Köttarn's tid är förbi

HANKINS KRÖNIKA. Jag satt på The Queen med ett gäng och kikade på fotboll i helgen när Paul Scholes plötsligt flimrade förbi på en av skärmarna. Hans intryck på en, från otaliga Premiership-matcher och inte minst den "klassiska" Wembley-attacken mot Håkan Mild, är sådant som formar ens uppskattning, eller i alla fall uppfattning till sporten.

När jag undrade varför han får så lite speltid nu för tiden så hade min polare en teori om att tiden har hunnit fatt dobbermannen Scholes. Tydligen hade de berättat på Canal+ att senaste gången Manchester Utited förlorade två matcher i rad i ligan inträffade när Scholes var en av två röda som fick rött. Det var i april 2005 och nu var ämnet återaktualiserat eftersom han tillsammans med Rooney, utvisades i förlustmatchen mot Fulham.

Den här gången fick Scholes och Rooney rött kort, mot Everton 2005 så drabbades Gary Neville och Scholes, något Canal+ kommentator Jonas Dahlqvist upprepar på sin blogg.

Av någon anledning så gick mina tankar till Pontus Wernbloom. Han har under det senaste året, efter omskolningen till forward, fått ta skit för att han filmar för mycket. Han drabbas naturligtvis hårdare av den här kritiken eftersom allmänheten har en bild av Pontus som en "köttare", en hård och tuff spelartyp. Sådan var han ju vid sitt genombrott i Blåvitt.

Jag är naturligtvis medveten om att det finns tusen saker som skiljer dem åt, Scholes och Wernbloom. Men där Scholes har blivit en gammal hårding som nöter bänk, så har Pontus Wernbloom gått motsatt väg och behållit sin startplats. Han har inte tvingats tillbaka av tiden utan istället lyckats anpassat sitt spel efter det som tiden kräver av honom. Om det nu är så.

När jag jämför spelartyper som fanns i Allsvenskan i början av 1990-talet, när jag började gå på fotboll regelbundet, så minns jag tuffingarna som fanns och tog utrymme i varje lag. Minst en "köttare" per lag hade uppgiften att löpa sönder motståndarna, tackla allt som rörde sig och sätta sig i respekt för både media, publik som spelare. Den där killen börjar bli utrotningshotad.

När samma tanke går till Allsvenskan 2008 och nu även Allsvenskan 2009 så är rollen inte längre självskriven. Många, kanske de flesta lag, saknar nu den där killern helt och hållet. Spelet bygger, i alla fall i tanken, på ett konstruktivt rullande eller ett snabbt kontrande där det helt enkelt inte finns tillräckligt med platser bland de elva för att ge utrymme åt en Vinnie Jones eller Håkan Mild. En del kanske pekar på BaraBen-aktuella Henrik Rydström eller vår egen Gustav Svensson, men här talar vi om städgummor med helt andra egenskaper än de som råskinnen i generationen före dem kunde skryta med.

Och få respekt för.

Tragiskt men sant, men jag tror att köttarns tid är förbi. Varför det är så här har jag inget enkelt svar på. Men i dag finns det knappt en enda spelare som skapar en förhandsskräck - hos något allsvenskt lag. En kille som vi till varje pris vill undvika och hålla våra stjärnor borta ifrån, en kille som per automatik är en skaderisk för alla i närheten av honom. När inte ens "köttarn" själv, Pontus Wernbloom, har kvar dessa egenskaper så måste man fråga sig om detta är en tragik som helt enkelt ligger rätt i tiden. Eller så är det inte tragiskt alls.