Inget blod, lite svett, massa tårar.

ANALYS. Åter igen är vi här, bittra efter att Blåvitt förlorat poäng på en missad straff. För var så säkra - oavsett allt fokus på domarens dundertabbe, där ett solklart mål fipplades bort - så går det inte att bortförklara att vi ännu en gång missar möjligheten att döda en match från elva meter. Det här med straff är tamejfan inte klokt. Nu får orutinerade och "stabbige" mittfältaren Jakob Johansson ta straffen - och missar åter igen. Skulden ska inte läggas på honom, utan på den horribla uttagning av straffskyttar vi fått se i vår.

Fel 1: Byta straffskytt efter att Ragnar missat.
Alla spelare - hur säkra de än är - missar lägen ibland. Även Maradona missade öppna lägen. Därför är det första felsteget i den här evighetslånga straffhärvan att ta bort den straffskytt som haft förtroende att lösa uppgiften under en lång tid. Ja, han missade en straff, men det kan som sagt var vem som helst göra. Det enda rätta hade varit att låta honom ta även nästa straff och på så sätt hade tränarstaben visat förtroende för honom. Man hade signalerat att det är allright att missa ibland, bara man fortsätter försöka och visa framfötterna. Om det mot förmodan skulle visa sig att det är Ragnar själv som vägrat ta straffen så tycker jag det är fullt berättigat att ifrågasätta vad han ens gör ute på banan.

Fel 2: Låta "konan" ta över.

BaraBen.com, Lördag 24 april 2010.

Fel 3: Lämna facklan till Jakob.
När laget väl börjat byta straffskyttar efter dessa missar undrar vi naturligtvis varför facklan går från två rutinerade backar till en förhållandevis orutinerad Jakob. Är han bäst på att slå straffar på träning? Kanske. Men tävlingsmatch under press är en annan femma. Vill han själv slå straffen? Troligtvis. Men lagets väl måste ju stå före ungdomlig entusiasm? Jag vet inte hur resonemangen går i den blåvita ledarstaben, men att inte killar som Olle, Sella och Söder slåss med näbbar och klor för att stiga fram och slå en straff i detta krisläge är för mig helt obegripligt. Men det kanske de här gjort och stoppats av tränarna? Det skulle inte förvåna mig det minsta. Men i så fall vore det hög tid att Blåvitts tränarstab förklarar för omgivningen hur resonemangen går i den här frågan, för det här är helt enkelt inte acceptabelt.

Tre missade straffar är inte slump, det är ett resultat av en obefintlig tilltro på sin egen förmåga. Det är inte bara straffsparken, utan det är alla avslut genom hela matchen som är svaga, uddlösa och osar av dåligt självförtroende. Detta är troligtvis till stor del ett resultat av den förlorarkultur som tyvärr odlats kring hela Blåvitt sedan det började gå knackigt i våras. I stället för att ha höga krav på prestation i varje match så har Stefan Rehn och Jonas Olsson inte vågat specialträna fasta situationer - där läckaget varit som värst - med rädsla av att få spelarna på negativa tankar om sin förmåga vid just fasta situationer.

Tränarna har envist hävdat att spelet är bra, att det snart kommer, att proppen snart lossnar. Men ingen som ser matcherna har delat deras analys. Blåvitt spelade i dag bättre än på länge - men gjorde det till största del som resultat av att motståndarna i Mjällby var totalt ointresserade av att spela fotboll. Bortsett från de inledande fem minuterna och sporadiska kontringsanfall i slutet av andra halvlek så visade de gulsvarta från "Listerlandet" inga som helst tendenser på att vilja spela konstruktiv fotboll.

Det lag som inte dominerar chans- och bollinnehav mot den typen av ointresserat motstånd har troligtvis aldrig spelat fotboll tidigare över huvud taget. Men lik förbannat fick vi höra flera blåvita spelare som desperat ville fokusera på domartabben vid det bortdömda målet och på det "positiva spel" som vi tydligen uppvisade under matchen. Det är som att hela den blåvita organisationen befinner sig i en jättelik bubbla där logik och självrannsakan effektivt stängs utanför. Själv längtade jag efter att få höra en blåvit lagkapten som sa det vi alla tänkte: "Det här är inte under all kritik, det är värre än så. Jag skäms för den insats vi uppvisat i början av den här säsongen och garanterar er att det hädanefter ska bli ändring på inställningen från oss spelare, vi ska kriga till sista blodsdroppen i nästa match". Oj vad jag längtade.

Men tji fick jag.

Stefan Rehn såg ut att ha en tår i ögat när han intervjuades i Pay per view efter matchen. Stockholmaren med ansvar för Blåvitt fokuserade som väntat sin bitterhet mot domaren och svarade på frågan om hans position med glimten i ögat och jämförde sig med när Fabio Capello fick sparken från Real Madrid - efter att de hade vunnit ligaguld. "En tränare sitter aldrig säkert", säger Rehn. Hur charmigt det än må vara med glimten i ögat, just nu skulle jag vilja se svarta ögon, ilska och hat. Som när Ragnar Sigurdsson kastade silvermedaljen i Svenska Cupen åt helvete. Inget annat än seger dög. Var är han nu?

Än en gång får vi alltså höra de blåvita tränarna dra sina paraleller till den spanska fotbollen. Först var det Rehn som ville se Blåvitt spela som Barcelona. Det blev väl lite si sådär med den saken. Nyligen fyllde Jonas Olsson på med att "Barcelona minsann inte var läsbart trots att alla vet hur de spelar, hur kunde då det Blåvitt han bossar över vara det?" Dagen efter så tokläste Inter sönder detta drömlag som RehnOlsson ser upp till. Det som kallas världens bästa lag stoppades. I dag valde Rehn som tidigare nämnts att värja frågan om risken att få kicken - med en paralell till Real Madrids tidigare tränare, han som nu basar över Englands landslag.

Snart jämförs väl Pär Ericsson med Zlatan Ibrahimovic. "Orättvis kritik mot nyförvärvet", heter det ju i Spanien den här veckan. Det är tyvärr på den nivå som diskussionen förs även på vissa håll här i Sverige. Men där det ligger närmare till hands att jämföra våra spelare med killar ur korpen, än dem i toppen av La Liga.

"Det känns lite tungt", säger den en gång ilskne Ragnar Sigurdsson till SVT.
Lite? Ja du, det är vad jag kallar årets understatement.