I blodet finns kampen

REFLEKTION. Jag tror året var 1998. Wisemen fanns inte. Vi kallade dem firman. Matchen på Söderstadion var usel och stämningen i den klassiska buren höjdes inte ens av "Råttans" hängande från taggtråden ovan staketet. Det var en sådan dag, där hånet mot bollkallarna som efter matchen fick ägna sig åt att samla "dricks" framför vår läktare, sågs som dagens höjdpunkt.

På väg ut från bortaklacken hamnade jag i tjafs med en snubbe. Jag hade svurit om de "jävla innerstadsas" som bajarna var, för mig själv, och fick höra något i stil med "håll käften din lille förortshora" på bred Stockholmsdialekt. Ansikte mot ansikte stod jag nu med en jättelik bajare. Snart skulle han syna min kaxiga bluff. Då kom lille "Mowgli" mellan oss. Utan att minnas de exakta orden eller ens vad som hände så bröt han upp det otäckt socialrealistiska, fotbollspolitiska, dödläget mellan mig och en ilsken bajare. Ett dödläge som hade lett till att mitt tonårsarsle hade fått en fet blåtira.

Vi hade sällan samma åsikt, samma åskådning, eller samma syn på saker och ting. "Mowgli" och jag. Ofta såg vi på varann som "motståndare" på samma blåvita läktare. Men i grund och botten så såg vi på varann, nickade åt varann, där vi sågs i Helsingborg, på Rose & Crown eller i Gamla Stan. Det som höll oss i sär stod då åt sidan. För det som höll oss samman stod över allt. Det var Blåvitt. Det är Blåvitt.

När min morfar fortfarande var vid liv så berättade han ofta och gärna om hur han stred i andra världskriget. När en kamrat stupade i Röda Arméns uniform så yttrades alltid mottot: "i blodet finns kampen". För den blodröda färgen hade ursprungligen kommit från arbetarnas och böndernas liv som offrats för samhället. På samma vis måste jag i dag visa min respekt för en fallen kamrat.

Vi kanske inte såg världen på samma sätt, vi var aldrig ens nära att bli vänner, men det som är signifikativt för en fallen kamrat står ändå kvar. I blodet finns kampen kvar.