När folkhemmet var blåvitt - fotboll som politik

DEBATT/INTERVJU. I senaste numret av socialdemokratiska idémagasinet Tvärdrag skriver BaraBen-bloggaren Ekim Çaglar ett intressant dokument om IFK Göteborg - "När folkhemmet var blåvitt". Artikeln lyfter debatten om ifall det finns själ kvar i en sport dränkt i pengar. Blåvita legenderna Håkan Mild, Roger Gustafsson, "Bebben", Torbjörn Nilsson och Ruben Svensson diskuterar föreningens roll i samhället och försöker ge sin syn på om finns idealism kvar i dagens fotboll.

Utdrag från magasinet Tvärdrags temanummer:

"Fotboll som politik - Röd avspark" (2010 / 3-4)

Foto: Kristoffer Simonsson

Den 4 oktober 1904 föddes klubben som skulle bli sinnebilden för den svenska modellen i fotboll. Idrottsföreningen Kamraterna från Göteborg, en anspråksfull arbetarklubb, skulle inom 100 år lyckas med att bli ett signum som mer än något annat symboliserade det svenska föreningslivet. IKEA, ABBA och Hennes & Mauritz i all ära, men det var inte länge sedan Sverige i lika hög grad som de vanliga varumärkena blev kända i världen genom ett hårt arbetande kollektiv.

IFK Göteborg var amatörlaget som slogs med de stora jättarna i Europa. 18 SM-guld och två titlar i UEFA-cupen 1982 och 1987, en av Europas mest prestigefyllda cupturneringar, markerade inte bara en sportslig framgång. Som amatörklubb, något man var fram till 1990-talet, visade man också att det gick att
tro på sin egen väg till seger. IFK:s recept var att behålla arbetarrötterna och skapa det svenska folkhemmet i fotbollstappning. Att Blåvitt har visat massans och folkets förmåga att forma en egen framgång märks tydligt
i de blåvita generationer som förutom nationella titlar tog Europa med storm. När Blåvitt vann så gjorde man det lågmält. Långsiktiga satsningar och lagandan hyllas i större utsträckning än individuella insatser.

Det UEFA-cupvinnande laget 1982 är det enda svenska klubblag som fått Jerringpriset, allmänt betraktat som den mest folkliga idrottsutmärkelse som kan vinnas. Endast två landslag har uppnått samma ära och pris, varav svenska fotbollslandslagets bronshjältar från VM 1994 i USA är det ena. I den truppen fanns sju spelare som då spelade för IFK Göteborg. Räknar man ihop alla spelare som någon gång under karriären
har representerat Blåvitt har mer än hälften av bronsvinnarna IFK-anknytning. En av dem är Håkan Mild – sinnebilden för utvecklingen mellan det gamla Blåvitt in i 2000-talet.

Förutom proffsspel i Schweiz, Spanien och England har han enbart representerat Blåvitt, fram till karriärens slut 2005. Idag är han klubbens sportchef. Han berättar om en förening som agerade socialt skyddsnät för de unga spelare som kom till klubben, precis som Håkan Mild själv. Behandlingen genomsyrar även dagens
arbete i Blåvitt.
– Våra spelare ska ha det så bra som möjligt. Det är något jag har tagit med mig, säger han när vi träffas.
Han förklarar att det moderna IFK Göteborg, som det gick utför för sedan 1997, hade förlorat delar av sin identitet. Den revolutionerande Bosman-domen innebar att det blev en spelarnas marknad, där lönerna ökade och den svenska fotbollen och IFK Göteborg blev helprofessionaliserade.
Klubbarna bolagiserades, samtidigt förlorade man sina karaktärsspelare.
– Vi tappade idealismen. Det fanns en helt annan typ av sådant med spelare som Ruben Svensson, Torbjörn Nilsson och Glenn Hysén. När sådana individer inte finns blir det ingen riktig balans. Man har inte riktigt sett vad sådana personer har tillfört, inte sett de resurser vi har haft. Att vi har det bra tillsammans. Att vi är ett lag, förklarar Mild med eftertryck i nyckelorden.

