Gästkrönika: The name of the game

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er läsare och supportrar. Ibland från ett okänt namn, ibland en fotbollsprofil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material till oss. I dag skriver signaturen "Joel" en hyllning till fotbollen, på IFK Göteborgs födelsedag.

Minns ni hur lätt det var att skaffa sig kickar när man var liten? Det kunde räcka med att bada en varm sommardag, hoppa från femman, vetskapen om att man skulle få en glass på kvällen. Jag fick till och med en kick, naiv som jag var, av att gå till skolan första gången. Men att skapa kickar har blivit betydligt svårare med åren, dels för man blir äldre och mer cynisk och dels för att det inte är lika spännande att åka shotgun i bilen när man är 20 som det var när man var fem. I dag kan jag räkna källor till mina kickar på ena handens fingrar: Musik, sex, skidåkning och den kanske allra viktigaste, som denna texten handlar om: fotboll.

Fotboll, och synnerligen Blåvitt, är den enda bestående kicken från min barndom. Ett av de allra starkaste barndomsminnena jag har var den första IFK-matchen jag såg, ett derby mot Öis. Vi hade ställt bilen i Ullevigaraget, minns inte om det var vår eller höstderbyt, men jag hade i alla fall på mig mina blåa vantar som jag var väldigt glad i, och en alldeles för stor IFK- tröja, prydd med nummer nio och ICA-loggan. Jag var kanske fem eller sex år gammal. För en grabb från Tjörn var det här det första egentliga mötet med de stora folkmassorna, och jag fick nästan kramp i käken eftersom min mun var formad som ett "O", och mina ögon var rundare och större än fotbollar (storlek tre, för att inte överdriva). Jag hörde trumman, blodet rusade i kroppen, jag kunde knappt stå still. Jag frågade min pappa om jag fick hålla hans hand, vilket jag naturligtvis fick, så där gick vi, stolt far (för hans son hade blivit en Ängel) och en son med larger-than-life känsla, ena handen i sin fars hand, den andra i munnen, ständigt tuggande på sin blåa vante för att inte visa världen hur lycklig han var.

Det gick fort att tjöta till sig en halsduk i de allra vackraste av färger (halsduken som jag fortfarande använder idag) och en halv special, sedan var det bara att gå in på Ullevi och möta atmosfären. Och vilken atmosfär, att se fyllda läktare, spelare springa runt och skjuta lite, det gröna gräset (nåja, men bra mycket grönare än idag). "Sassa Brassa Mandelmassa" skanderades av någon oklar anledning, och jag tror aldrig jag har varit så tyst och övervälmigad som i den stunden. Det var där jag skapade en livslång kärleksaffär med IFK Göteborg, resultatet var helt oviktigt (2-1 till blåvitt).

För mig handlar inte fotboll om att släppa ut ett överflöd av testosteroner, inte heller att slåss, stå med ryggen mot planen och skrika på andra att de inte sjunger med i ramsor eller att påpeka för andra varför de älskar Blåvitt mer än vad du gör. Fotboll handlar om farten, atmosfären, engagemanget, kommentarer, ilska, spänning, domarskandaler, ribbor, dramatik, spelare, tränare, publik, färgerna blått och vitt och Ullevi. Men mest av allt: Njutning och lidande. Ena sekunden känns det som om du är med i romantisk komedi, i andra känns det som du har besök av döden i "Det Sjunde Inseglet".

Det är dock just njutningen och lidandet som skapar bandet till Laget med stort L. Hur skulle man annars orka med att först se IFK spela 0-0 mot Mjällby i en ruggigt tråkig match, och sedan gå till närmsta pub för att kolla på toppfotboll i Chelsea mot Arsenal? Varför kommer jag stå och frysa på läktaren i slutet av oktober när vi tar emot Trelleborg? Enkelt svar: det spelar ingen roll hur spelet är, jag kommer alltid stå där på läktaren, i regn som i solsken, mot AIK eller Åtvidaberg i jakt efter njutning, som tre poäng innebär. För en rationell människa är detta galenskap, att lägga tid, pengar och humör på något man inte kan påverka direkt. Men jag är inte rationell, åtminstone inte när det gäller Blåvitt, och det har jag inte varit sedan min första match på Ullevi.


Den känslan jag får när jag står på ett otroligt berg, redo att kasta mig ut i pudret, är samma känsla jag får när jag står längst fram på en Bruce Springsteen konsert och gör allt jag kan för att nudda strängarna på hans Fender Telecaster, är samma känsla jag får varje gång jag närmar mig Ullevi och det är matchdag. Det är någon oförklarlig regression jag genomgår för jag får alltid känslan att jag är en väldigt liten pojke som vill fråga sin pappa om det är okej att få hålla i hans hand.

/Joel