Han kan bli Blåvitts sämsta värvning någonsin

"Pärlan" Ericsson.

SILLY SEASON. Tro inget annat, nyheten om att Pär "Pärlan" Ericsson kan återvända till Gais är hästhandlaren Mats Perssons verk. Det funkar så här: när journalister inte har någon klockren nyhet så ringer – alternativt frågar rakt ut när de träffar – de runt till olika "nyckelpersoner" för att luska lite. Och när jailhouse Persson fick det där samtalet här om dagen hade han en färdig plan.

Det var dags att stressa "Pärlan" lite grann.
Få värmlänningen att känna att någon vill satsa på honom.

Alla minns hur Blåvitt rekordvärvade "Pärlan" från Gais inför säsongen 2010. BaraBen.com kunde senare avslöja att transfern kom som en direkt följd av att Blåvitt var övertygade om att Tobias Hysén skulle bli utlandsproffs. Men transferfönstret i januari 2010 passerade och Hysén var kvar på Kamratgården. Då hade Blåvitt 2000-talets absolut dyraste nyförvärv, som bänknötare. Till en början var detta helt otänkbart och en process med ambitionen att omvandla "Pärlan" till en ny Pontus Wernbloom drog igång. Jag var själv nere på träningslägret i Ayia Napa när det nöttes och nöttes och slets med att göra "The white pearl" till något han absolut inte var. Och föga förvånande misslyckades man med sin ambition. Totalt. Sedan bröt han foten och eländesspiralen ville aldrig ta slut.

Jag skriver inte den här texten för att klanka ner på Pär, utan för att påpeka att det absolut inte kan vara läge att ge upp på honom. När IFK Göteborg satsade 6.2 miljoner kronor och en jättelik månadslön (och ett fyraårskontrakt) på att värva talangen så räddade man inte bara Gais ekonomi från undergång – man tog på sig ett åtagande som var långsiktigt. I dagens tuffa konkurrens går det att göra misstag, men inte så stora misstag.

Om Pär Ericsson lånas ut till en allsvensk konkurrent är det som ett resultat av att vi nått vägs ände. Då bedömer IFK Göteborg att han – föreningens dyraste nyförvärv sedan 1998 – inte kan ta en ordinarie plats i vårt lag, på egen hand. Han behöver matchträning för att få i gång sina ben och sin form. Och tro inget annat än att den klubb som forwardstalangen skulle hamna i även skulle komma att spela honom som en spets. För det är där Pärlan är bra. Han spelar inte i IFK Göteborg för att vi har en landslagsmässig tidigare skyttekung på topp. Det är hårda, kalla, fakta.

Än har dock Pär Ericsson chansen. Han är inte såld, han är inte utlånad och än är han inte "ens" ett fiasko. Rubriken på den här bloggposten syftar tydligt till framtiden. Det som ännu är ett oskrivet blad. För om det skulle visa sig att IFK Göteborg inte lyckas med utmaningen att förvalta Ericssons talang, före det att han lämnar oss för någon annan förening, så blir detta ett faktum. En ekonomisk totalinvestering på en bra bit över tio miljoner kronor över fyra år – utan någon som helst avkastning – vore utan tvekan den sämsta ekonomiska spelartransaktion som Blåvitt genomfört, någonsin.

Precis därför måste detta vara omöjligt för Håkan Mild, Jonas Olsson och kompani. Att ge upp. Det här handlar inte bara om prestige, utan om ansvar. När man satsar så mycket i potten utan att ha kollat på sina kort, då måste man ha kyla i magen. Den spelaren kan vinna – och skinna motståndarna – på stora summor. Men i den avgörande sekund där ögonen möts får blicken inte flacka. IFK Göteborg måste lyfta Pär Ericsson genom att intala honom avgörande detaljer:

Vi tror på dig, vi vill satsa på dig, vi vill göra dig till vår nästa stjärna. Signalen till medlemmar, sponsorer och fans är liknande. Vi ger inte upp, vi fullföljer vår satsning, vi tar vara på vår storinvestering.

Att köpa en spelare för jättelika summor från ett ekonomiskt bankrutt Gais, inte lyckas forma honom till en startspelare och sedan låna ut honom tillbaka till just Gais vore ett jättelikt fiasko. Det kallas inte smart ledarskap, utan välgörenhet. Och trots att vår före detta klubbdirektör jailhouse Persson i dag tagit sitt fuskande kortspel till konkurrenten så kan vi inte låta honom vinna den här potten med sin bluff. Det har vi inte råd att göra. För i den absolut sämst scoutade och tajmade värvningen kan en överraskning växa fram, eller ett monumentalt misslyckande grundas.

