Martin Olsson var likadan för åtta år sedan

KRÖNIKA. Det dröjde inte länge efter slutsignalen i kvällens u21-seger mot Montenegro innan kvällstidningarna saftade på med rubrikerna om situationen som hände efter matchen. För er som inte såg, och inte har läst om det, handlade det om att Sebastian Eriksson och Martin Olsson tycktes hamna i en muntlig dispyt där det inte såg ut att vara några vänliga ord som utväxlades. Aningen underligt kan tyckas, speciellt efter en vinstmatch, att stå och skälla på varandra på det sättet. Den som tycker det vet dock inte hur dessa två människor fungerar.

Jag vet, för det är exakt samma Martin Olsson som jag såg skälla ut Sebastian Eriksson idag som jag såg för första gången den där dagen i Skatås, för åtta år sedan.

Det var sommaren 2002 och Gothia Cup som stod på programmet. Jag jobbade vid den här tiden med just Gothia Cup på somrarna och denna gång var det planerna på Skatås som gällde. Med tre planer var det inget jättestort spelcenter och det gavs därmed utrymme att titta på en del fotboll mellan varven då det inte var överdrivet mycket att göra. Ett lag som väldigt tidigt fångande min uppmärksamhet var Högaborgs pojkar födda 1988 som vi hade på besök den sommaren. Anledningen till det var två pojkar som dominerade matcherna så svårt att det nästan hade räckt att ställa ut bara de två på planen. Martin och Marcus Olsson var redan då outstanding.

Men det var inte bara spelmässigt det var något speciellt med de två tvillingarna. Nej, framförallt var det deras inställning som skiljde just de två pojkarna från mängden. De var griniga. Oavsett om de precis vunnit med 4-0 så var de griniga, för kanske kunde det gått att göra några mål till. De var aldrig nöjda, för visst hade det ju gått att vinna större. Och så vidare. En inställning som gjorde att det för mig blev rätt svårt att få bra kontakt med bröderna, de var helt enkelt så inne i sin egen värld där de redan då befann sig långt, långt framme. Kanske i en landslagströja. Kanske efter att ha gjort två mål i en debutlandskamp…

Jag hade tur, för året därpå jobbade jag återigen med Gothia Cup i Skatås. Och återigen fick vi besök av Högaborgs P88. Martin och Marcus var givetvis med igen och de var givetvis lika bra som året innan, om inte ännu bättre. Nog för att det kan vara ”lätt” att dominera i en sådan åldersklass men de här grabbarna hade något extra. Jag tittade på laguppställningen för att memorera deras namn. Om det inte blir något av de här två, tänkte jag... Jag fick lite kontakt med deras tränare och visst var det oundvikligt att inte beröra ämnet kring dessa två talanger.

Och nog visste han. Han visste nog mer än alla andra vad det kunde bli, trots att jag uttryckte min åsikt att de borde tygla sitt temperament. Han verkade inte vara nämnvärt oroad över det, och jag ska återkomma till det senare men nog var det han som fick rätt till slut.

Två år senare jobbade jag inte med Gothia längre, men när jag såg att Högaborgs P88 skulle komma och spela en match på Heden var det självklart för mig att gå dit och kolla. Martin och Markus var nu 17 år gamla och även om man fortfarande såg hur bra de var, så mötte de grönsvarta tufft motstånd på Heden 2 den där gången och det var därmed svårt att se den stora talangen som man sett bara två år innan. De var inte lika dominerande längre, däremot fortfarande lika griniga.

Kanske var det precis den inställning som gjorde att jag bara ett par månader senare kunde läsa att Martin var klar för Blackburn. Lite överraskad, men samtidigt så visste jag ju. Grinigheten och vinnarskallen tog honom dit. Han skulle bara bli bäst och ingen jävel fick komma i hans väg.

Inte långt därefter kommer en yngling till Kamratgården, med vad det ska visa, sig exakt samma inställning och egenskaper. Sebastian Eriksson visar tidigt framfötterna i u-laget och bara något år senare börjar han träna med a-truppen. Han kanske inte är den mest taktiskt slipade och verkligen inte den lugnaste på planen. Men det gör ingenting. För det är grinigheten och vinnarskallen som tar honom dit. Han skall bara bli bäst och ingen jävel får komma i hans väg.

Genom åren har jag sedan sett Sebastian springa runt som en galning, ta utvisningar, skälla på medspelare, motspelare, domare och så vidare. Precis som Martin Olsson med största sannolikhet gjort samma tidsperiod de senaste åren. Det är en mentalitet som helt enkelt ligger i dessa tjuriga vinnarskallars natur.

När jag träffar Sebastian inför 2009 så är det en rätt blyg, inåtvänd människa jag träffar. En person som jag själv känner igen mig i, även om jag ofta kan vara precis tvärtom. Men det som karaktäriserar Sebastian är just den stora vinnarskallen, att alltid bli bäst på det man gör, och det är något jag låter mig inspireras av. Det spelar ingen roll om man gör det som fotbollsspelare, det kan lika gärna vara det jobbet du gör eller det företaget du driver. Man skall gå in för det man gör till 110% och bli det bästa man kan bli. Vinner man med 2-0 kan man ofta vinna med 4-0. Är det någon som gör något dåligt kan man alltid göra det bättre, och då går det inte att vara sen med att också berätta det för den personen.

Idag spelar Martin och Sebastian i samma lag, och då händer en sådan sak som händer idag. Direkt när det händer skall det börja kablas ut att det är bråk och folk ska ta de olika spelarnas partier och så vidare. Själv satt jag bara och smålog. För jag vet att det ligger i Sebastian och Martins natur att hålla på så. Jag vet att för dessa två unga grabbar gäller bara en sak.

De ska bara bli bäst och ingen jävel ska få komma i deras väg.