förra årets snöpliga hemmaförlust mitt i guldstriden. En förlust som fansen förvisso krävde för att stoppa Djurgårdens gulddröm, men ett segermål som trots det ältats ända sedan dess. "Var bollen inne?" Nu har Blåvitt både en match mindre spelad än hemmalaget och kan vid en eventuell seger rycka ifrån AIK i tabellen.

Rikard Norling sitter inte bara löst. IFK Göteborg kan ge honom sin karriärs sista kvartssamtal. Från både firma som chef. Då försvinner förmodligen det guld som kan bana väg för honom enligt Lex Söderberg. Då stärker Roland Nilsson sin i år allt försvagade position som Lagerbäcks påläggskalv. Då är Norlings hopp att likt de flesta andra AIK-pampar få sin suktade makt inom förbundet via ett toppjobb på kansliet och en dag till och med styrelserummet.

När tar Charlie Granfelts tålamod slut? När lynchas mediernas gullegris? Förbundets påläggskalv? Firman Boys favorittränare? Hur långt ner i tabellen kan AIK sjunka innan någon agerar med kraft?

Tränarpositonerna i Blåvitt och Gnaget är utsatta. Kraven i de här två föreningarna är enorma och att inneha femte eller sjätteplatserna är inte något som imponerar på supportrarna. Här räknas bara segrar. Men ändå känns det som att Stefan Rehn och Jonas Olsson sitter bergsäkert trots den senaste tidens svaga resultat. Blåvitt andas tålamod. Samtidigt känns det som att Norling sitter väldigt löst efter förlusten mot Trelleborg.

Nästa lördag kan tålamodet ta slut. Nästa lördag kan Norling kallas in till Charlie Granfelts kontor. Det kan vara dags för det sista kvartssamtalet.

Krönikan publicerades i måndags på Fotbollsverige.se.