Jag vill påstå att den här affärens framtid är mer avgörande för hur Jonas Olsson, Stefan Rehn, Seppo Vaihela och Håkan Mild kommer skildras i den blåvita historieskrivningen än ett eventuellt sportsligt fiasko under 2011. För Blåvitt som förening kommer alltid att komma igen, att studsa tillbaka, återvända till att göra plats på troféhyllan. Men de sämsta värvningarna som kostat oss massivt men bara smakat beskt minns alla, långt efter att de inblandade försvunnit. För medlemmarna finns kvar, sponsorerna oftast likaså, nya fans har lärt sig historien.

Fråga bara Robert "8 miljoner kronor och bänkad" Andersson.
Det var för 13 år sedan och vi har inte glömt. Tänk på det, Håkan Mild.

Skattar bäst som skrattar sist...

Inget blod, lite svett, massa tårar.

ANALYS. Åter igen är vi här, bittra efter att Blåvitt förlorat poäng på en missad straff. För var så säkra - oavsett allt fokus på domarens dundertabbe, där ett solklart mål fipplades bort - så går det inte att bortförklara att vi ännu en gång missar möjligheten att döda en match från elva meter. Det här med straff är tamejfan inte klokt. Nu får orutinerade och "stabbige" mittfältaren Jakob Johansson ta straffen - och missar åter igen. Skulden ska inte läggas på honom, utan på den horribla uttagning av straffskyttar vi fått se i vår.

Fel 1: Byta straffskytt efter att Ragnar missat.
Alla spelare - hur säkra de än är - missar lägen ibland. Även Maradona missade öppna lägen. Därför är det första felsteget i den här evighetslånga straffhärvan att ta bort den straffskytt som haft förtroende att lösa uppgiften under en lång tid. Ja, han missade en straff, men det kan som sagt var vem som helst göra. Det enda rätta hade varit att låta honom ta även nästa straff och på så sätt hade tränarstaben visat förtroende för honom. Man hade signalerat att det är allright att missa ibland, bara man fortsätter försöka och visa framfötterna. Om det mot förmodan skulle visa sig att det är Ragnar själv som vägrat ta straffen så tycker jag det är fullt berättigat att ifrågasätta vad han ens gör ute på banan.

Fel 2: Låta "konan" ta över.

BaraBen.com, Lördag 24 april 2010.

Fel 3: Lämna facklan till Jakob.
När laget väl börjat byta straffskyttar efter dessa missar undrar vi naturligtvis varför facklan går från två rutinerade backar till en förhållandevis orutinerad Jakob. Är han bäst på att slå straffar på träning? Kanske. Men tävlingsmatch under press är en annan femma. Vill han själv slå straffen? Troligtvis. Men lagets väl måste ju stå före ungdomlig entusiasm? Jag vet inte hur resonemangen går i den blåvita ledarstaben, men att inte killar som Olle, Sella och Söder slåss med näbbar och klor för att stiga fram och slå en straff i detta krisläge är för mig helt obegripligt. Men det kanske de här gjort och stoppats av tränarna? Det skulle inte förvåna mig det minsta. Men i så fall vore det hög tid att Blåvitts tränarstab förklarar för omgivningen hur resonemangen går i den här frågan, för det här är helt enkelt inte acceptabelt.

Tre missade straffar är inte slump, det är ett resultat av en obefintlig tilltro på sin egen förmåga. Det är inte bara straffsparken, utan det är alla avslut genom hela matchen som är svaga, uddlösa och osar av dåligt självförtroende. Detta är troligtvis till stor del ett resultat av den förlorarkultur som tyvärr odlats kring hela Blåvitt sedan det började gå knackigt i våras. I stället för att ha höga krav på prestation i varje match så har Stefan Rehn och Jonas Olsson inte vågat specialträna fasta situationer - där läckaget varit som värst - med rädsla av att få spelarna på negativa tankar om sin förmåga vid just fasta situationer.

Tränarna har envist hävdat att spelet är bra, att det snart kommer, att proppen snart lossnar. Men ingen som ser matcherna har delat deras analys. Blåvitt spelade i dag bättre än på länge - men gjorde det till största del som resultat av att motståndarna i Mjällby var totalt ointresserade av att spela fotboll. Bortsett från de inledande fem minuterna och sporadiska kontringsanfall i slutet av andra halvlek så visade de gulsvarta från "Listerlandet" inga som helst tendenser på att vilja spela konstruktiv fotboll.

Det lag som inte dominerar chans- och bollinnehav mot den typen av ointresserat motstånd har troligtvis aldrig spelat fotboll tidigare över huvud taget. Men lik förbannat fick vi höra flera blåvita spelare som desperat ville fokusera på domartabben vid det bortdömda målet och på det "positiva spel" som vi tydligen uppvisade under matchen. Det är som att hela den blåvita organisationen befinner sig i en jättelik bubbla där logik och självrannsakan effektivt stängs utanför. Själv längtade jag efter att få höra en blåvit lagkapten som sa det vi alla tänkte: "Det här är inte under all kritik, det är värre än så. Jag skäms för den insats vi uppvisat i början av den här säsongen och garanterar er att det hädanefter ska bli ändring på inställningen från oss spelare, vi ska kriga till sista blodsdroppen i nästa match". Oj vad jag längtade.

