Nästa anfallsvapen - flytta in Sana i mitten?

RAMBERGSVALLEN/ANALYS. Visst, nu har Blåvitt vunnit en match och alla är glada. Men det är långt kvar till att det råder ordning på torpet. I paus är IFK Göteborg ett grått, oinspirerat och håglöst lag som verkar rädda för att tala med varann ute på planen. Tränaren ställer upp med en elva där bägge yttrarna i första hand bromsar ner spelet, lirar med åtta-nio, varför inte fjorton touch på bollen och där mittförsvaret stundtals liknar rena hönsgården. Samtidigt har vårt så meriterade innermittfält problem att slå enkla pass och ytan mellan defensiva mittfältare och forwards är så stor att Titanic hade fått plats där.

 Men så byts Hannes Stiller in.

Det är alltid lätt att säga "I told you so" när man inte dokumenterat detta, men i paus stod jag bland polarna och propagerade för tre förändringar i laget. Dels ville jag ha in Hannes Stiller för att skapa en ny dimension i laget, där vi fick in en centertank som stångades i luftdueller, som vann förstabollar som sedan Hysén kunde hugga på och visade lite mentalitet. Sedan ville jag ha in Stefan Selakvic till höger - för att ge oss ytterligare en dimension med inläggsspel och överlappningar längs högerkanten. Mitt tredje förslag tar jag med mig till framtida matcher, nämligen att flytta in Tobias Sana som central mittfältare.

Nu höll Stahre med mig på två av dessa punkter. Dels blev spelet mycket mer varierat så fort Stiller kom in. Det går att älska Robin Söder i all oändlighet, men när vi har Hysén, Söder och Sobralense som våra tre offensiva pjäser blir spelet väldigt lättläst och helt beroende av individuella prestationer från Sana och Sobra. Kommer inte ett maginummer från höger eller en perfekt passning från vänster - så har vi två killar som spelar med alldeles för många touch på kanterna. Med Stiller i boxen har vi fortfarande kvar möjligheten att spela i djupled på Hysén, vi kan förvänta oss en mot en utmaningar från vänster med Sana, stötar uppåt från Farnerud i mitten och nu även möjligheten att skicka luftbollar in mot en vilt stångande gammeltjur vid namn Hannes.

Sedan fick Sella komma in och briljerade förvisso inte jättemycket, men avgjorde matchen med sin straff. Utan Selakovic till höger blir vårt ytterspel där stelt, där lagets enda försvarsmässiga speedkula ångar framåt - men saknar understöd från Sobralense eller Söder, bägge i grunden centrala anfallare av olika slag, vars natur är att dra sig in mot mitten. Selakovic stannar kvar, erbjuder passningsvägar, vägg-alternativ och drar isär motståndarnas försvar.

Så Sana in i mitten? Vad menar jag med det? Jo, Tobias Sana är en "gudabenådad" fotbollsspelare med en med allsvenska mått mätt unik förmåga att se passningsvägar. Vid flera tillfällen kommer han in centralt och spelar fram våra anfallare till lägen som nästan genererar mål. Närmast med sin chipp till Tobias Hysén (och vilken mottagning, wow!) som friställs med "Krickan" i Häckens mål, som i sin tur gör en jätteräddning. Till vänster kommer Sana i viss mån till sin rätt, men blir samtidigt en bromskloss i de snabba anfallsmomenten. Med det menar jag att Sana kan slå de perfekta passningarna, eller ta sig runt på kanten för att hitta en väg in i mitten - men blir lika många gånger stående med boll i ett läge där motståndarnas försvar hinner samla sig. Nu är det ju uppenbart att Stahre bygger sitt lag kring de två defensiva mittfältarna Farnerud och Haglund - bägge kvalitativa fotbollsspelare - men de saknar den offensiva instinkt som Sana besitter.

