Låt oss undvika bottenstriden

Hur skall vi kunna vinna något i år? IFK Göteborgs trupp ser ju löjligt svag ut. Min stora förhoppning inför årets allsvenska säsong är att vi lyckas undvika den absoluta bottenstriden. I mål har vi allsvenskans äldsta och förmodligen tröttaste spelare. Den så kallade attraktiva Bengan, som förövrigt inte har fått sitt smeknamn tack vare sitt bländande spel utan för sina inoljade och välansade ben, klarar bara av att slänga sig åt ett håll vilket övriga allsvenska lags unga hungriga forwards borde ha lyckats läsa in nu. Bengt Andersson ställer sig inte heller främmande inför att släppa in en boll från halva planen lite då och då.

Vår backlinje består av tre killar som knappt har hunnit lämna mammas trygga famn och som sätter ungdomliga fylleslag framför seriöst tränande. Den så uppskrivna Oscar Wendt verkar använda sin tid till att inhandla ”bling-bling” och träna manlig kärlek i form av kindpussar istället för att träna på det så, för en vänsterback, viktiga positionsspelet. På andra kanten huserar en bindgalen högerback känd under smeknamnet Ölme, kanske är det också dags för honom att istället avsluta sin karriär där han en gång inledde den nämligen i IFK Ölme. Ölme drar på sig onödiga kort, sprider bollar högt, lågt, till höger och vänster och sällan ser man att en av hans, säkert välmenande, passningar når fram till någon medspelare.

Vårt nykomponerade innermittfältspar består av en stycke skadedrabbad, ratad, långsam herre vid namn Thomas Olsson. Den andra komponenten på innermittfältet är en man som huserat i ”sparka och spring serien” Tippeligan och som tydligen skall ersätta Håkan Mild mannen som har gjort fler landskamper än vad hans ersättare Magnus Kihlberg, enligt ryktet, lyckats trixa med en läderkula. På vänsterkanten är det stor risk att vi får dras med en spelare som Djurgårdens IF inte ens ansåg vara god nog att fylla ut deras träningar. Samuel Wowoah, mannen som på en sträcka av 50 meter gör fler stopp än vad en gammal dam gör i tingstadstunneln vid rusningstrafik. Lyckas han på något underligt vis närma sig motståndarlagets straffområde kan vi efter mångt och mycket fipplande förvänta oss ett inlägg riktat mot någon av Ullevis duktiga bollkallar.

Anfallets största stjärna, Stefan Selakovic, kan mycket väl vara den största barnungen som någonsin har beträtt en allsvensk fotbollsplan. Domarna kan inte ens ge det andra laget ett inkast utan att herr Selakovic skall få ett raseriutbrott och snacka till sig ett gult kort, till råga på allt är han inte heller någon vidare avslutare. Han har inga problem med att missa öppet mål eller kanske dra iväg ett skott i målvaktens famn. Selakovic som har kostat IFK åtskilliga miljoner lyckades förra säsongen snubbla in nio allsvenska mål och årets försäsong har inte skvallrat om att målskärpan har blivit något bättre.

Så jag ber alla blåvitts supportrar om att ni skall dämpa era förväntningar. Det är bara att inse att ett lag av Göteborgs kaliber inte har något i en toppstrid att göra. Leta er gärna till Ullevi och hjälp vårt kära IFK att belägra en hedrande mittenplats i allsvenskan. Vi är blåvitt… varken bäst eller sämst i Sverige.