Även om den folkrörelseidealism vars anda fortfarande finns i föreningen inte kan blomma ut i ett IFK Göteborg som lärt sig fotbollens nya, mer kommersiella villkor, räknas Mild som en av klubbens gräsrötter, som vid ett avbrott i proffssejouren arbetade på ICA vid sidan av fotbollen, även som etablerad landslagsspelare.
– Det är något man har tappat nu. Det är nyttigt att se hur det ser ut i verkligheten istället för att bara komma till ett bra kontrakt, förklarar han.
Ungdomsakademin är ett projekt som ligger många i föreningen varmt om hjärtat. Tanken är att många spelare ska fostras i föreningen så att vissa värderingar finns kvar i klubben.
– Bland våra ungdomar finns både de från Askim och Bergsjön. Fotbollen integrerar, säger Mild och lyfter fram mötet som sker mellan ungdomar från olika sociala klasser.
Förstår politikerna värdet av Blåvitt i samhället?
– Det är en fråga du får ställa till politikerna. Vi är en viktig del av samhället. I andra länder har man fattat att det finns samhälleliga resurser i fotbollen och att vi är en del av samhället, men det finns i större utsträckning i Spanien, Frankrike och England.
Håkan Mild betecknar sig själv som ”fotbollskillen” som främst ser till det som händer på planen och i klubbkansliet. I Blåvitt måste även de personerna ha en känsla för klubbens värderingar. Att Mild är 39 år gör honom inte till förnyare, utan snarare en garant för att den samhälleliga aspekten av Blåvitt ska få finnas kvar. Det är åtminstone det många röster från andra gräsrötter inom klubben och supportrar på läktarna vill göra gällande.

[...]

Bebben lyfter fram kamratskapet i gruppen som en viktig faktor till att han skrivit på tre gånger för klubben. Jag undrar hur han betecknar lagets identitet.
– IFK var folkets lag redan från början. Det var ett arbetarlag då. Det är inte så längre på samma sätt. ÖIS var den finare sortens folk, och visst sitter det i. Det arvet lever vidare. Föräldrar pratar med sina barn och så vidare. Det här med olika bakgrund och tillhörighet har jämnat ut sig, men på något sätt överlever det alltid ändå, säger han.
Roger Gustavsson menar att Blåvitts sociala roll är särskilt viktig.
– Vi har ett stort ansvar som lag. Det är många som följer oss. Enligt en undersökning 200 000 personer i västra Sverige. De förväntningar vi har på oss är till exempel att vi ska sköta oss, säger han.
Samtalet glider in på den skatteaffär som innebar två fällande domar för skattebrott mot högt uppsatta personer inom IFK Göteborg för ett par år sedan. Att det hände i Blåvitt var extra känsligt, eftersom en klubb med arbetarrötter och en socialdemokratisk prägel stod inför rätta. Domen visade sig vara en isolerad företeelse där två personer fuskat för klubbens vinning. Men att övertrampet är ett öppet sår märks än idag. Sådant kunde ske var som helst. Men inte i Blåvitt.

Hela situationen ger en bild av en klubb med starka ideal som blivit mer och mer oförenliga med fotbollens utveckling till en kommersiell industri. Blåvitt vill stå för något annat, men som elitklubb måste anpassningen ske. En marknadsanpassning skulle man kunna kalla det.
– Fotbollen har blivit kapitalistisk! säger Roger Gustavsson. Styrelsen idag är väl mer vald för att syssla med pengar. Förr var det föreningsfolk, vi var en folkrörelse. Men vi måste ju ha detta med pengar i åtanke. Det är vi gamla rävar som är lite gammalmodiga. Men de här diskussionerna förs i klubben, förklarar Gustavsson.
– När en annan var aktör fanns det mer känsla för föreningen, flikar ”Bebben” in.
– Det är därför vi satsar så mycket på egna spelare också. Det håller lojaliteten kvar när de fostras som ungdomar, menar Gustavsson.
– Han gör det så himla bra, Roger, säger ”Bebben”.
– Att vi är förebilder med ett ansvar för samhället sitter lite i väggarna. Våra spelare fostrar varandra. Tobias Hysén säger till att ”såhär gör vi inte i Blåvitt”. Äldre spelare för över mentaliteten till de yngre.
”Bebben” instämmer och berättar att klubben även har hjälpt honom vid olika åkommor. Då har IFK-läkaren Leif Swärd kopplats in; en läkare som bland annat värvades av Sven-Göran Eriksson när denne blev landslagstränare i England.