Därför skulle ett effektivt anfallsvapen kunna vara just att byta om lite i laget, särskilt i matcher där vi jagar en kvittering eller seger. Flytta då in Sana centralt, dra upp islänningen på vänster ytter och ner mer Farnerud eller Haglund som mittback, samtidigt som Hjalle stiger ut till vänster. Alla spelare från vänsterback, via vänster ytter och innermittfält till ena mittbacken rör sig helt enkelt ett steg åt höger - modell volleyboll.

Nej, jag tror inte Stahre kommer göra sådana rockader särskilt ofta, han är en återhållsam tränare på det sättet. Men att utesluta möjligheten för att ta tillvara Sanas passningsskicklighet och förmåga att söka sig till ytor bör inte förkastas. Som vänsterytter löper han i dag över hela banan för att jaga boll, men när han väl får den (och han får den ofta!) så blir det lätt lite för stereotypt rörelsemönster framför honom. Det är inte lätt att spela instick mot forwards, hur rörliga de än är, om det står åtta spelare mellan bollhållare och potentiell avslutare.

Ärligt talat vet jag inte vad BK Häcken sysslar med i andra halvlek. De tappar helt initiativet och det är delvis för att Blåvitt börjar lyfta upp laget, framför allt Farnerud löper säkert dubbelt så många meter som i första och Haglund börjar vinna ännu fler av 50/50-duellerna, varpå Blåvitt äter upp motståndet. Samtidigt märks det att Stiller är en killer, för med lite flyt hade han stänkt dit ett mål på första stolpen och blivit matchhjälte. Får han speltid med den här formen och inställningen så är IFK Göteborg som helhet ett bättre lag. Men det förutsätter även att kapten Tobias Hysén fortsätter att leda med exempel. Han är nere i backlinjen och bryter passningar, löper över enorma ytor och visar sin omgivning vad som krävs för att vinna matcher. En inspiration att se, även om det saknas flera snäpp till EM-formen.

Däremot är det en bristande kommunikation i laget vid flera tillfällen. Spelare som ser att lagkamrater kommer bli överrumplade av motståndare skriker inget, spelare slår kortpassningar mellan varann hör inte en signal från en annan medspelare som har perfekt läge att få bollen och enkla misstag begås gång på gång. Även passningsspelet i sidled har en del att önska. Vid flera tillfällen bromsas anfall upp av rent horribla passningar som går bakom medspelare, så att kontringslägen rinner ut i sanden. Så det finns mycket att leva upp till.


Jag noterade att Kjetil Wæhler sa "Vi är trots allt inte Barcelona" till en av kvällstidningarna inför "Bottenslaget" (den snodde jag på alltid lika sunkigt charmiga Whoopsi Daisy). Nej Ketil, det är ni inte. Ni är Real Göteborg. Och därmed kommer inte en seger på fem vara nog för att få lugn, för visst märktes det på spelarnas jubel vid slutsignalen att de nu hoppades på att få andas ut lite? Det doftade snarare lättnad än segerglädje på många håll, med alltid taggade Hysén och ungdomligt hysteriska Sana som undantag.

Först efter ytterligare två, kanske tre raka segrar kan ni börja känna att pressen att akutprestera lättar en aning. Så glöm bort första halvlek och tänk på det mesta från andra. Det går att vinna fotbollsmatcher med annat än drömfotboll, som kamp och vilja. Klyschan är välanvänd, men när det kommer till domslut och "stople ut" så är karma en bitch. Den här gången för Häckens del. Blåvitt fick en straff som inte var galet solklar och hade flyt med en stolpe ut i ett läge där John Alvbåge var halvvägs upp på Ramberget samtidigt som lädret fick stolpen att plinga till. Det som går emot ett lag i vissa matcher går med dem i andra.

I morgon blir det roligt att köpa tidningen och läsa om den efterlängtade segern. Och sedan börja ladda om till nästa kraftprov - för fem poäng efter fem matcher är fortfarande ett snitt som ligger klart under godkänd nivå för det här laget. För den här föreningen. Eller som Stahre sa i SVT: "Jag har förtjänat fler poäng i de matcherna än jag har fått." Som tur är har vi elva killar som hjälpte till att förbättra den statistiken på Rambergsvallen. Nu får vi hoppas att de ställer upp med själ och hjärta även framöver.

