"Den här bloggen har blivit ett monster"

REFLEKTION. Så inledde Alex Schulman sina i blogosfären beryktade avgångsord. Han slutade blogga, i alla fall tillfälligt. Bloggar som blir populära blir samtidigt föremål för kritik, detaljgranskning och starka åsikter från sina läsare. Det vet vi som bloggar och det är en verklighet vi som väljer att leva med.

Det har kommit till min kännedom att ett par personer uppfattat mitt "minnestal" till en död IFK-supporter som ett stöd för våldsamma supportrar. Mina ord till minne av en död blåvit supporter sågs tydligen av somliga som uppvigling eller våldssympatier. Majoriteten av BaraBen.com:s läsare uppfattade förvisso inte mina ord på detta vis, tvärtom så uttryckte en närmast enig majoritet respektfulla kommentarer till en supporter som avlidit. Oavsett hans bakgrund och historia.

Men uppfattningar är personliga och det räcker att en person uppfattar något som provocerande eller över gränsen för att man måste fundera på om så var fallet. Det går inte att gömma sig bakom ett tankesätt i stil med "men det var ju inte så jag menade". Så fungerar inte unika perspektiv och intryck. Den inställningen är felaktig och feg.

Jag vill klargöra följande kring våld som beteende och metod. Jag tar personligen starkt avstånd från våld som metod för att föra fram sina åsikter, som vardagsbeteende för att underhålla sig själv och som maktmedel för att förtrycka andra personer, åsikter eller grupper.

"Våld löser inte problemen, bara uppskjuter dem eller omintetgör deras lösande. Man får inte en trasig maskin att fungera genom att sparka på den."

Per Anders Fogelström,
Svenska Freds ordförande 1963-77

Jag vet att de flesta av er inte vet eller bryr sig om vem jag är, eller vilka de andra skribenterna på BaraBen är. Samtidigt är jag medveten om att en del av er ogillar, avskyr och till och med hatar BaraBen som den provocerande blogg den är, men även mig som person. Det finns de som avskyr att jag ibland säger saker ocensurerat och rakt från hjärtat, det finns de som hatar mig för min bakgrund som "vänsteraktivist" som yngre, det finns de som hatar det faktum att jag mellan varven syns i media och därmed stämplas som "mediehora". De flesta av er läsare som avskyr mig gör det dock säkerligen för att jag är den som startade den här bloggen, det blåvita monstret, ni kanske gör det för att ni är AIK:are eller Gais:are. Till och med du som är Öis:are kanske irriterar dig på mig mellan varven.

När man driver en stor blogg av den här typen får man ett ansvar efter hand, att kunna stå för det som publiceras och att kunna svara på saklig kritik mot det som kan ses som dåligt, felaktigt eller provocerande på något vis. Ibland tycker man att kritiken är allvarlig, ibland osaklig och en del gånger får man inte höra någon kritik alls, förrän långt senare. Därför svarar jag er som såg mina minnesord till en död blåvit supporter - som ett allmänt stöd till fotbollshuliganer. Det var det inte. Det var mitt sätt att visa repsekt för en person som jag sett på läktaren i nära två decennier. Mina spontana tankar tragiken i att en läktarprofil, oavsett hans bakgrund och historia, hade gått ur tiden, formades i en krönika.

Det är möjligt att någon eller några rader ur min krönika var dåligt eller luddigt formulerade, men avsikten var inte att hylla våld. Sett till kommentarerna här på BaraBen så tolkade i princip ingen mina ord på det här rätt viset, men det finns naturligtvis andra än de som kommenterar och andra än de som är blåvita som besöker BaraBen.com.

Har jag gjort fel? Har jag någonsin gått över gränsen? Har jag till och med sagt eller skrivit att någon borde få en smäll på käften? Det har jag med all säkerhet gjort, i stridens hetta, även om jag inte minns det i dag. Men med handen på hjärtat, vem har inte gjort bort sig? Jag lär trolgitvis göra bort mig framöver med, kanske inte här på Blåvitt-bloggen, men ingen är perfekt. Det ursäktar förvisso inte något som jag eller annan person satt i skrift, men det väcker i varje fall en vilja hos mig att klargöra följande:

Jag som privatperson, som grundare av den här monstret av fotbollsbloggar - tycker att våld, av alla typer, i grunden är fel. Visst har jag i många lägen sympatiserat med folk som stridit mot förtryck, länder som varit utsatta och krigsdrabbade eller människor som hotats till livet. Deras rätt att försvara sig skulle jag aldrig ifrågasätta. Så jag tänker inte gå igenom varje krönika, bloggpost, foruminlägg och mail jag skrivit i mitt liv för att försäkra mig om att jag inte har fler åsikter från förr som kan vara värda att ställa till rätta på något vis. Det som har varit har varit, det som komma skall kan vi forma och se över. Lika lite tänker jag läxa upp några ilskna bönder som tar till våld på den franska landsbygden eller försöka ta avstånd från Kinas statsapparat som mördar fler personer än något annat land i världen.

Det är inte var BaraBen.com handlar om. Här skrivs det om fotboll och supporterskap. I alla fall är det tanken att det ska vara så.

Jag tänker dock ta ansvar för det jag skriver, säger och tycker i dag, här och nu. Jag som enskild skribent, som grundare av BaraBen.com och som representant för Blåvittbloggen tar tydligt och skarpt principiellt avstånd från allt våld i det svenska samhället. Här på BaraBen.com försöker vi oftast fokusera på själva införsnacket, fotbollsmatcherna, läktarsånger, tifo och sådant som träningssituationer eller upptaktshets inför matcher. Därför kritiseras vi mellan varven för att vara "för mjuka" eller "accepterande" i vår syn på fotbollshuliganism.

Men detta handlar helt enkelt om att de som vill ha, som nästan kräver, återkommande avståndstaganden och kritiska granskningar av så kallat fotbollsrelaterat våld - har sökt sig till fel plats. Det händer naturligtvis att vi lyfter frågan om våld i samband med fotboll, vi är de sista som stoppar huvudet i sanden. Men en ständig debatt om fotbollsrelaterat våld eller huliganism är inte ett grundläggande väsen för den här bloggens existens eller berättigande. Fotbollsvåld är ett samhällsproblem som inte måste adresseras i varje andetag här på BaraBen.com. Den ständigt återkommande debatten förs oftast på andra, mer lämpliga platser.

Om jag förolämpat någon person genom att inte vara tydlig med att jag inte officiellt förespråkar fotbollsvåld, så hoppas jag att den tveksamheten tar slut här och nu. Som tonåring och yngre sprang jag och de flesta av mina tonårsvänner runt och tyckte det var rätt spännande med våld, i lagom stora doser. Men då vet man inte bättre. Det är något jag absolut inte tycker i dag. Som vuxna människor så måste vi ta ansvar för våra handlingar. Precis på samma sätt som jag tar ansvar för att några provocerades av mina ord den här gången, så måste alla andra ta ansvar för sina handlingar ute i samhället. Huliganer eller ej, om man håller med eller ej. Vi vuxna har ett ansvar att visa dagens tonåringar att vi står för det vi gör och tycker. Oavsett vad det är.

"Den som griper till våld visar att hans argument är slut."

Kinesiskt ordspråk.

Bloggen är inte ett monster.
Men ibland förvandlas vi människor till monster.
En dag hoppas jag att vi slipper ta den här debatten.

/Frankie