En del saker minns vi. Det mesta försvinner. Så måste det vara för att vi över huvud taget ska fungera. Det som är av ringa vikt sorteras bort och lämnar plats åt det som är viktigt, minnen som skapar vår identitet. Som anhängare till ett fotbollslag har man en egen uppsättning minnen, som ofta är otillgängliga för andra. ”Vad ler du åt?” Det finns inget bra svar. Bilden av Wernblooms vansinnesrus efter 2-0-målet mot Trelleborg 2007 får säkert dig som läser att drabbas av ett drömskt leende, men det är svårförklarat för en oinvigd. Den yngre supportergrupp som jag själv tillhör sitter gärna hänfört och lyssnar till de som var med när det begav sig på 80-talet, eller de som for i väg genom Europa på den tiden då Roger Gustavsson la upp säsongen för att formtoppa laget inför finalen i Champions League. Lyssnar till deras minnen och försöker återskapa en känsla. Vi kan bara snudda vid den med tungan men uttrycket i berättarens ögon är tillräckligt för att känna sötman.Om 30 år har jag själv samlat på mig en oantastlig mängd minnen och då är det jag som berättar. Då sitter jag på en pub inför match och suger stillsamt på en öl när några uppjagade yngre killar slår sig ner utan att fråga. De tittar inte ens på mig, konstaterar bara kort att vi bär samma halsduk, men åldersavståndet är för svårt för dem att angripa. Jag tittar in mot väggen och ler där i smyg åt dem. Killarna talar med höga röster, är väl arga över något, det är alltid något som är fel för en ung berusad supporter. ”Varför spelar inte han?”, ”Vi måste köpa en ny anfallare, det här håller inte!”, ”Har du hört vad de jävla råttorna gjort?” Jag himlar med ögonen. Då byter någon ämne och börjar prata om ett vackert mål, det snyggaste i år, lätt. Skott från 30 meter, ribba in. Jag kan givetvis inte hålla mig. ”Jag kan berätta om ett snyggt mål” säger jag. En kort blick och ett ointresserat ”Jaha” är allt jag får till svar, men jag bryr mig inte och fortsätter. ”Det snyggaste mål som gjorts i Allsvenskan, bland de snyggaste i världen någonsin, en rabona i bortre hörnet av en kille som heter Andrés. Precis lika gammal jag faktiskt, det här var i början på seklet, vi tog guld samma år”. De tystnar, antagligen ser de något i mina ögon som blixtrar till och ger mig därför utrymme och uppmärksamhet för att berätta. Så jag berättar.
”Jag bodde i London då, långt från Örebro där scenerna utspelade sig. Ni undrar säkert vad det är för mening att berätta när jag inte var där, på plats, men den här gången var speciellt på ett annat sätt. Det var trångt och dyrt att bo i London, vi var tio slavande svenskar i samma lägenhet. Om morgonen kröp vi ut ur våra rum, kastade i oss en frukost på stående fot, en halvdrucken kvarbliven grogg från gårdagen för att lindra bakfyllan, och sedan i väg till klädaffären, puben, caféet eller var vi nu jobbade. Över hälften av pengarna gick till hyran, resten sprit. Visst, det var destruktivt, men vi hade förbannat roligt och som ni ser så lever jag trots allt fortfarande. Det var ett svensktätt område och bara en promenad bort låg en pub som visade Allsvenskan. Så det var dit vi gick den gången, det var där vi upplevde målet.
Det var jag och en kille från grannlägenheten, över två meter lång och hängivet AIK-fan. Jag minns att han brukade komma in till vår lägenhet efter att ha sett sitt gnaget förlora och rasa ner i soffan, full och jävlig med ett enliterspaket yoghurt i handen som han drack ur utan att säga ett ljud. Men jag förstod hur han hade det, hällde upp en kall Stella Artois i ett pintglas som jag ställde framför honom för att lindra smärtan. När han öppnade munnen för att bryta igenom skummet kunde jag se delar av den tatuering som han hade på insidan av underläppen, ”1891”. Vi höll på olika lag, men hyste en ömsesidigt varm respekt för varandra, som människor och supportrar. Hade han gjort en fet spliff kom han alltid över och ville dela, hade jag kasst med pengar bjöd han på öl. Killen jobbade aldrig och fan vet var han fick stålar ifrån.