Förresten, Tobias Sana, skriv på ditt nya kontrakt. 
Annars blir jag arg på dig. Och så kan vi ju inte ha det?

Frankie: "Blåvitt och livet är inte svart eller vitt..."

Raset på Kamratgården kunde ha slutat med tragedi

FRANKIE FUNDERAR. Som BaraBen kunde avslöja häromkvällen rasade delar av taket på träningshallen vid Kamratgården in i onsdags. Som tur i oturen så skadades ingen spelare eller ledare i rasolyckan, men incidenten fick mig att ställa frågan:

## Borde inte detta debacle ha gått att förutspå?

För ett par veckor sedan satt jag i en taxi på väg till Centralstationen i Stockholm när jag möttes av radionyheten att inte en utan två (!) tak på tennishallar hade rasat in av vikten från snö som samlats ovanför dem. Bägge dessa hade stålkonstruktioner med "tältduk" över dem, liknande den typ som IFK Göteborgs träningshall har. Då funderade jag kort kring vem har ansvarar för tillsynen av våra lokaler - både hallen som de andra anläggningarna vid Kamratgården?

Är det han "Kamratgårdsmannen", som jag nu inte minns namnet på, som fått alla sådana uppgifter? Eller har vi avtal med något externt bolag som sköter den typen av underhåll? Vem det än är som rent praktiskt har ansvaret för den typen av tillsyn så bör frågan ha varit uppe till diskussion på Kamratgården efter det att taket på andra träningshallar rasat in i vinter. Om det faktiskt har diskuterats kring att taket på "Isladan" behöver rensas från snö är det väldigt snopet att detta inte hann göras - före det att taket väl hann rasa in. För alltid när något går fel så är den ansvarige i chefsposition den som bör stå till svars.

Nu drabbas föreningen av en onödig kostnad som borde gått att undvika.

En del kanske tycker att olyckan i sig är en bagatell i och med att ingen person skadades vid raset. Men där anser jag att föreningen hade en extra orsak att faktiskt se över säkerheten sedan det att en målställning på Änglagårdsskolan rasat ner under 2009. Den gången hade en av våra fotbollselever inte samma tur i oturen - utan fick stålställningen i huvudet och skadades allvarligt. Efter den allvarliga olyckan vid en av våra faciliteter anser jag att det hade varit befogat med en noggrann översyn av de fastigheter, lokaler och träningsplaner som vi nyttjar inom ramen för organisationens verksamhet.

På samma sätt som det är självklart att ta brandsäkerhet på högsta allvar bör den här typen av problem inte ses över med nonchalans. Nu är inte stora snömängder på ett halltak ett vanligt förekommande problem, så alla inblandade förstår naturligtvis att detta kanske inte är det första som de anställda på Kamratgården går och funderar på en genomsnittlig dag. Men i skenet av att vi nyligen drabbades av en allvarlig olycka på Kamratgårdsskolan, i kombination med att flera andra träningshallar har sett taken rasa in på grund av tung snö, så anser jag att en noggrann översyn av våra lokaler borde varit på sin plats.

Min vilja att få till en sådan här typ av översyn, likt den analys som gjorts av de fotbollsansvariga i och med den kedja av skador som A-laget drabbats av, stärks av det faktum att föreningen från officiellt gått ut med att Kamratgården skall rivas för att bygga nytt. Lokalerna är helt enkelt inte nya längre. Även om de säkerligen är inspekterade och godkända ur exempelvis brandsäkerhetssynpunkt så skadar det verkligen inte att vara på sin säkra sida i den här frågan.

De som skakat av sig nyheten om det inrasade taket med ett "men nu skadades ju ingen", bör fråga sig vad deras reaktion hade varit till detta om vi haft den enorma otur att ett par av våra spelare - eller för den delen ledare - hade stått på platsen för raset när det skedde? Den här gången hade föreningen ren tur med tanke på att olyckan inte ledde till någon allvarlig skada. Men mina tankar går till den 10-åring som fick stålställningen på Kamratgården i sitt huvud.

