En lång vinter

En lång vinter är snart över. Snart står vi där på Gamla Ullevis läktare igen. Bortamatcher i alla ära, men nu börjar det närma sig. Den RIKTIGA starten. Den känslan som infinner sig när man hör de första tonerna av Snart Skiner Poseidon en solig vårdag, vilket vi enligt SMHI tyvärr inte får, det finns fan inte mycket som slår den känslan. Förfesterna på Valhalla ger en liten bild av vad det är man gått och väntat på hela vintern, men det är ändå inte på riktigt. Den där förväntan man kan känna bland folket runt omkring sig inför matchen, finns inte riktigt där på Valhalla. Sorlet som finns inför matchstart är så spänt av förväntan, men så fort de första tonerna från Joel Alme börjar spelas tystnar det för att sedan bryta ut i en helt underbar allsång. Varje gång jag står där blir jag så jävla taggad, känner hur adrenalinet börjat pumpa ordentligt och det jag känner är ”Nu jävlar!”.

Många i min närhet tycker att det är lite konstigt att jag orkar lägga ner så mycket tid och passion i att följa Allsvenskan. Dessa personer frågar ofta hur jag kan stå ut med den oerhört låga nivån på fotbollen. På detta ger jag alltid samma svar, att det är så mycket runt omkring. Stämningen som finns på våra svenska arenor, förväntningarna som byggts upp inför matchen och spänningen som finns i luften. Det handlar om att det är VÅR skitliga, det är VÅRA arenor, det är VÅRA spelare och det är just det som är VÅR PASSION! Det är någonting ingen annan liga någonsin kan ersätta eller något annat lag kan ersätta. Vi är Blåvitt, bäst i Sverige!

NU KÖR VI!

Dagen farsan tog med mig till Ullevi

 GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com tar med jämna och ojämna mellanrum in gästkrönikor från er supportrar. Ibland är det ett okänt namn som får säga sitt, ibland en stor blåvit profil. Denna söndag tar "JINXEN" sig an det där med ursprungskärleken till Blåvitt. Håller du med? Tycker du tvärtom? Gillar du det du läser? Eller avskyr du rubbet? Mejla in din gästkrönika till oss på kontakt@baraben.com eller lägg in din kommentar nedanför bloggposten!

När jag var mycket liten tog min far med mig till ett ställe jag aldrig hade varit på tidigare. Vi stod hemma i hallen på Köldgatan 18, år 1987. och tog på oss ytterkläderna. Min far drog på sig en blå tröja jag hade sett hänga i garderoben och plockade sedan ned en gammal halsduk, som luktade damm, från en av hyllorna. Jag kände mig mycket glad när min far hängde halsduken runt min hals, det kändes mycket speciellt, som om det var något alldeles särskilt som skulle ske denna dag. Vi hade just ätit och min mor stod och diskade tallrikarna ute i köket, bredvid henne satt min ena syster och grät eftersom hon var för liten för att få följa med, jag tyckte synd om henne.

Min mor kramade mig och jag och min far begav oss ned för gatan mot spårvagnshållplatsen, det var en vacker dag, kommer inte ihåg men det borde ha varit antingen en lördag eller en söndag. Det var mycket folk på väg samma väg jag och min far vandrade hand i hand, vi var glada och jag kommer ihåg att många människor skrattade och sjöng i spårvagnen. Jag satt i min fars knä och visste inte riktigt vad som skulle ske, det var så många runt oss, och jag såg blåa och vita färger överallt. Det var mycket speciellt och jag kan fortfarande se just dessa minnesbilder då jag blundar och koncentrerar mig.