[...]

Med en säregen stil, både till det yttre och som spelare, blev han ”Röde Ruben” med hela Sverige. Med smala ben, ansiktsbehåring och långt hår var han ”en klassiker” redan som aktiv. Svensson huserade på Blåvitts högerbackplats, men med hjärtat till vänster. Alla vet att Ruben är röd, men jag undrar varifrån namnet kom första gången.
– Det var under VM 1978 i Argentina. Landslagstränaren Georg ”Åby” Ericson pratade om att han inte såg några militärer på gatorna och att det då var okej att åka dit. Jag sa väl någonting om att han var bra på fotboll, men att han inte vet något om politik. De hade ju en riktig fascistregering i Argentina då. Så efter det blev jag ”Röde Ruben”. Jag är faktiskt lite stolt över det, säger han och ler blygt.
– Å andra sidan kan jag tycka att det är konstigt. När Blåvitt hade en ordförande som hette Bertil Westblad som var moderat var det ju ingen som kallade honom för ”Blå Bertil”. Det har alltid varit konstigt det där, folk har pratat om min demokratisyn. Men det är jag ju alltid för, säger ”Röde Ruben”.
– Jag skrev lite krönikor för Proletären medan jag var aktiv spelare, men jag var väldigt tydlig med att det skulle vara på mina egna villkor och att de inte fick ändra på mina ord. Det hade jag kunnat göra för Svenska Dagbladet också, men de hörde aldrig av sig, säger Ruben och skrattar. Han påpekar att han aldrig varit partiaktiv.

Samtalet övergår till Blåvitt. Som ung och lovande spelare kom han till en storsatsande klubb i den svenska andradivisionen. Gamla landslagsspelare som Björn Nordqvist och Ralf Edström spelade tillsammans med unga talanger, och värmlänningen Ruben hade själv farhågor om att komma till en klassisk klubb och en storstad.
– Det är det jag har uppskattat så mycket, den där enkelheten som finns. Alla lag har sin särskilda karaktär. Jag gillar ödmjukheten i Blåvitt.
IFK brukar betecknas som en arbetarklubb. Stämmer det verkligen idag?
– Man kan inte säga att IFK är en arbetarklubb längre. Men det som gör IFK populärt och folkligt är just ödmjukheten. Man gillar ju sånt i Sverige, det är precis på samma sätt som många gillade Ingmar Stenmark. Traditionens makt är ganska stor.
Vilken är din relation till IFK idag?
– Jag ser alla hemmamatcher och får hjärtinfarkt! Det är mycket värre att sitta på läktaren än att vara spelare eller tränare.

Ruben andas den blåvita själen men syns ändå relativt sällan i olika IFK-sammanhang, där Glenn Hysén och andra mer medialt slipade veteraner tagit plats. Det är något Ruben Svensson trivs bra med. På sätt och vis lämnade han fotbollen i rätt tid. Enligt honom själv var glädjen som assisterande tränare inte kvar på samma sätt när spelarlöner blev allt viktigare och högre.
– Det handlade för mycket om pengar. Det är inget fel med det, men då får man ju se till att prestera innan man kräver sådant också, förklarar Ruben.
Men kritiken gäller ju inte Göteborg utan samhället i stort. Samtalet glider snart in på samhällets förändring och dess effekter på idrotten.
– Det är bara att kolla på Sverige i alla lagidrotter. Vår stora chans är att vi håller ihop som ett lag. Jag tycker att det är farligt med individualism i både idrotten och samhället. Man måste få fram delaktighet och få ihop ett lag. Den nya mentaliteten i idrotten beror ju på samhället. Egoismen är sådan, tänk på dig själv och skit i andra. Det har aldrig varit så starkt som nu, säger han.