Fru Fortuna står inte alltid på vår sida.

Om det inte redan har skett, se nu till att göra en ordentlig översyn av samtliga disponibla lokaler som föreningen använder. Säkerheten för våra spelare, ledare och övrig personal måste alltid komma i första rummet. Det bör vara vida överlägset all annan prioritering. Skräcken av att behöva lida på det sätt som rodel- och sportvärlden fått göra sedan den georgiske rodelåkaren Nodar Kumaritasjvilis tragiska död efter en våldsam rodelkrasch inför OS i Vancouver. Frågan om säkerhet går aldrig att överdriva.

I bland kan en tragedi inte förhindras. Men när det går, som det hade gått i Vancouver, så är det verkligen bäst för alla inblandade att allt har gjorts i vår, deras, makt att undvika ett sådant worst case scenario. Jag hoppas alla inser allvaret i sådana ord. Jag vill aldrig igen behöva se en blåvit själ, vare sig en 10-åring eller stjärna i A-truppen, behöva vårdas akut för något vi faktiskt hade kunnat förebygga.

"Om vi bara tänkt efter före, så hade tragedin gått att undvika."
Ja, kära OS-arrangörer. Säg nu det till Nodar Kumaritasjvilis familj.

"Den här bloggen har blivit ett monster"

REFLEKTION. Så inledde Alex Schulman sina i blogosfären beryktade avgångsord. Han slutade blogga, i alla fall tillfälligt. Bloggar som blir populära blir samtidigt föremål för kritik, detaljgranskning och starka åsikter från sina läsare. Det vet vi som bloggar och det är en verklighet vi som väljer att leva med.

Det har kommit till min kännedom att ett par personer uppfattat mitt "minnestal" till en död IFK-supporter som ett stöd för våldsamma supportrar. Mina ord till minne av en död blåvit supporter sågs tydligen av somliga som uppvigling eller våldssympatier. Majoriteten av BaraBen.com:s läsare uppfattade förvisso inte mina ord på detta vis, tvärtom så uttryckte en närmast enig majoritet respektfulla kommentarer till en supporter som avlidit. Oavsett hans bakgrund och historia.

Men uppfattningar är personliga och det räcker att en person uppfattar något som provocerande eller över gränsen för att man måste fundera på om så var fallet. Det går inte att gömma sig bakom ett tankesätt i stil med "men det var ju inte så jag menade". Så fungerar inte unika perspektiv och intryck. Den inställningen är felaktig och feg.

Jag vill klargöra följande kring våld som beteende och metod. Jag tar personligen starkt avstånd från våld som metod för att föra fram sina åsikter, som vardagsbeteende för att underhålla sig själv och som maktmedel för att förtrycka andra personer, åsikter eller grupper.

"Våld löser inte problemen, bara uppskjuter dem eller omintetgör deras lösande. Man får inte en trasig maskin att fungera genom att sparka på den."

Per Anders Fogelström,
Svenska Freds ordförande 1963-77

Jag vet att de flesta av er inte vet eller bryr sig om vem jag är, eller vilka de andra skribenterna på BaraBen är. Samtidigt är jag medveten om att en del av er ogillar, avskyr och till och med hatar BaraBen som den provocerande blogg den är, men även mig som person. Det finns de som avskyr att jag ibland säger saker ocensurerat och rakt från hjärtat, det finns de som hatar mig för min bakgrund som "vänsteraktivist" som yngre, det finns de som hatar det faktum att jag mellan varven syns i media och därmed stämplas som "mediehora". De flesta av er läsare som avskyr mig gör det dock säkerligen för att jag är den som startade den här bloggen, det blåvita monstret, ni kanske gör det för att ni är AIK:are eller Gais:are. Till och med du som är Öis:are kanske irriterar dig på mig mellan varven.