Men tji fick jag.

Stefan Rehn såg ut att ha en tår i ögat när han intervjuades i Pay per view efter matchen. Stockholmaren med ansvar för Blåvitt fokuserade som väntat sin bitterhet mot domaren och svarade på frågan om hans position med glimten i ögat och jämförde sig med när Fabio Capello fick sparken från Real Madrid - efter att de hade vunnit ligaguld. "En tränare sitter aldrig säkert", säger Rehn. Hur charmigt det än må vara med glimten i ögat, just nu skulle jag vilja se svarta ögon, ilska och hat. Som när Ragnar Sigurdsson kastade silvermedaljen i Svenska Cupen åt helvete. Inget annat än seger dög. Var är han nu?

Än en gång får vi alltså höra de blåvita tränarna dra sina paraleller till den spanska fotbollen. Först var det Rehn som ville se Blåvitt spela som Barcelona. Det blev väl lite si sådär med den saken. Nyligen fyllde Jonas Olsson på med att "Barcelona minsann inte var läsbart trots att alla vet hur de spelar, hur kunde då det Blåvitt han bossar över vara det?" Dagen efter så tokläste Inter sönder detta drömlag som RehnOlsson ser upp till. Det som kallas världens bästa lag stoppades. I dag valde Rehn som tidigare nämnts att värja frågan om risken att få kicken - med en paralell till Real Madrids tidigare tränare, han som nu basar över Englands landslag.

Snart jämförs väl Pär Ericsson med Zlatan Ibrahimovic. "Orättvis kritik mot nyförvärvet", heter det ju i Spanien den här veckan. Det är tyvärr på den nivå som diskussionen förs även på vissa håll här i Sverige. Men där det ligger närmare till hands att jämföra våra spelare med killar ur korpen, än dem i toppen av La Liga.

"Det känns lite tungt", säger den en gång ilskne Ragnar Sigurdsson till SVT.
Lite? Ja du, det är vad jag kallar årets understatement.

Veckans bortförklaring: IFK-fiaskot är BaraBens fel

BORTFÖRKLARINGAR. Som de flesta av er säkert minns var förra veckans blåvita tränarbortförklaring Jonas Olssons attack på gräsmattan. Där fick vi den veckans "förklaring" till varför Blåvitts visat en sådan brist på inställning och kunnande. Det var någon annans fel, gräsets.

Den här veckans bortförklaring ges av Stefan Rehn:

- Jag vet inte vad det är. Man pratar om hur vi ska agera, och så blir det inte så. Kanske klarar vi inte av att vara guldfavoriter...

Utveckla gärna?
- Spelarna läser tidningar och bloggar och allt vad det är. De hör hur det snackas.

Du tror det blivit för betungande?
- Jag har i alla fall själv funderat i de banorna.

Det är alltså favorittryck som tidningar och på bloggar - precis som BaraBen - lägger på laget som gör att Blåvitt spelar uselt, blir lästa av motståndet, saknar vilja och underpresterar kraftigt. Detta är alltså tränarstabens analys efter en katastrofinledning av serien? Åter igen är det någon annans fel. Vi som inte har rammat ner huvudet i sanden kan anse att det låter lite märkligt att samma spelare och ledare klarade av att slåss om guld under fjolåret - när kraven från omgivningen var minst lika uppskruvade. När snacket om guld ekade omkring föreningen.

För att inte tala om kampanjen "Nästa mästare" som IFK Göteborg och Adidas själva lanserade inför säsongen. Vilket var helt rätt. Problemet är inte favorittrycket - det har man alltid hängande över sig när man spelar i Blåvitt - problemet är att det för närvarande saknas verktyg i ledarstaben för att hantera motgångar. De klarar helt enkelt inte av att vända den nedåtgående spiralen, trots att truppen anses vara en av Sveriges bästa, av alla inblandade. Som Håkan Mild.

Därför börjar det bli lätt patetiskt med alla bortförklaringar nu.

Min rekommendation är att de spelare eller ledare som inte klarar av att arbeta under ett favorittryck direkt bör anmäla sitt intresse för spel eller ledarskap i Gais eller Häcken. Där kan de få harva på bottenplatserna av serien utan att någon ställer några som helst krav på dem, utan att några fans förväntar sig annat än snedsparkar eller blir besviken när matcher förloras.

Den som inte klarar av att prestera under press hör inte hemma i Blåvitt.
Det här är fan inte korpen.

Men å andra sidan, så usla som prestationerna är från hela den blåvita organisationen just nu så lär de inte platsa i Gais. Eller Häcken. Undrar om Öis behöver ett tiotal spelare och en ny tränarduo? Dick Last, räkna med att vi hör av oss inom kort. Det är vårrea på Kamratgården.

Favorit i repris...

As good as it gets in Borås...