Läktarbetraktelser

KRÖNIKA Jag minns min första Blåvittmatch väl. Det var i slutet på åttiotalet och jag hade just flyttat till Göteborg från en mindre stad. Intresset för fotboll hade alltid funnits där och matcherna med stadens lag i andraligan såg jag alltid fram emot. Men de stora idolerna bland killarna i fotbollslaget och i skolan var IFK Göteborg. Det var så mycket större och så långt ifrån den fotboll vi såg. Det var inte länge sedan Blåvitt hade tagit hem sin andra titel i Europa och den här varma sommardagen hade min pappa tagit med mig till Nya Ullevi för första gången. Klacksektionen var densamma då som nu, men med en mycket markant skillnad. Till detta ”derby” mot Frölunda hade 1400 personer sökt sig och någon sång eller läktarkultur såg jag inte röken av. Det var tyst, öde och Blåvitt fick stryk med 4-1 om jag inte minns fel. På det hela taget kände jag mig besviken över min upplevelse, för det var inte så här jag hade tänkt mig att det skulle vara. Publiksnittet i Allsvenskan den säsongen hamnade på drygt 4000.

Ett par år senare stod jag och mina kompisar i klacken vid varje match. Föregångare som fanzinen Änglatjöt och ELIG dök upp på läktaren då och då och vi älskade att läsa dem. För oss kändes det nytt och mycket spännande med supportrar som tog sitt intresse ett steg längre än att bara stå på läktaren och sjunga. Vi hörde helt plötsligt en röst som inte kom från programbladet eller tidningen, utan från supportrarna själva. Vi fick något att diskutera om på bussen hem och i skolan dagen efter. På ett nytt sätt började fotbollen och supporterkulturen sprida sig längre från Ullevis läktare och in i våra hem. Vi samlade våra Änglatjöt och ELIG på hög och läste dem bokstavligt talat sönder och samman.



Idag finns ett engagemang som växer. Tack vare Internet finns ett myller av hemsidor och bloggar, både av enskilda supportrar och grupper. Långt mer tillgängliga än de fanzines vi köpte på läktaren, men med samma mål och funktion: Att skapa debatt, engagemang och intresse. Varje dag, dygnet runt. Detta når ut till fler och fler blåvita som läser, diskuterar med polarna och kanske till och med börjar delta själva. Intressant är att i takt med att Internet växer, ökar även publiksiffrorna, och runt millennieskiftet får de en rejäl skjuts. En slump? Kanske. Jag har faktiskt ingen aning.

Förra veckan kom det 18000 till Ullevi för att se hemmapremiären. Det jag såg då var ljusår ifrån det jag upplevde den där sommardagen 1989 (om vi bortser från spelet). På premiären nere i Trelleborg var vi uppemot 2000. Det är en bra siffra med tanke på vilka vi spelade mot. Det var en grymt skön känsla att marschera längs gatorna i Skåne tillsammans med hundratals änglar som liksom jag gjort resan ner. De första matcherna den här säsongen har visat att intresset för Göteborgs och Sveriges mest populära klubb lever i högsta grad. Vi spelar nu i en kolossal betongbunker som ekar tom om det inte är derby och 35000 på läktarna. Visst saknar man Gamla Ullevi redan nu. Vår uppgift som supportrar är att skapa en bra atmosfär på läktaren och stötta vårt lag. Gör vi det, lockar det folk till matcherna precis som när spelarna gör bra ifrån sig på planen. Supportrarna är fundamentet i IFK Göteborg och utan ett brett stöd vinner man inga mästerskap.

Så alla ni som bloggar, skriver, lägger upp bilder, hänger upp banderoller, skapar nya sånger och stämning på läktaren, hjälper lokalkonkurrenten att måla om klubbstugan eller sliter med tifo till matcherna: Sträck på er! Erat engagemang skapar engagemang och drar folk till Ullevi. Första trepoängaren är i hamn. Nu vill vi se tre till mot Halmstad. Framåt!