När man driver en stor blogg av den här typen får man ett ansvar efter hand, att kunna stå för det som publiceras och att kunna svara på saklig kritik mot det som kan ses som dåligt, felaktigt eller provocerande på något vis. Ibland tycker man att kritiken är allvarlig, ibland osaklig och en del gånger får man inte höra någon kritik alls, förrän långt senare. Därför svarar jag er som såg mina minnesord till en död blåvit supporter - som ett allmänt stöd till fotbollshuliganer. Det var det inte. Det var mitt sätt att visa repsekt för en person som jag sett på läktaren i nära två decennier. Mina spontana tankar tragiken i att en läktarprofil, oavsett hans bakgrund och historia, hade gått ur tiden, formades i en krönika.

Det är möjligt att någon eller några rader ur min krönika var dåligt eller luddigt formulerade, men avsikten var inte att hylla våld. Sett till kommentarerna här på BaraBen så tolkade i princip ingen mina ord på det här rätt viset, men det finns naturligtvis andra än de som kommenterar och andra än de som är blåvita som besöker BaraBen.com.

Har jag gjort fel? Har jag någonsin gått över gränsen? Har jag till och med sagt eller skrivit att någon borde få en smäll på käften? Det har jag med all säkerhet gjort, i stridens hetta, även om jag inte minns det i dag. Men med handen på hjärtat, vem har inte gjort bort sig? Jag lär trolgitvis göra bort mig framöver med, kanske inte här på Blåvitt-bloggen, men ingen är perfekt. Det ursäktar förvisso inte något som jag eller annan person satt i skrift, men det väcker i varje fall en vilja hos mig att klargöra följande:

Jag som privatperson, som grundare av den här monstret av fotbollsbloggar - tycker att våld, av alla typer, i grunden är fel. Visst har jag i många lägen sympatiserat med folk som stridit mot förtryck, länder som varit utsatta och krigsdrabbade eller människor som hotats till livet. Deras rätt att försvara sig skulle jag aldrig ifrågasätta. Så jag tänker inte gå igenom varje krönika, bloggpost, foruminlägg och mail jag skrivit i mitt liv för att försäkra mig om att jag inte har fler åsikter från förr som kan vara värda att ställa till rätta på något vis. Det som har varit har varit, det som komma skall kan vi forma och se över. Lika lite tänker jag läxa upp några ilskna bönder som tar till våld på den franska landsbygden eller försöka ta avstånd från Kinas statsapparat som mördar fler personer än något annat land i världen.

Det är inte var BaraBen.com handlar om. Här skrivs det om fotboll och supporterskap. I alla fall är det tanken att det ska vara så.

Jag tänker dock ta ansvar för det jag skriver, säger och tycker i dag, här och nu. Jag som enskild skribent, som grundare av BaraBen.com och som representant för Blåvittbloggen tar tydligt och skarpt principiellt avstånd från allt våld i det svenska samhället. Här på BaraBen.com försöker vi oftast fokusera på själva införsnacket, fotbollsmatcherna, läktarsånger, tifo och sådant som träningssituationer eller upptaktshets inför matcher. Därför kritiseras vi mellan varven för att vara "för mjuka" eller "accepterande" i vår syn på fotbollshuliganism.

Men detta handlar helt enkelt om att de som vill ha, som nästan kräver, återkommande avståndstaganden och kritiska granskningar av så kallat fotbollsrelaterat våld - har sökt sig till fel plats. Det händer naturligtvis att vi lyfter frågan om våld i samband med fotboll, vi är de sista som stoppar huvudet i sanden. Men en ständig debatt om fotbollsrelaterat våld eller huliganism är inte ett grundläggande väsen för den här bloggens existens eller berättigande. Fotbollsvåld är ett samhällsproblem som inte måste adresseras i varje andetag här på BaraBen.com. Den ständigt återkommande debatten förs oftast på andra, mer lämpliga platser.

