En dåres försvarstal

KRÖNIKA När Ekobrottsmyndigheten och polisen slog till mot Kamratgården och de misstänkta i skattehärvan såg vi på Baraben.com till att ligga tätt på informationsflödet kring vad som hade hänt. Med nyhetstexter, krönikor, nyhetsanalyser, insideinformation och gästkrönikor vände vi ut och in på varje tillgänglig bit av information kring vad som hade hänt, vem som gjort vad och hur IFK Göteborg kunde hamna mitt i den här tragiska härvan.

Igår frågade en blåvit läsare varför vi inte hade likadan bevakning på skatteaffären nu när den äntligen, eller ja slutligen, hamnat i rättsalen. Han hade tydligen förväntat sig en storm av artiklar och analyser från min sida. Mitt svar överraskade nästan mig själv.
- Jag är för trött på det här. Det skapas bara ledsamhet och tomhet inom mig när man tänker på det hela, hörde jag mig själv säga.

Först blev jag arg. Arg för att Bengt Halse och styrelsen låtit de idag åtalade få så fria händer att de kunde agera lite bäst de ville. Arg för att Mats Persson och Jan Nilsson skött vår förenings nyckelaffärer så nonchalant och arrogant att det talades om tvångsnedflyttning för hela föreningen. Arg för att polisen ansåg att gryningsräder mot spelarna Peter Ijeh och Stefan Selakovic hem var ett bra sätt att sköta en brottsutredning. Arg för att jag själv inte sett varningstecknen tidigare, för att vi supportar, vi medlemmar i IFK Göteborg letts bakom ljuset av våra föreningsledare.

Jag är inte arg längre. Jag är bara ledsen.

Det är en otäck känsla när ens ilska förbyts mot en slags tom maktlöshet. För så länge ilskan finns kvar så drivs man av den, man vill se sig själv och tiotusentals andra blåvita få upprättelse, få insyn i vad som har skett. Ilskan gör att man ser blåvita matcher som en andningspaus, en glädjens stund borta från den ilska som driver en i tanken kring vad som skett på andra håll i föreningen. När Mats Perssons kommentar om att hans "enda princip är att han inte har några principer" inte längre får det att svartna framför mina ögon. Då infinner sig tomheten.

Tomheten är otäck. Den kommer långsamt krypande när man minst anar det. När man för tusende gången får hålla ett försvarstal för släktingen som är maginalåskådare, Gaisaren på jobbet eller Öisaren som bor granne. Där står man och har blivit kollektivt förknippad med den gigantiska brottsutredning som har IFK Göteborgs stämpel över varendaste ark av utredningsmaterial. Där står man och är medskyldig, guilt by association, för att man har en Blåvitt-dekal i bilfönstret, för att ens barn har en tröja från Blåvittshopen eller för att man en gång glatt har jublat med fönstren öppna åt blåvitts framgångar i Champions League.
Nu är man medskyldig, vare sig man vill eller inte. Blicken på honom vandrar från IFK-dekalen i bilfönstret till mina ögon. Han säger inget, han kanske tänker det, många av dem gör ju det. Jag känner det i alla fall. I hans blick så finns budskapet att mitt supporterskap gör mig delaktig i tidernas massmedialt mest uppmärksammade brottsmål inom idrotten. Jag är den som är skyldig i grannskapet. Inte Mats Persson, Jan Nilsson eller någon annan misstänkt. Varje blåvit har blivit medskyldig i någons ögon. Blåvitt är "skattefifflarna".

Första gången den där blicken dyker upp så går min tanke till orden "man är inte skyldig förrän man är dömd" följt av "döm inte hunden efter håren". Så nystas långsamt lite mer av härvan upp. De inblandade slår världsrekord i att som trasiga LP-skivor upprepa frasen "Inga kommentarer". Nu kommer blicken igen, den här gången borrar den djupare in i min blåvita själ. Jag ser mitt försvarstal förändras, det var ju personerna som låg bakom detta, inte föreningen, inte det jag älskar, det jag känner mig så delaktig i.

Det är ju de.
Inte vi.
Vi är inte bovarna i dramat.
Så nystas långsamt lite mer av härvan upp.

Nästa gång blicken kommer har jag en ny tanke, ett nytt försvarstal. Gången efter det ett annat försvarstal. Men sedan sker det. Om det är vid sjuttioåttonde konfrontationen eller hundratolfte vet jag inte. Långsamt har min ilska mot situationen, mot alla inblandade, mot media, mot åklagare och utredare, mot oss supportrar, försvagats till den punkt att det inte är en låga av ilska som tänds när ämnet förs på tal. När den osympatiska blicken åter kopplar mitt kära blåvita klubbmärke till fiffel och fusk finns inte ilskan kvar längre. Nu finns där bara en tom vakuumförpackad boll av sorg, ledsamhet och uppgivenhet kvar. Jag vill inte ta i den där bollen med tång. Mitt supporterskap ska inte behöva göra det.

Vi blåvita ska inte behöva gråta över hur vår förening sköts.

Sen går dagarna. Veckorna. Åren. Såren börjar läka, allt mer sällan hör man den snabba kopplingen mellan Blåvitt och skattehärvan. Medierna hittar andra spår, nu känns bisarrt nog hetsjakten på Lars Danielsson som en lättnad. Jaga någon tjänsteman, gör det. Så länge jag slipper mitt försvarstal en gång till. Tanken på att utforska vilket försvarstal som spontant växer fram i mitt inre gör mig rädd. Hur kommer jag att reagera nästa gång den där elaka blicken kommer från den där skadeglada Stockholmaren på konferensen eller från den där skåningen i skolan? Ska vi behöva gå igenom allt det här en gång till?

Så kom den då. Rättegången som kvällspressens sportsidor försökt göra till löpsedelsstoff i månader. Men till min stora förvåning finns inte den tomma bollen kvar inom mig. Den förmodade likgiltigheten och uppgivenheten har raderats av att jag fått se nya viljor ta plats i den förening jag älskar. Det känns som att idealen har återvänt. Nu känner jag bara sorg.
Inte för att vi underpresterat sportsligt, för det gjorde vi under fjolåret. Inte för att jag åter konstant tvingas tala om skatteaffären när fotboll ska snackas på stan. Nej min ledsamhet riktas främst mot de personer som än idag ljuger om vad som faktiskt hände. Ena sidan säger si, andra sidan säger så. Rättegången, oavsett utgång i det rent straffrättsliga är en parad av motsägelsefulla uppgifter, påhopp mellan före detta blåvita anställda och en travesti på allt vad Kamratanda heter.

Jag är ledsen att vi över huvud taget tvingades in i den här situationen.
Jag är ledsen att det går att förknippa vår förening med brottslighet.
Jag är ledsen för att ingen vill ta ansvar för det som har skett.

I min naiva iver skulle jag vilja skriva ett personligt kontrakt mellan mig och föreningen IFK Göteborg. Ett kontrakt där man garanterar oss medlemmar, mig som supporter, er som Göteborgare, att aldrig låta föreningen återvända till den typ av affärer som kan anses komma i närheten av att vara olagliga eller ens moraliskt förkastliga. Låt aldrig oss blåvita återvända till det där samtalet när personen framför oss med en enda blick kan få oss att känna skam för vad folk i vår förening har gjort.

Låt oss aldrig återvända.