Här dödas svensk fotbolls läktarkultur

LÄKTARKULTUR. På måndag kommer besökarna på Gamla Ullevi att få en överraskning av det riktigt tysta slaget. På initiativ av ultrasgrupperna Ultras GBG och Supras kommer klacken att genomföra en protest mot de sittplatsvänliga strömningarna i svensk fotboll. Gruppernas initiativ: De första 20 minuterna av matchen ska bli tysta som i graven.

Graven för ståplats.
En djup grav som grävs av maktens män.

Ståplats - snart ett minne blott?

Nyligen presenterade Ultras GBG det som ligger till grund för den nationella kampanjen mot ståplatsreducering i en gästkrönika här på BaraBen. Orsaken till protesterna bottnar i att Svensk Elitfotboll (SEF) och Svenska Fotbollsförbundet (SvFF) beslutat att genomföra en successiv reduceringen av ståplats under de kommande fyra åren, enligt följande modell:

2010: 80 procent av arenans totala publikkapacitet får nyttjas som ståplats.
2011: 70 procent...
2012: 60 procent...
2013: 50 procent...
2014: 20 procent av arenans totala publikkapacitet får nyttjas som ståplats.

Om fyra år får endast 20 procent av arenanornas publikkapacitet bestå av ståplatser som då ska kunna konverteras till sittplatser. Dessutom ska varje förening tvingas att ansöka om dispens för att kunna utnyttja dessa tjugo procenten fullt ut.

På läktarplats har reaktionerna kommit från alla möjliga håll. Och det är främst på ståplats som kritiken mot den här utvecklingen är stark, från sittplats har engagemanget för frågan varit svalt, i alla fall sett till de kommentarstrådar där debatten har böljat, bland annat här på BaraBen. Men frågan är inte så enkel så att den kan bemötas med standardsvaret "men vadå, stå upp framför era stolar, det klarar ju vi på Levande Sittplats alldeles utmärkt".

För frågan är så mycket större än "bara" detta.

Det vi ser nu är egentligen inte en proteströrelse enbart mot inskränkningen av ståplatsytorna inom svensk fotboll utan en allmän protest mot den utveckling som vi kan se inom svensk fotboll. Följderna av besluten som tas är de som skrämmer många vanliga supportrar, som ser stigande biljettpriser och mindre makt hos de individuella klubbarna som direkta resultat av det som SEF och SvFF vill se som norm. Det populäraste exemplet är att ta Bundesliga (där ståplats är tillåtet) som ett positivt exempel gentemot Premier League (som införde All-seater kulturen i fotbollsvärlden på 1990-talet). Exemplet har viss tyngd i att den tyska fotbollen även har Europas bästa publiksnitt, vilket dock självfallet inte enbart beror på att de har tillgång till ståplats.

Men vi ska nog inte underskatta stämningsfaktorn och de låga biljettpriserna som huvudsakliga faktorer till att tysk fotboll kan uppvisa dessa imponerande publiksiffror. För i Tyskland är det billigt att gå på fotboll och klack-kulturen är vida överlägsen sina spanska och engelska motsvarigheter.

Samtidigt har stämningen på engelska arenor sjunkit för varje år sedan ståplats förbjöds. I takt med att biljettpriserna vuxit sig dyrare och dyrare. Kulturen som råder där fotbollens sång- och tifomässiga kultur försvagas är i princip alltid en generellt ståplatsfientlig sådan. Om fotbollen som samlad rörelse vill se "ett England" även i Allsvenskan så ser många av oss faran i att det får ett par direkta konsekvenser.

Biljettpriserna kommer fortsätta att öka i en takt som inte alls är balanserad till den övriga samhällsutvecklingen. Fotboll blir alltså dyrare och dyrare som nöje i förhållande till vad människor tjänar på sina arbetsplatser. Redan under de senaste åren har vi fått bevittna en vild eskalering av krona för krona i förhållande till valutan för pengarna. I dag betalar många av IFK Göteborgs och Gais åskådare mer än dubbelt så mycket för att gå på sina favoritlags matcher än vad de gjorde för bara ett par år sedan. Om någon drar upp den nya arenan som förklaring till denna ökning av produktens pris bör de påminnas om att klubbarna inte betalat detta bygge, det gjorde vi skattebetalare. Vi betalar enbart mer pengar för biljetten för att klubbarna kräver mer betalt för samma - i många fall en sämre - produkt än vad de vågat göra tidigare. Deras syn på den här utvecklingen har alltså blivit lite mer aggressiv, medan vi i publiken inte svarat med samma mynt.

Tills nu.

Om ståplats marginaliseras så kommer stämningen på arenorna att försämras i rask takt. Detta kommer inte att vara kopplat till passionen som supportrarna känner för sitt lag, tvärtom. Men med dyrare biljettpriser, sittplatsläktare på alla håll och en negativ attityd gentemot ståplats som läktarform (och ståplatssupportern som kund) tvingas vi mot en så kallad "hockeyfiering" av läktarna. Med det menar jag att Frölunda Indians är skolexemplet på vad som kan ske när en passionerad publik byts ut mot en företagarpublik - som enbart ser idrotten som ett sätt att organisera härlig representation på.

I Scandinavium har de på lite mer än ett decennium effektivt förvandlat en kokande häxkittel till en stendöd läktargrav. I torsdags besökte jag och ett par vänner Kålleseum i detta studiesyfte, för att känna av vår framtid i fotbollens finrum. Vi såg en publik, som förvisso utmanas av eländiga resultat, där cirka 50 personer utgjorde klacken, där sång helt och hållet var utraderat och där hundratals människor lämnade och ankom till varje paus långt efter att domaren blåst släppt pucken eller perioden tagit slut.

Därmed måste vi se protesterna mot reduceringen av ståplats som ett större fenomen och rop på hjälp än att gälla bara frågan om folk kan stå upp eller inte. Det innefattar frågor som att små klubbar och kommuner drabbas hårdare rent ekonomiskt av att behöva bygga om sina läktare, men framför allt om en generell strömning som leder till en fotboll som tar fler kronor för biljetten och därmed tvingar ut många vanliga människor från möjligheten att ha råd med att gå på sitt favoritlags matcher.

På måndag kommer läktarna att präglas av tystnad under de 20 första minuterna. Detta som del av den nationella manifestation som pågår mot den rådande utvecklingen. Jag kommer att vara en av dem som inte sjunger, applåderar eller skanderar under manifestationen. Inte för att jag står på ståplats längre, utan för att jag förstår värdet med att ståplatsläktaren finns kvar i svensk fotboll.

Bevara ståplats - eller bevittna läktarkulturens död.