Om jag förolämpat någon person genom att inte vara tydlig med att jag inte officiellt förespråkar fotbollsvåld, så hoppas jag att den tveksamheten tar slut här och nu. Som tonåring och yngre sprang jag och de flesta av mina tonårsvänner runt och tyckte det var rätt spännande med våld, i lagom stora doser. Men då vet man inte bättre. Det är något jag absolut inte tycker i dag. Som vuxna människor så måste vi ta ansvar för våra handlingar. Precis på samma sätt som jag tar ansvar för att några provocerades av mina ord den här gången, så måste alla andra ta ansvar för sina handlingar ute i samhället. Huliganer eller ej, om man håller med eller ej. Vi vuxna har ett ansvar att visa dagens tonåringar att vi står för det vi gör och tycker. Oavsett vad det är.

"Den som griper till våld visar att hans argument är slut."

Kinesiskt ordspråk.

Bloggen är inte ett monster.
Men ibland förvandlas vi människor till monster.
En dag hoppas jag att vi slipper ta den här debatten.

/Frankie

Borde han inte ha slutat på topp?

DEN ATTRAKTIVE Efter SM-guldet i vintras bestämde sig Bengt "Attraktiva Bengan" Andersson för att lägga målvaktshandskarna på ribban. Efter en framgångsrik karriär krönte han sin fantastiska matchsvit i Blåvitt med ett SM-guld. Men nu är han åter tillbaka mellan stolparna.

Det är det där berömda suget, suget efter att syssla med det man älskar över allt annat. I Bengans fall fotbollen. Målvaktsspelet. Omklädningsrumstjötet. Atmosfären. Han är en passionerad människa som tar sin idrott på största allvar men låter aldrig skrattet vara längre bort än vilande på mungipan. Nu är Bengan tillbaka i målet, den här gången för norska andraligans Moss.

Vad har Bengt Andersson egentligen att vinna på en sådan här comeback? Förutom hans längtan efter fotbollen, tillhörigheten, uppskattningen. Den vinner hos Bengt, men sett till det stora hela finns det bara negativt i att göra comeback som rutinerad veteran. Rutinerad veteran som dessutom hade den extremt goda smaken att sluta på topp.

Hoppas Bengan inte får spela en enda minut för Moss. Trots att det är hans vilja. Trots att jag älskar Bengan som person. Men låt din magnifika karriär avrundas med ett SM-guld i blåvit uniform hösten 2007. Låt oss inte få följa din långsamma nedgång ackompanjerad av väl många årsringar runt midjan. Låt oss minnas dig på topp oh du attraktiva målvakt.

Systemfotboll i stenhårda vinnarskalleformer

FRANKIE FUNDERAR Ett tag sedan fick jag höra att Tarantino hade en ny rulle på väg mot silverdukarna här i jantes hemland. Som den filmälskare man är fick man direkt upp förväntningarna. Här har vi Quentin i farten igen. Mannen bakom odödliga filmer som Pulp Fiction och Kill Bill, de mästerliga dialogernas general, de klassiska scenernas skapare och regissören med fetisch för vackra kvinnor i stenhårda rollkaraktäresformer. Jag tog mig inte ens tid att se över i detalj vad filmen handlade om. Tarantino låg bakom och då var förväntningarna direkt på topp, han vet ju hur man gör det, för han har gjort det förr och i hans namn ligger så mycket respekt och erfarenhet att man tror att det här blir omedelbar succé.

Ett tag sedan fick jag höra att Blåvitt hade ett nytt lag på väg mot Allsvenskan här i jantes hemland. Som den fotbollsälskare man är fick man direkt upp förväntningarna. Här har vi IFK Göteborg i farten igen. Föreningen bakom odödliga segrar som UEFA 1987 och Allsvenskan 1996, de mästerliga spelsystemens generaler, de klassiska matchernas skapare och regissören med fetisch för vacker systemfotboll i stenhårda vinnarskalleformer. Jag tog mig inte ens tid att se över i detalj vad laget egentligen hade för potential. Stefan Rehn låg bakom och då var förväntningarna direkt på topp, han vet ju hur man gör det, för han har gjort det förr och i hans namn ligger så mycket respekt och erfarenhet att man tror att det här blir omedelbar succé.