Vi gick av inne i staden efter att ha åkt över bron, vi gick till ”Lasse på heden” och köpte korv i bröd, min far sa till mig att inte säga till min mor att vi hade ätit en gång till, hon skulle nog inte tycka det var bra, jag lovade honom att inget säga, men kom inte att hålla mitt löfte. Vi gick en lång bit, mina ben var mycket kortare då och det kändes som om vi hade vandrat en evighet, min far lyfte upp mig på sina axlar då han såg att jag inte tyckte det var kul att gå längre. Där uppe kunde jag se ett tåg, ett tåg format av människor som flöt framåt i en ström vilken vi befann oss mitt i. Strömmen var blå och vit och sjöng så det ekade, jag kände mig som en del av något stort då jag såg och upplevde allt detta, jag log brett och skrattade utan att egentligen förstå anledningen, det var som om en osynlig kraft hade fått tag i mig.

Vi kom fram mot en stor byggnad jag inte kände igen, det var så mycket människor där, så mycket blå och vit färg, så höga sånger ljöd och mitt lilla hjärta slog allt hårdare inne i min bröstkorg, aldrig förr hade jag sett något liknande. Jag förstod inte vad detta var, det kändes som om det var något stort och mycket viktigt som skulle ske. Vi kom in på byggnaden, där låg ett fotbollsplan, gräset lyste vackert och friskt grönt av den ljumma och klara vårsolen, det luktade popcornen och klippt gräs, Vi ställde oss bakom ett av målen uppe på en stor trätrappa, jag satt fortfarande på min fars axlar och han höll mina händer, jag frågade vad detta var. Min far tittade upp på mig och svarade att detta var änglarna, jag blev förbryllad av detta, hade bara trott att de fanns i sagor tidigare, men då ett gäng killar i blåvita dräkter sprang ut på gräsmattan och applåderade åt oss i publiken förstod jag att de var högst verkliga.

När jag mycket senare försökte somna hemma i mitt rum på Köldgatan, hade jag fortfarande på mig halsduken, jag låg länge och tittade på den, dess blåvita färg påminde mig om vad jag hade sett tidigare. Jag skulle aldrig glömma den dagen och de känslor den väckte i mig, det var som om jag redan från början fötts med en längtan i bröstet, och att de saker jag såg och upplevde den dagen väckte känslorna som slumrat djupt i mitt sinne.

Jag har levt tusentals dagar sedan den dagen, mycket har hänt i mitt liv, jag har upplevt liv och död, sorg och glädje, vrede och lycka. Likväl är det just fragmenten av den dagen då min far tog med mig till Gamla Ullevi för första gången, som är bland de starkaste av mina minnen. Det är därför jag än idag går på nästan varje match, jag söker efter just den där känslan jag en gång kände för så längesedan, jag letar och söker, som om jag har tappat något jag höll mycket kärt.

År 2007, då jag i eufori sprang ut på Nya Ullevis gräs efter att vi besegrade Trelleborg med 2-0, kände jag minnet brinna starkare än någonsin igen, det var som om känslorna välde över mig. Jag ryser då jag tänker på det idag, men nu är bara fragmenten kvar igen, varför ska det vara så svårt att minnas allt?

Jag kände sådan sorg för mitt IFK Göteborg i början av säsongen, jag kände en sådan sorg för att jag ville få dem att minnas för mig, få mig att minnas de dagar som har flytt då jag har svårt att skaka fram minnena på egen hand. Jag önskar att IFK Göteborg kan hjälpa mig, jag går på varje match, i ur och skur, allt för att få känna en gnista av det jag en gång kände. Det är allt som betyder något, att få känna den där känslan av glädje och spänning en gång till, det är allt jag vill.

Den dagen för så längesedan var det som om jag blev ett med IFK Göteborg, som om jag själv blev en blåvit ängel, känslorna var äkta och de sitter kvar in i märgen än idag, men jag skulle ge vad som helst för att få känna det från början igen. 

"Och nu är allt ett minne, en saga från igår"

- Dan Andersson,  "Svarta Ballader"

/JINXEN

Blåvittfans som drabbas av Stockholmssyndromet

BLÅVIT GADD & GÔTT. Det har kommit in en del mejl till BaraBen som undrat vad fan som hände med "Blåvit Gadd 2010". Vi körde ju en deltävling (eller var det två?) och fick in bilder för ett par ytterligare. Alla som frågat har fått samma svar: "Ta det lungt, det kommer det kommer. Lite annat har kommit i vägen bara".

