UEFACUPEN Det här blir mitt första inlägg på baraben och jag hoppas att ni skall kunna njuta av denna lilla historiska återblick. Jag lovar att inte allt jag skriver kommer att var historia, men jag tänkte det kunde vara ett bra första inlägg.
På engelska talar man ibland om "defining moments". Dvs tillfällen då något som var avgörande för ens framtid inträffade. Ett sådant för mig vill jag skriva om idag.
Året var 1987 och ett lag från det nordliga landet Sverige hade återigen tagit sig igenom hela UEFA-Cupen och skulle nu spela final mot Dundee United från Skottland. IFK Göteborg hade lyckats med konststycket att vinna turneringen 1982, något som då ansågs vara ett mirakel och knappast något som någon Svensk klubb skulle lyckas med igen. Men nu var man alltså i final igen.
Jag minns hur min storebror tillsammans med sina vänner hade sovit utanför Nya Ullevi för att köpa biljetter till matchen. De var bland de allra första i kön vilket gjorde att vi satt på några av de absolut bästa platserna på hela arenan. Biljetterna kostade hela 150 kronor och jag minns hur ögonen lyste på mig när vi var på väg till matchen.
Över 50000 människor var på plats och till och med en blott 12-årig knatte kunde känna i luften att det var någonting stort på gång. Matchen beskrevs av många experter som ganska tråkig. Ett bortalag som gick in för att få med sig ett bra resultat till returen, Men den unge 12-åringen minns hur Stefan Petterson i den 38:e matchminuten nickade en boll in i mål via marken. Ullevi exploderade och en blåvit ikon var född.
Returen i Skottland två veckor senare slutade oavgjort 1-1 och IFK Göteborg kunde återigen titulera sig UEFA-Cup mästare.
Det här är mitt första riktigt starka minne av IFK Göteborg och mina starka känslor för denna ärorika klubb. Det har varit många underbara stunder sen dess och många underbara stunder ligger framför oss också.
Med den här historiska återblicken vill jag påminna oss alla vilken sorts lag det är vi stödjer. Det är ett VINNARLAG. Nog för att det varit många tuffa år nu, men för varje tufft år, för varje misslyckad värvning och för varje missad första plats så kommer vi (i min lilla värld) närmre den dag då vi återigen kan glädjas och fira att vi för 18: gången vunnit ligan och kan titulera oss både svenska mästare och mesta mästare...
Forza blåvitt...
ja fy fan. jag önskar att jag hade varit med då alså...
SvaraRaderaFick lite ståpäls av texten, trots att jag var för liten för att minnas någonting från finalen.
SvaraRaderaAhh, The Memories! Jag var ytterligare något yngre (9) och min Pappa fixade biljetter till både semi och finalen. Kan inte säga att jag kommer ihåg så mycket av matchen, men hur jag, med min prepubertala pipa, försökte sjunga med i texterna. Jag kände mig så stor när man fick vara med i den blåvita gemenskapen! Det var mina första blåvittmatcher, hur kan man någonsin älska något annat lag efter det?
SvaraRaderaO my god! Det här var tider då vi (grabbarna från stenungsund) fyllde flera bussar för att åka ner till Ullevi, det skolkades för att få tag på biljetter och glädjen var enorm efter vinsterna och lirret mot lag som Inter bla...nu är vi tyvärr inte lika många i motgången då supportrarna behövs som bäst, men vi som ser charmen att följa Blåvitt även i motgång kommer glädjas så ofantligt mycket mer när nästa SM, Uefa-guld kommer att bärgas - stå ut Kamrater, det är nära nu!!!
SvaraRaderaVäldigt avundsjuk när jag läser detta. Själv har man ju fått nöja sig med att kolla på en inspelad video med matchen...
SvaraRaderablott 12-årig knatte kunde känna i luften att det var någonting stort på gång.
SvaraRaderaDecenniets understatement... ;)
Var på hemmafinalen men ej på bortafinalen. Gjorde lumpen då.
SvaraRadera