Hankins: Fan vad jag hatar pretentiösa fotbollskrönikor

KRÖNIKAN. Är det något jag verkligen hatar så är det pretentiösa fotbollskrönikor. Jag borde ju veta, för jag har skrivit ett antal sådana själv. Men visst är det så att man bara vill spy när någon viktigpetter till fotbollskännare påbörjar en krönika med någon av följande fraser?

1. "Kan inte motsättningar inom fotbollen leda till ett bättre samhälle?"

Skribenten anammar här en roll som profeten vars självutnämnda uppgift är att förklara för världens ännu ej frälsta lemmeltåg av människor ett och annat kring hur stångande fotbollsfans, klubbledningar eller spelare egentligen manifesterar den ilska alla vi människor bär inom oss. Krönikan går gärna in på argument i fållan "det är bättre att fullvuxna män står och skriker på läktaren än att de misshandlar sina fruar". Men god dag herr Yxskaft. Kul att ni är på besök.

Själv tycker jag att bara halvhjärnor som bejakat sin inre grottmänniska kan se sådana samband. Att dessa tvättäkta Cro Magnons som skriker hatiskt mot allt, alla, fan och hans moster på fotbollsmatcher skulle tömma ur sig minsta bit av så kallad misshandelsenergi före återkomsten till den trygga hemfaunan ser jag som bisarr. Nej, dra den valsen för någon naiv Davor Šuker. Idioter har alltid varit och kommer troligtvis alltid att vara just, idioter. Till och med när de inte är idioter, utan psyksjuka eller kroniskt kriminella så är de idioter. Man kan inte gapa av sig, bråka av sig eller hetsa av sig sin allmänna livspsykos på en fotbollsarena.

Det är bara en myt odlad av någon vilsen krönikör som känner igen sig i beteendet.

2. "Han är en rebell, som rebeller var förr - den som vågar sticka ut hakan och vara annorlunda, individuell."

Om en spelare, tränare eller klubbledare blir impopulär så dyker alltid den här varianten av krönika upp. För om det är så att vanliga människor ogillar något så måste det naturligtvis finnas en elit, en nomenklatura i samhället som förstår sig på saker och ting lite, liiite bättre än oss andra. Som ser det unika i sådant som vanliga Svenssons inte kan se. I grund och botten spelar det ingen roll om krönikören i fråga har den från massan avvikande åsikten - han iklär sig glatt rollen som jävulens advokat. Allt för att särskilja sig från gruppen.

Den här argumentationsvägen sveper gärna in sig i en skyddsfilt av vilja att skydda den unika individen, den som vågar och kan bryta mot jantelagens (för kulturetablissemanget) "så horribla regelverk" och anser sig därmed även främja en slags intelektuell mångfald. Men egentligen vill den bara visa Svenne-Banan att skribenten i fråga själv ä en typ som borde uppskattas och hyllas inte som i rådande samhällsklimat föraktas och bespottas.

3. "Kritikerna förstår inte tjusningen med..."

Det kan vara teknisk fotboll. Det kan handla om en defensiv mittfältare. Det han handla om en hel klubbfilosofi. Men att visa världen hur bra något egentligen är, det är en högt rankad favorit hos fotbollskrönikören. Här är idén att något annorlunda och svårtillgängligt skall lyftas fram som ett spännande element, vilket det extremt sällan är. Det finns naturligtvis gott om sympatisörer till alla tänkbara ämnen inom detta fält och dessa samlar sig oftast snabbt som krönikörens stödtrupper i den allmänna debatten.

Oavsett hur mycket samma gäng har hatat skribenten i fråga bara någon dag, eller vecka därförinnan. Nu säger han ju det som rättshaveristen tycker, vilket naturligtvis gör att kaskaden av glåpord snabbväxlas till en medvind av okritiska hyllningar. Då svänger det snabbt i både krönikörens som hans läsares värld. Men även här finns det ett element av det återkommande, den röda tråden i hela denna om man så vill, kritik. Det är nomenklatura-komplexet. Krönikörens föreställning om att vara separerad från pöbeln och i undantagsfall göra sig viktig över det faktum att han är som alla andra, i vissa fall en vanlig supporter till och med.

Men alla vi vet ju bättre än så, eller hur?

4. "Det var bättre på Gunnar Nordahls tid".

Inne på redaktionen så ekar det raspiga ljudet från en gammal vinylskiva. "Det spelades bättre boll..." och krönikören suckar. Han var ju med då. Då när fotbollen var genuin, doftade liniment och då bollen gav reumatiska besvär för allsvenska fötter på grund av sin lädertyngd. Nej, förr var fotbollen bättre. För att inte tala om de svenska lagen, eller spelarna. Oh ja. Nostalgi är det mest meriterande vi har inom svensk fotboll, tänker experten. Skriver experten.

Jag kan nämna Malmö FF, jag bör nämna Örgryte och AIK men jag skriver detta på en blogg för blåvita - i första hand. Det spelar nämligen ingen roll vilket lag som krönikören eller för den delen läsaren, står närmast. Det skall alltid konstateras att för några decennier sedan - så var "vi", vilka det nu än är för dagen, bättre på fotboll än vi är i dag. I dag är allt skit. "Frågan är bara varför vi är dumma nog att fortfarande intressera oss för den här rappakaljan till fotboll?"

Nej, kära krönikörer. Segern i UEFA-cupen 1982 var inte skönare, bättre eller djupare som prestation än segern i Allsvenskan 2009 är. Det går inte att leva sitt liv i backspegeln, att ständigt följa sina fotspår över axeln. Då trillar du förr eller senare. Eller går in i en lyktstolpe. Fotboll måste som övriga livet upplevas i nuet för att tillvaron skall bli godtagbar och intressant. Det innebär inte att vi glömmer gårdagen, hela spelet går ut på att gårdagens resultat speglar dagens verklighet genom det meritsamlande som är fotbollsvärldens främsta egotripp till kännetecken. Men gårdagen får och skall inte ta över. Då är det inte krönikor, då är det historieantologier som serveras läsarna.


5. "Är det något jag verkligen hatar så är det pretentiösa fotbollskrönikor."

Finns det något mer pretentiöst än skribenter som försöker sig på en "Linda Skugge", fast tio år senare? Det är det mest klassiska och förutsägbara av tekniker att slå ner på andra inom samma skrå och försöka lyfta sig själv genom att indirekt måla upp konkurrensen som avfjärmade från verkligheten. Det tyder bara på att skribenten i fråga försöker göra precis samma sak. Men är alldeles för pretentiös för att lyckas.