Men vet ni vad? Fuck it! Det kommer inte alls.
Varför? Jo, för jag känner inte för det.

BaraBen.com byggdes inte över en natt. Inte heller Rom.
Men tårta är jävligt gott.

Det skulle kunna vara allt jag har att säga i ämnet. Men nu kommer ni inte undan så jävla lätt, den här gången heller. Vi har testat det där med att vara framgångsrika. Ja, ni vet, vi skaffade oss flest läsare av alla supporterbloggar, hade flest bloggare av alla svenska bloggar (fan vet om vi inte legat i topp internationellt sett med...), blivit omnämnda i så gott som samtliga existerande medier och har vunnit priser och utmärkelser av olika slag. BaraBen har varit med om alldeles för mycket framgång av olika slag för att kunna må riktigt bra. Framgång på framgång genererar en jävla massa mättnad.

"Try not to become a man of success,
but rather try to become a man of value." - Albert Einstein

Röde Ruben hade inte kunnat säga det bättre själv. Så precis som när man blir mätt måste nya visioner skapas, nya mål sättas upp. BaraBen är precis som det alltid har varit, men BaraBen kommer aldrig att bli sig likt. Ja, vad fan betyder detta nu då? Det kan vi verkligen fråga oss. För lika lite som du fattar var jag yrar om - så vet jag svaret på det där påståendet. Men en sak är säker, BaraBen består. Bara lite mer fucked up och twisted än någonsin förr.

Med all respekt för Blåvit Gadd så känns det jävligt 2008. Trots nya gaddar, trots fortsatt högt intresse för tatueringar och då särskilt klubblagsrelaterade gaddar av olika slag. Och jag svär inte på att konceptet inte kommer göra comeback snabbare än någon förväntat sig, men för ögonblicket behövs det lite nytänk på bygget. Vi behöver kasta ut det vi är vana vid och skaka om lite.

Till våren kommer BaraBen att expandera. Det vågar jag påstå redan nu. Men vi kommer göra precis det som alla säger är totalt döfött, bakåtsträvande och "omöjligt". Men precis därför gör vi det. För när man uppnått "allt" man kan, så behövs det nya och svårare utmaningar för att kunna skapa en framåtrörelse för ens egen utveckling. Det projektet kallar vi "2011" för närvarande.

Om du fick döpa en ny blåvit informationsprodukt - vilket namn skulle du ge den?

Själv har jag föreslagit "Tjongbollen", halvt ironiskt. Men ändå inte. En av våra grafiker ville ha med ett &-tecken. Så jag föreslog "Tjong & Boll". Halvt ironiskt, men ändå...ja, ni fattar.

Ni kanske känner vibrationerna på BaraBen? Jag gör det. Vi ömsar skinn. Är i en slags förvandlingsfas. Det har föreslagits att vi ska lämna över rodret till nya förmågor. Kanske lägga ner helt. Det finns ju annat att syssla med. Men som vi kunde läsa på BaraBen för inte så länge sedan är det för jävla svårt, Blåvitt är som en drog du inte skakar av dig hur lätt som helst. Så då blir vår, min, logiska slutsats av den nya kostymen att hänge sig denna fanatism ett ytterligare snäpp.

Nu jävlar vill vi gå längre och göra mer än vi någonsin gjort.
Hell hath no fury like a woman scorned, sa Kling.
BaraBen hath no fury as Blåvitt scorned, sa Klang.

Just nu ger jag blanka fan i om Blåvitt plockar fjärdeplatsen, för att sedan se hoppas på HIF som tvåa och cupvinnare (vilket är enda sättet för fjärdeplatsen att bli en Europakvalplats på). Inom mig bubblar i stället en revanschlusta som jag inte sett eller hört någon mänsklig motsvarighet till. Sektbeteende är något jag hatar och avskyr, men fan om det inte skulle behövas lite skön Livets Ord-vibration i de blåvita leden för närvarande.

