D
et historiska matchprogrammet förpliktigar. På IFK:s hemsida kan man numera hitta publiksiffrorna för samtliga matcher sedan 1980. Härlig läsning som inbjuder till fina minnen från våra fornstora dagar. Jag var 15 år när CL-äventyren tog sin början 1994. På den tiden hette motståndet AC Milan, Barcelona och Bayern München etc. Rosenborg och Porto sågs som bonnagäng, och lockade heller ingen större publik (knappt mer än mot AIK i sista omgången i år).Jag minns när vi inför endast 23 125 slog Glasgow i kvalet med 3-0. 3-0! So what? Vad är det med det? Vi är Ju IFK Göteborg! Vi är ju Blåvitt. Sveriges representant i Europa. Nej, vi, de kräsna Göteborgare gick endast man ur huse när de "riktiga" lagen kom på besök.
Nåväl, de dagarna är över, inte för att nödvändigtvis IFK gjort något fel, utan på grund av det faktum det innebär att komma från ett litet, kallt och perifert land, slutligen tog ut hela sin rätt. De stora Europeiska länderna med sina mångmiljonstäder och sin mångmiljonbefolkning ritade med tv-pengar slutligen upp den karta som består än idag. Om den svenska hockeyn alltid funnit sin plats under mäktiga NHL fick nu lilla Allsvenskan finna sig i att vara en slags andra eller tredje division till de stora Europeiska motsvarigheterna till hockeyns NHL. De stavas Premier League, Serie A, La Liga och Bundesliga. De stavas också sedan en tid tillbaka Eredivisie.
Inte arbetade bara vår "litenhet" och vårt petrifiera läge mot oss. Ett av världens hårdaste skatteklimat samt avsaknaden av rejäla, för sport och idrottsmän, undantagsregler, har nu gett oss kraftig motvind i över två decennier, och för länge sedan försatt oss i en underlägsen position ("underdog") även gentemot knattenationer som Danmark, Norge, Schweiz, Scottland, Irland, Grekland och säkert också länderna på Balkan. "NHL" kan alltså numera också stavas Tippeligan, Axpo Super League eller SAS League.
Vad man kan konstatera är att IFK lyckats, trots knappare resurser, sämre trupp och spelandes i en sämre produkt (Allsvenskan) än någonsin tidigare (och speciellt jämfört med -70, -80 och -90 talen), gjort själva produkten IFK Göteborg mer attraktivt än någonsin tidigare, i alla fall sett till vilket motstånd man numera bjuder sin publik på. 218 737 personer i hemmapublik 2009 är bra (och ja, jag vet att vi numera har fler lag), förbannat bra och faktiskt den högsta årspubliksiffran sedan 1987 då vi vann UEFA-cupen och där över 50 000 personer i finalen såg Blåvitt slå något som hette Dundee United efter att över 48 000 sett Blåvitt slå något som hette FC Tyrol.
År Publik
2009 218 737
2008 163 058
2007 209 051
2006 143 615
2005 216 392
2004 199 342
2003 155 080
2002 160 472
2001 138 718
2000 129 541
1997 185 075 CL
1996 198 679 CL
1995 164 557 CL
1994 198 108 CL
1987 269 097 UefaCupen
1982 276 756 UefaCupen
När jag tittar på kontinuiteten de senaste decennierna i det internationella motståndet vi mött med storpublik på plats, men även det nationella motståndet, med storpublik i många fall fylls jag av glädje och stolthet. Jag fylls dock av något mer, nämligen frågor. Kalla, ja avkylande, kanske rent av ryggradsisande frågor. Hur det kommer sig att IFK Göteborg, med det i Norden totalt överlägsna matchprogram (och därmed publikintresse) de senaste decennierna inte kunnat dryga ut avståndet till de mindre och betydligt enklare och historiskt fattigare lagen mer än vad som är fallet. Hur kommer det sig att ett lag som Elfsborg är favorittippade inför säsongen 2009? Hur kommer det sig att det skiljer så lite mellan dagens IFK Göteborg och exempelvis småortsklubben Kalmar FF som spelat i Superettan stora delar av den tid som IFK Göteborg fick ta emot kontinentens giganter.
Förutom de 800 000 fler människor som bor i Storgöteborg jämfört med Storkalmar skiljer det sig säkert också någon miljon eller två i publik de senaste decennierna (Bara 2000-2009 hade 1.7 miljoner sett IFK;s hemmamatcher på plats). Hur kommer det sig att bollklubben från Halmstad nästan vinner över oss hemma på GA i näst sista omgången, och definitivt genom sitt oavgjorda resultat dukar till "de onämnbaras" guldfest/våldtäkt.
Visst bollen är rund, fotboll är fotboll, fotboll är 22 man som gör upp om det tills Tyskland alltid vinner och jadajada, men frågan kvarstår. Hur har egentligen vi (medlemmarna) förvaltat det arv som vi fått? Vad har vi åstadkommit med den klubb som generationer före oss, lett till stora heroiska bataljer? Har vi gjort det bra under rådande förutsättningar? Eller är IFK Göteborg 2009 sett till vilka resurser vi egentligen givits att arbeta med, genom vår historia och vårt geografiska läge, ett totalt misslyckande? Det är frågor som kanske inte kan besvaras, men det är dock frågor som för mig är mer angelägna än någonsin tidigare när vi tar IFK Göteborg in i 10-talet.
Tack för ordet.
/Andreas W