[...]

En välbekant generationskamrat heter Torbjörn Nilsson. Om Ruben Svensson är rebellen så är Nilsson på många sätt svärmorsdrömmen. Som en av Sveriges genom tiderna mest talangfulla anfallare slog han igenom i det IFK Göteborg som erövrade Europa. Detta ledde till två proffssejourer. En i Holland med spel i PSV Eindhoven och en i Tyskland, där Torbjörn representerade Kaiserslautern. Men de stora triumferna
firades i Blåvitt.

Tryggheten i IFK Göteborg är något som alltid nämns i diskussioner om lagets identitet. Ett exempel som Nilsson tar upp när vi diskuterar detta är att klubben medvetet undvek att värva ”Avenyn-flanörer”, en tanke som alltså har behållits till viss del av Håkan Mild och Roger Gustavsson i dagens Blåvitt. IFK skulle vara en ansvarsfull klubb som bestod av ansvarsfulla spelare. Kanske är det därför sådana som Torbjörn, Håkan Mild eller Ruben Svensson inte klagar över att de fått förvärvsarbeta vid sidan av den fotboll i världsklass de
spelade. De lyfter snarare fram det positiva i att ha ena foten i samhället och den andra på fotbollsplanen. Torbjörns sidosyssla var som motionskonsulent på SKF.

Han får det att låta helt naturligt. Kanske var en av anledningarna det Nilsson berättar om som ett av sina starkaste minnen av att vara ny i Blåvitt.
– Jag minns så tydligt att jag tyckte att det var så stort att se ”Bebben” på linjebussen. Allt var så anspråkslöst, förklarar Nilsson.
Vad vi inte talar öppet om är att många nog ser på honom på samma sätt. En jordnära legend som får sin omgivning att bli vardaglig. Det är allmän sanning att Torbjörn alltid återvände till IFK Göteborg efter sina proffsäventyr för att han var för osjälvisk för att kunna slå sig fram i proffsvärlden. Blåvitt var kanske en känslomässig rekyl, byggd på ödmjukhet och kollektiv laganda. Kamratandan lyfter han fram i intervjuer från den aktiva karriären.

– Gränserna mellan olika lag suddas ut. IFK var mer kopplat till SKF, Volvo och Götaverken, medan GAIS var mer i Majorna. Det finns inte kvar idag. Men en del följer med, lite som en ideologi. Grundtankarna är kvar, men man får anpassa sig för att hänga med, förklarar han och antyder varför han själv hamnade i Blåvitt.
”Att hänga med” betyder i detta sammanhang att fotbollen har professionaliserats och kommersialiserats.
– Jag vet ett exempel från Bayern München. Conny Torstensson och Björn Andersson spelade ju där och berättade en del. Medan vi i IFK visste att vi var beroende av varandra på planen, handlade det mycket om enskilda personer i Bayern. Vi var ett kollektiv, medan Bayern lyfte fram individer.

[...]

Text: Ekim Çaglar

Hela texten finns att läsa i en PDF-version på Tvärdrags hemsida och ni som är intresserade av att få tag på ett exemplar av papperstidningen kan höra av er med ett mejl till Tvärdrags redaktör Daniel Suhonen. Vi vill tacka Tvärdrag för möjligheten att publicera ett större utdrag från ert specialnummer om idrott och politik och även tipsa er som bor i Stockholmsområdet om detta event, där ni kan få höra Ekim Çaglar tala om sin artikel.