Om inte annat för att piska död i en grådassig och tynande tillvaro.
Malmö FF eller Helsingborgs IF - what a difference a season makes, 30 little rounds.

Varför ska man ens bry sig om ett fotbollslag? Jag menar, vad har de någonsin betytt för en "egentligen", "när allt kommer omkring", "i det verkliga livet", "på allvar"? Jo i mitt fall har de effektivt:

1. Förstört minst ett seriöst förhållande i grunden.
2. Krossat min förmåga att fungera som människa under drygt 50 dagar om året.
3. Devalverat min förmåga till balanserad analys.
4. Söndrat och härskat i alla mina relationer till andra människor.
5. Slaktat min vilja att vara en nonchalant och kall människa.

Det där med att Blåvitt är en drog, fan, jag tar tillbaka det där. Jag håller inte med om den analysen. Blåvitt är mer som ett livsfarligt virus som attackerar ens centrala nervsystem och sprider sig genom frontalloben på ett destruktivt - rentav kaosartat - sätt. Ändå vill vi ha mer, mer och lite mer.

Jag frågar mig: Hur och var har Blåvitt sabbat i ditt liv? Vad har du gjort på grund av Blåvitt? Mejla in din berättelse eller bekännelse, kort eller lång till oss på BaraBen. Adressen är kontakt@baraben.com och märk brevet "Kuken, kamraten, glassen".

De som tror på slumpen är idioter. Allt sker av en orsak. Men nu menar jag inte ödet, tvärtom. Vi människor har inte bara en tendens, utan en finurlig förmåga att skapa vår egen framtid. Oftast går det inte precis som vi vill, men ungefär som vi har planerat. Därför finns det inget som heter "mellanår", för det innebär att saker och ting inte skulle vara i ens egna händer. Att det finns en karma, eller balans, mellan framgång och motgång. Ett mellanår existerar bara i den värld där det är dags för "oss" att komma igen och gör det därmed acceptabelt att göra lite dåligt ifrån "oss".

Men i djungeln råder inte karmans lag.

Allt hänger ihop.

Mellanår-konceptet får mig att spy lite i min mun. De som konsekvent snackar om mellanår så fort saker och ting inte går enligt planen - får mig att kaskadspy omkring mig som fyrtio vinterkräksjuka barn på BB. Blåvitt har inte mellanår, det har jag alltid hävdat med en dåres envishet och det lär jag fortsätta göra. Det spelar ingen som helst roll om vi klarar av (mot alla odds) att ta den där Europaplatsen, så har det här varit en dålig säsong.

Alltså motsatsen till framgång. Besvikselse, förlust, motgång, skit. Det är slutsatsen vi kan dra av en säsong där vi rasade ur Europakvalet, förlorade Supercupfinalen, åkte ur Svenska Cupen och hade inte ens en lilltå med i guldstriden. Det duger inte för Blåvitt, helt enkelt. Vi är bättre än så.

Amerikanska armén har börjat med videospel som simulering inför combat. Det här är ju helt lysande. Nu kan vi äntligen förstå oss på de blåvita spelarnas abnormala fixering vid att spela fotbolls-tv-spel som FIFA10, det ingår helt enkelt i deras träning...

Filmpremiärerna står som spön i backen för närvarande. Först nåddes vi av nyheten att SVT ska sända en dokumentärfilm om Blåvitt på 80-talet och nu, nu, oh, som jag har längtat. Äntligen är filmen om Mjällbys supporterskara, "Sillastrybarna", här:




Stora delar av den blåvita supporterrörelsen lider paradoxalt av Stockholmssyndromet. Har ni tänkt på det? Inte? Men gör det då. Så kan vi snacka lite mer om det där framöver. Stockholmssyndromet + Blåvittfans i diskussion om lagets framgångar. It all adds up. Vilket genombrott.

