INTERVJU. Han kom till sin första träning som seniorfotbollsspelare i blåvit mössa. Han stod i klacken och sjöng när IFK Göteborg med Johnny Ekström i spetsen besegrade PSV Eindhoven. I skolan drömde han om ett fotbollsliv där Blåvitt skulle bli porten till proffsliv och landslaget.I dag springer Henrik Rydström ut på Ullevi som Sveriges mest berömda Kalmarit.
I vintras träffade han BaraBen.
INNAN NI LÄSER:
Den här intervjun gjordes i sena januari som ett led i ett tänkt Baraben-projekt initierat av feldgrau och disco. Tack vare tidsbrist lades projektet på is, och intervjun hamnade i discos ”när jag får arslet-ur-vagnen-ska-jag-publicera-det-här”-fil. Efter att ha missat ett antal deadlines, till exempel supercupfinalen och säsongsinledningen, har disco fyra månader senare fått arslet ur vagnen och BaraBen kan därmed publicera en exklusiv intervju med dagens motståndarkapten och gårdagens IFK-supporter - Henrik Rydström.
- Jag är väl lite rätt generation för IFK. Jag föddes för sent för Malmös storhetstid, det var liksom aldrig aktuellt. Men Blåvitt präglade mig tidigt, säger Henrik Rydström lite eftertänksamt.
Vi sitter på O´Learys i Kalmar. Han har gått med på att ge oss en timme. Det hinner bli nästan två och en halv innan han sticker, med orden ”ni kan gärna ta supercupen, så vinner vi allsvenskan istället.” I dag vet vi att det inte blev så.
Han håller på att förklara sin inställning till IFK Göteborg. För att göra det måste man förstå en sak:
Henrik Rydström började som blåvit.
- Varenda uppsats jag skrev i skolan handlade om hur jag blev fotbollsproffs i Blåvitt. Det var det man tänkte på. När vi mötte dem i en träningsmatch i mars ett år när jag var helt färsk i KFF så blev man helt...jag vet inte, de var från en annan planet. Det var som att spela mot Marsmänniskor. Första gången jag kom till träning hade jag Blåvittmössa på mig. Men då ska man tänka på att det var lika vanligt som att komma till träning i Juventusmössa eller Unitedmössa. Så stor var skillnaden. Att vi i KFF har höjt oss så högt på tio års tid att vi är i jämnhöjd med IFK Göteborg, det tänker jag på ibland.
Vi har hört att du var med på en berömd Europadrabbning också?
- Jo, det stämmer. Vi var på träningsläger i en stad i Holland och Blåvitt mötte PSV. 1992 alltså. Det var riktigt, riktigt häftigt, man blev ju Blåvittsupporter direkt. Jag kommer fortfarande ihåg Johnny Bråttoms ryck. Där och då var Blåvitt liksom Laget. Jag skrev ned planen för min karriär: först KFF, sedan IFK Göteborg, sedan Europa. Det var dit jag ville.
Nu blev du istället en institution i Kalmar FF. Men det har funnits intresse från andra lag. Senast för några månader sen frågade AIK om dig, men du ville inte. Blåvitt, då? Har du aldrig velat gå in och styra på vårt mittfält?
- Blåvitt står väldigt mycket närmare vad jag står för som spelare. Sedan om jag skulle platsa...när Olsson är hel är han landslagsmässig. Gurra Svensson är inte riktigt där än i passningsspelet, han borrar mest ned huvudet och kör järnet. Jag skulle nog kunna styra upp det mittfältet, jodå.
AIK ville du inte spela i för att ”spelarna hade munkavle.” Tror du att du skulle trivas bättre i Blåvitt, som är ett ganska tjötigt lag?
- Alltså, ibland känner man sig rätt ensam i Kalmar. Mot Trelleborg så var jag inblandad i tre situationer på fem minuter med olika trelleborgare, så hör man Prahl stå vid sidlinjen och skrika ”Men Åke för faaan” åt domaren, och ingen hos oss säger flaska. Blåvittspelarna har en annan attityd, de hade gått in stenhårt där och markerat att ”du är dum i huvudet.”
En gång för alla nu då, vem snackar värst i Blåvitt?
- Selakovic är fanimig överlägsen. Wernbloom springer mest runt och flinar nuförtiden, han tänker sig för mer än när han var färsking. Men å andra sidan har du en sån som Tobias Hysén, som är världens trevligaste människa. När han vaknar till liv ordentligt kommer Blåvitt som lag bara att bli bättre, förresten. Ni har inte utnyttjat hans maxkapacitet fullt ut ännu.
Varför tror du att det här gänget spelare har lyckats i ett IFK Göteborg som under väldigt lång tid underpresterade?
- Det finns en väldigt stor vinnarkultur i Blåvitt som under en period verkade vara begränsande. Men nu har ni fått ett gäng spelare som kan hantera det där. Numera verkar det som att Blåvitt trivs med att vara favoriter, att det är inspirerande att även om laget spelar dåligt emellanåt så är man alltid ett storlag.
Vilket ni i Kalmar har fått känna på en hel del. Era matcher mot oss de senaste åren är som en provkarta över jobbiga sätt att torska på. Storförlust, strafförlust, mål i sista minuten, vändning...