Det var alltså han och jag som gick i eftermiddagsdiset på Crawford Street bort mot puben för att se en match bland alla i serielunken. För honom var det väl mest ölen som drog. Vi öppnade den tunga dörren och steg in. Inget kan kännas så välkomnande som det öronbedövande sorlet från en varm pub i London, när man kommer in och sliter av sig den regnvåta luvan på sin parkas. Man kan gå på gråa ensliga gator och undra om stan har råkat ut för en kärnvapenattack eller något annat ännu värre, inte en människa syns till, enda tills dess att man tittar in genom fönstret på en pub. Det är där alla försvunna människor gömt sig, tätt packade i sina arbetskläder, om det så är snickarbyxor eller kostym, med varsin öl i handen i ett försök att glömma bort vardagen för ett tag, innan man drar hem till familjen. Så var det även den här gången. Vi beställde båda tjeckiskt och gick sedan uppför den smala trätrappan som ledde till övervåningen där Blåvittmatchen skulle visas. Vi satte oss vid ett bord, respektfullt tysta, är det match så är det match och då pratar man inte. Då är ölen bättre sällskap, den är tyst och man bestämmer själv när man ska ägna den uppmärksamhet. Dessutom höjer den pulsen och skärper sinnena (i lagom dosering), en krossboll kan få en att röras till tårar.
När vi senare lämnade den varma puben och steg ut på verklighetens gata igen var vi fortfarande tysta, nu förstummade. Begreppet rabona var inget vi kände till då, vi visste bara att vi hade bevittnat något som fått oss att okontrollerat skrika rakt ut. Vi hade svurit, det var allt vi hade haft att säga om målet. Det var ett helvetes jävla mål helt enkelt. Han hade gjort mål med skottfoten bakom stödjebenet och vi hade känt tryckvågen ända dit, trots att epicentrum låg långt borta. I efterhand skulle vi få veta att tryckvågen gått varvet runt, hela fotbollsvärlden hade känt. Hemma festade vi och skålade, min AIK-vän var lika upprymd som jag. En sann fotbollsälskare vet att uppskatta något vackert, oavsett sammanhang.
Det var lätt att ta sig upp dagen därpå. Jag vaknade i vardagsrumssoffan med vinjetten till någon dvd-film rullandes på teven: struntade i frukosten, tog några cigg i stället. Sedan drog jag på mig mina tygdojor och gick ut. Det tog mig en halvtimma att gå till jobbet. Nerför Edgware road, förbi alla oändliga mängder grönsaksstånd och tobaksaffärer. På uteserveringar satt obegripligt morgonpigga invandrargubbar och pratade intensivt med en vattenpipa mellan sig. Edgware road var en fantastisk multietnisk gata. Vi var alla invandrare. Jag följde den ner till Marble Arch där jag tog gratistidningen London Lite från en av alla extraknäckande unga studenter, huvudsakligen från Pakistan eller Indien. Vi utbytte leenden innan jag gick vidare, över gatan och in i Hyde Park. Våren är tidig i London och alla träd var klädda i ljusa unga löv, körsbärsträden bländade rosa.
Jag arbetade på Broadwalk café i Kensington Gardens, en park alldeles intill Hyde Park. Regniga dagar som den här var det inte mycket att göra, jag stod med ryggen mot en bänk i köket och tänkte på ingenting, iklädd svart förkläde och en ful vit mössa, lyssnandes på någon fånig radiopratare med käck cockneydialekt. När min manager gick iväg på något ärende plockade jag i brist på annat fram tidningen som jag hade tagit på morgonen samma dag, en tidning som kommer ut till flera miljoner läsare i den oändliga stad som kallas London. Jag bläddrade fram och tillbaka bland halvnakna tjejer, bombdåd och hjärndöda nöjesnyheter. Men plötsligt var han där, på ett foto täckandes en halv sida: Andrés Vasquez, iklädd blåvittröjan. En ögonblicksbild; skottfoten bakom stödjebenet. Rubriken löd ”The greatest goal ever.”
När jag tystnat reser vi oss, jag och de unga grabbarna, och lämnar bordet, vi säger inget särskilt – nickar bara med huvudet som ett farväl. Vi skyndar i väg till den stundande matchen, vetandes att nya minnen ska skapas.
Hälsningar,
Joakim