Blåvitt är ett beroende

PASSION. Jag är svag för dig, för att du gör mig stark. Mina händer darrar, benen skakar, jag behöver dig nu. Trots att du förstör mig helt behöver jag så mycket mer. Jag vägrar släppa taget och jag kan inte hjälpa det. Svett och feber, jag vill ha dig här och nu. Du är min enda drog, kan aldrig få tillräckligt i kroppen, jag har dig och hela dig runt om i blodomloppet. Är jag dum för att jag utsätter mig för denna plåga? Är det här priset man får betala för att man håller något kärt? Jag kanske borde veta bättre…

Nu är det bara en lång väntan, kan stå mitt i Nordstan och trots det känna mig ensam, jag kan vara ensam men ändå känna din närvaro omsluta mig. Försöker kväva känslan och förneka begäret, det tjänar inget till, allt går i moll i en färglös verklighet. Och alla drömmarna som blivit stulna, drömmar man nu fått ge upp, nu återstår det bara minnen, nostalgi, ett låtsas-liv, en befängd flykt från sanningen. Min tillflyktsort; En behagligare realitet. Men just nu finns den bara i min fantasi. Finns det ingen bot för mina symptom? Jag öppnar ögonen och är tillbaka i min dystra vardag.

Jag får snart panik, någonting måste göras. Jag andas men känner knappt om jag lever, jag ber till en gud jag inte längre tror på. Det sägs att dåliga saker inträffar av en anledning, men inga kloka ord tycks lindra smärtan. Ligger vaken om natten och drömmer på dagen, alla tomma löften tär och mitt hopp det sinar. Vet varken in eller ut, måste ha tappat greppet. För att jag älskar dig, men vill samtidigt slå ihjäl dig, jag är en slav som gör allt för att få vara med dig. Jag skulle gå genom eld och nu sätts min lidelse på prov. Jag vill att du ska veta att jag inte lämnar dig när färgen flagnar på fasaden.

Jag är fångad i ett tvång som förtrycker mitt förstånd. Men kan inte överge dig nu, inget kommer nära nog att kännas som du. För du är min last och min räddning, min börda och min frälsning. Jag har famlat i höstmörkret men i dig såg jag ljuset. Ett ljus som gjort mig troende, men samtidigt så hopplöst beroende. Jag räknar varje sekund, varje minut till nästa stund, då jag ser dig igen, du är min stora kärlek du är min enda sanna vän.

Hur ska jag orka fortsätta? I höst finns inget kvar att hämta, bara misär och längtan. Och vad ska jag göra när jag bryter ihop medan du verkar oberörd? När jag bara vill försvinna men samtidigt vill vara kvar? Vad ska jag göra när jag vet att det inte finns något bättre i mitt liv? Jo, jag gör som jag alltid gjort, jag står vid din sida och håller din hand. För somliga ljus brinner aldrig ut och du kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

Mot ett mer lyckosamt (och mindre smärtsamt) 2011!

Gästkrönika: The name of the game

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er läsare och supportrar. Ibland från ett okänt namn, ibland en fotbollsprofil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material till oss. I dag skriver signaturen "Joel" en hyllning till fotbollen, på IFK Göteborgs födelsedag.

Minns ni hur lätt det var att skaffa sig kickar när man var liten? Det kunde räcka med att bada en varm sommardag, hoppa från femman, vetskapen om att man skulle få en glass på kvällen. Jag fick till och med en kick, naiv som jag var, av att gå till skolan första gången. Men att skapa kickar har blivit betydligt svårare med åren, dels för man blir äldre och mer cynisk och dels för att det inte är lika spännande att åka shotgun i bilen när man är 20 som det var när man var fem. I dag kan jag räkna källor till mina kickar på ena handens fingrar: Musik, sex, skidåkning och den kanske allra viktigaste, som denna texten handlar om: fotboll.