- Det är helt sinnessjukt vilka matcher vi har spelat. Förlusten i Göteborg, när vi ledde i halvtid, fanns det så mycket med i bagaget. Vi hade med oss det där i kappsäcken, noll-fem hemma, vi går ut coh spelar, jag måste säga, fantastiskt bra fotboll. Och första fem minuter i andra halvlek är Blåvitt skitdåliga. Ni buade från läktaren, och...sen vet jag inte. Pang, pang, pang. 3-2. Jag har aldrig varit så frustrerad. Det var helt makalöst jobbigt.
Men, säger Henrik Rydström, det är ingen helt färsk trend att KFF har det jobbigt mot Blåvitt.
- Blåvitts målvakter är alltid otroliga mot oss. Det började med Bengan 99, sedan har det bara fortsatt. Jag vet tillochmed att jag själv – av alla människor – fick iväg ett helt galet skott som han plockade. Tror tillochmed han sa det efteråt, ”det är nog bara jag i Sverige som tar det skottet”; hahaha.
Ett par år senare såg det annorlunda ut. Ni var avsågade, kom till Ullevi för att möta Blåvitt som kämpade för att undvika kvalspel, men ni vann med 2-0 i en av de sämsta matcherna vi som supportrar upplevt...
- Jag kommer ihåg den där matchen 2002. Det var en viktig match för oss, vi fick känna att vi hade något som gick att bygga vidare på. Men Blåvitt var ju riktigt, riktigt lama. Mild och Erlingmark spelade, men runt dem var det bara...spillror, det fanns ingen gemensamhet alls. Sedan dess har man byggt en jävla ryggrad. Erlingmark, förresten! Han är ju i spelarfacket nu, så jag har en del med honom att göra. Hur trevlig som helst, lugn och fin...men då ska ni veta vilket svin han var på planen, ett riktigt ärkesvin. Haha. Inte sån som Wernbloom, som syns och hörs mest, men i det tysta var han grisigast av alla.
Det snackas ofta om landsortslagens förhållande till Stockholmslagen, men – hur känns det att spela mot IFK Göteborg?
- När jag tänker på matchen mot Blåvitt nu i vår så...ja, framför allt ska det bli förbannat skönt att slippa Nya Ullevi, det tror jag ni också tycker, haha.
Som landsortsbo är inte Göteborg eller Malmö den mentala ”överheten.” Folk tycker det är jätteroligt om vi vinner mot Blåvitt, men de är helt euforiska när vi spöar Stockholmslagen. Sen är det en annan stämning i Stockholmsmatcherna, det går liksom att inte förneka.
Varför har ni lättare mot dem än mot oss?
- Det slår tillbaka mer på Stockholmsspelarna, de begränsar sig själva och kan se rent förlamade ut. I Blåvitt har du sex-sju personer som går upp och tjafsar och bråkar tillbaka med dig direkt om det händer nåt.
Du verkar ha en del sympati för Blåvitts sätt att spela fotboll på?
- Nånstans tror jag vi har hittat en slags förbrödring, även om vi gnäller som fan på varandra på planen. Jag snackade en del med Bjärsa när vi var med i samma teveprogram nyligen – han är ju också smålänning – och då funderade jag på det, att jag känner en samhörighet i vår syn på fotboll. Det finns ganska många beröringspunkter mellan oss och Blåvitt. Stockholmslagen har sin idé om att spela ”attraktiv” fotboll men nästan inget annat att falla tillbaka på. Blåvitt har ALLTID kunnat att gå ut och bara fajtas. De är bättre än vad vi är på att bara gå ut och grisa.
OK. En sista fråga. BaraBen är en supporterblogg som drivs av ideellt engagerade. Vi som sitter och snackar med dig nu lägger en hel dag på att åka fram och tillbaka till Kalmar utan att tjäna någonting på det. Vi måste fråga, exakt hur galna framstår vi som?
- Fansen är en jävligt viktig del. Det ska vara engagemang, det ska inte bara vara VIP-loger. Jag köper inte att fansen ska få mindre inflytande. Till syvende och sist står ni där ni står – det är det viktigaste, det som allt handlar om. Inte att man ropar hataramsor emellanåt. Klart man ska få hata ibland. Det hade inte varit hälften så roligt att spela inför en person.
Rydström gör slut på kaffet, noterar Canal Plus fotbollsprogram – ” det där är ju min show, ju”, och berättar avslutningsvis en historia om engagemang.- När vi hade åkt ur ett år så kom en av våra mest engagerade supportrar, som nästan hela laget kände eller känner till, till avslutningsmiddagen. Han ställde sig upp och bad att få säga några ord. Sedan lade han tio minuter på att skälla ut oss allihop efter noter. Vi var ett gäng klåpare som hade skämt ut hela Kalmar, och så vidare. Jag tyckte han var dum i huvudet där och då, men fan vad jag respekterar honom för det. Att vara supporter ska inte innebära att man bara köper allt rakt av vad klubben gör.
BaraBens disco, feldgrau & PeeMan träffade Henrik Rydström.