Jag lämnade biosalongen i förtid. Det är ett stort tabu bland filmconnoisseurerna. Egentligen "skall" man sitta ner tills alla eftertexter långsamt rullat förbi. Men den här gången fick jag nog. Jag kände mig lurad, jag kände mig förolämpad och jag kände mig enormt besviken. Men jag hade möjligheten att gå därifrån.

Om det bara vore så lätt med fotbollen.
Att man bara kunde gå därifrån och glömma det hela.

Han ligger och skakar på golvet. Hans händer gör konstiga små gnuggande rörelser. Hans ögon är uppspärrade som om de vore livrädda för att blinka. Små tjut och ljud studsar fram mellan hans läppar. Det är som att se en epileptiker få ett av sina anfall. Men synen av spasmatiskt golvkrampande har i det här fallet ingen medicinsk förklaring som väntar runt hörnet. Det jag ser är en fotbollssupporter som följer sitt favoritlag utan att själv kunna vara på plats. Han har supporterspasmer framför sin tv.

Det kan vara VM, EM, Champions League, Serie A eller Allsvenskan som står i centrum för dagen. Platsen kan vara en pub, en uteservering eller hemma hos honom själv. För oftast så är det en han det gäller. Av tidsmässiga, ekonomiska eller andra skäl har han inte kunnat ta sig till arenan för att se sina hjältar spela. Men inte för en sekund saknas det passion för det.

Vrål. Suckar. Ångestskrik.
Vrål. Hoppfulhet. Glädjeskrik.

Det är som ett skådespel att se en av oss vansinniga och besatta som lever med i fotbollen, trots att den kan vara kontinenter bort. Ett skådespel som kan leda till både våldsamma upplopp som glädjefnatt i kollektiv masshypnos. Ingen gång är vi så lokalpatriotiska som när det lokala favoritlaget i fotboll spelar mot ärkerivalen. Ingen gång samlas vi över partigränser, religionsskillnader och åsiktsbarriärer som när elva svenska grabbar tar på sig en gul dräkt för landskamp. En del avskyr fenomenet. Men de flesta låter sig medvetet och omedvetet glida med. Glida med för att uppleva ett gemensamt hopp, ett gemensamt mål och enad bred front.

För Blåvitt. För Sverige. Till och med för Gais.

Det spelar liksom ingen roll egentligen, alla har vi olika favoriter att samlas kring. Men det är själva enandet, den samlande kollektiva gemenskapsupplevelsen som lockar mer än allt annat.

Nu har han rest sig upp igen. Skakandet har upphört. De gnuggnade rörelserna är borta och tjuten har tystnat. Han lunkar bort från den skärm som gett upphov till hans idrottsliga epilepsi. Matchen är över. Men snart så ligger han på golvet igen.

Det gör fysiskt ont i mig när det går dåligt för Blåvitt. Jag mår inte bra. Mitt beteende blir otrevligt, kort i tonen, extra konfrontativt och jag har klara sociopatiska drag i mitt sätt att vara. Men en seger gör all skillnad. Då är jag ett socialt missanpassat fall åt andra hållet, överdrivet social, glad till galen gräns, framåt, öppen och produktiv som få. Det är slitsamt att följa ett fotbollslag så som vi gör, du och jag. Vi som älskar Blåvitt till den gräns där vi vet att det är galet, vi är beredda att offra allt om det skulle innebära en så efterlängtad titel hem till Göteborg. Men vi kan inte lämna det, även om vi skulle vilja. Det är den värsta och bästa rusningsgraden av alla. Heroine, cocaine, gambling, sex and smoking. You guys don't have a chance my friends. You could never compete with the boys in blue and white. Det är den bästa och värsta drogen av alla.

Så för den göteborgska folkhälsans skull: vänd skeppet nu Blåvitt.
Vinn oss en titel under 2007.