Fotboll, och synnerligen Blåvitt, är den enda bestående kicken från min barndom. Ett av de allra starkaste barndomsminnena jag har var den första IFK-matchen jag såg, ett derby mot Öis. Vi hade ställt bilen i Ullevigaraget, minns inte om det var vår eller höstderbyt, men jag hade i alla fall på mig mina blåa vantar som jag var väldigt glad i, och en alldeles för stor IFK- tröja, prydd med nummer nio och ICA-loggan. Jag var kanske fem eller sex år gammal. För en grabb från Tjörn var det här det första egentliga mötet med de stora folkmassorna, och jag fick nästan kramp i käken eftersom min mun var formad som ett "O", och mina ögon var rundare och större än fotbollar (storlek tre, för att inte överdriva). Jag hörde trumman, blodet rusade i kroppen, jag kunde knappt stå still. Jag frågade min pappa om jag fick hålla hans hand, vilket jag naturligtvis fick, så där gick vi, stolt far (för hans son hade blivit en Ängel) och en son med larger-than-life känsla, ena handen i sin fars hand, den andra i munnen, ständigt tuggande på sin blåa vante för att inte visa världen hur lycklig han var.

Det gick fort att tjöta till sig en halsduk i de allra vackraste av färger (halsduken som jag fortfarande använder idag) och en halv special, sedan var det bara att gå in på Ullevi och möta atmosfären. Och vilken atmosfär, att se fyllda läktare, spelare springa runt och skjuta lite, det gröna gräset (nåja, men bra mycket grönare än idag). "Sassa Brassa Mandelmassa" skanderades av någon oklar anledning, och jag tror aldrig jag har varit så tyst och övervälmigad som i den stunden. Det var där jag skapade en livslång kärleksaffär med IFK Göteborg, resultatet var helt oviktigt (2-1 till blåvitt).

För mig handlar inte fotboll om att släppa ut ett överflöd av testosteroner, inte heller att slåss, stå med ryggen mot planen och skrika på andra att de inte sjunger med i ramsor eller att påpeka för andra varför de älskar Blåvitt mer än vad du gör. Fotboll handlar om farten, atmosfären, engagemanget, kommentarer, ilska, spänning, domarskandaler, ribbor, dramatik, spelare, tränare, publik, färgerna blått och vitt och Ullevi. Men mest av allt: Njutning och lidande. Ena sekunden känns det som om du är med i romantisk komedi, i andra känns det som du har besök av döden i "Det Sjunde Inseglet".

Det är dock just njutningen och lidandet som skapar bandet till Laget med stort L. Hur skulle man annars orka med att först se IFK spela 0-0 mot Mjällby i en ruggigt tråkig match, och sedan gå till närmsta pub för att kolla på toppfotboll i Chelsea mot Arsenal? Varför kommer jag stå och frysa på läktaren i slutet av oktober när vi tar emot Trelleborg? Enkelt svar: det spelar ingen roll hur spelet är, jag kommer alltid stå där på läktaren, i regn som i solsken, mot AIK eller Åtvidaberg i jakt efter njutning, som tre poäng innebär. För en rationell människa är detta galenskap, att lägga tid, pengar och humör på något man inte kan påverka direkt. Men jag är inte rationell, åtminstone inte när det gäller Blåvitt, och det har jag inte varit sedan min första match på Ullevi.


Den känslan jag får när jag står på ett otroligt berg, redo att kasta mig ut i pudret, är samma känsla jag får när jag står längst fram på en Bruce Springsteen konsert och gör allt jag kan för att nudda strängarna på hans Fender Telecaster, är samma känsla jag får varje gång jag närmar mig Ullevi och det är matchdag. Det är någon oförklarlig regression jag genomgår för jag får alltid känslan att jag är en väldigt liten pojke som vill fråga sin pappa om det är okej att få hålla i hans hand.

/Joel

"Is losing failing?"