Hockeyn in i Blåvitt?

PÅSKKRÖNIKA. Jag tänker inte sätta mig här och gnälla, det är så jävla tråkigt att vara sur jämt och ständigt. Det diskuteras kring Jonas Olssons avgång eller fortsatta förtroende, det snackas om att vår käre sportchef har gjort sitt på kamratgården och det pratas om hur värdelösa spelarna är och framförallt hur värdelöst de spelar under matcherna. Jag, som mer eller mindre har gått i pension efter två år på denna blogg känner nu att jag måste få skriva en krönika som inte har slutsatsen ”avgå alla”.

Under vintern har jag varit väldigt inblandad i hockeyn på grund av min utbildning och jag har varit stationerad uppe i Norrland en stor del av det gångna halvåret. Nu tänker flera av er som läser ”nää fy fan, ska hon börja mala om puckey nu också, avgå Ida M Henriksson!!!” innan ni brister ut i panik i kommentarsfältet så läs detta; för att vinna krävs det tre saker oavsett om du spelar hockey eller fotboll – vilja, disciplin och motivation. Har man mer av det ena behöver man mindre av det andra, har man en jävla disciplin krävs det mindre vilja osv.

Hockeylaget jag har arbetat med under vintern hade en av elitseriens yngsta tränare, en tränare med en kort meritlista på just ledarskap, han hade ingen underhållningsmagnifikt spelidé eller några teknikövningar i NHL klass. Det den här tränaren jobbade med var disciplin, en fantastisk disciplin. Alla spelare som var uttagna till match hade förtjänat det ut i fingerspetsarna, de visste vad som förväntades av dem och kämpade som ett lag fram tills matchen var slut oavsett resultat, den här disciplinen gjorde så att man i flertalet matcher kunde kvittera i slutet och sedan vinna på övertid, oförtjänt tycker vissa, men ett fruktansvärt hårt jobb resulterar i viss tur.

Laget hade ingen självklar målkung, ingen som stod för alla lagets mål under serien, man förlitade sig inte på en enskild spelare. Vem som helst i laget kunde kliva fram och avgöra en match, i sjunde avgörande matchen mot Djurgården klev en av backgiganterna fram och avgjorde med sitt kanske första mål i karriären, han gjorde det för att laget behövde vinna och den dagen var det han som klev fram.

Tränaren för hockeylaget, Jonas Rönnqvist och vår käre Olsson i Blåvitt borde sätta sig ner och utbyta idéer, spelarna borde samlas och sätta sig i en ring på något dammigt gymnastikgolv någonstans och lära av varandras styrkor.

Med Luleå Hockeys disciplin och självförtroende tillsammans med Blåvitts spel och finlir (i t ex Tobias Sana) skulle dessa två klubbar bli oslagbara. Blåvitt har en spelidé, den finns där och den kommer säkerligen att fungera, när disciplinen och motivationen finns där för att fullfölja den. Jag tror att Jonas Olsson har jobbat på bra med teknik och spelövningar under vintern, ibland blixtrar det till på planen, och men de chockrosa bortaställen så tror man ibland att det är italiensk fotboll man kollar på, men jag tror att fokus just nu måste ligga på disciplinen och det hårda jobbet.

För den känslan jag får just nu är att råvaran saknas hos Blåvitt, viljan, disciplinen och motivationen – och även om den finns där, så är det inget som syns. Benmärgen i vårt älskade blåvitt är infekterad, identiteten är utsuddad som ett motivet på en censurerad bild, vi vet inte längre vilka vi är eller vad vi står för. Vi är just nu en splittrad enhet, en planet uppdelad i atomer, där supportrarna är knäckta i flera olika grenar, spelarna skäller på varandra på ett kritiklöst sätt och det stormar i ledningen som blundar för nuläget och framtiden. Alla pratar i munnen på varandra och drar åt olika håll, det vi måste göra nu är att enas, vi vill alla åt samma håll, men just nu vill alla ta olika vägar dit – låt oss hitta den bästa vägen, hitta tillbaka till vår identitet och slåss för det vi står för.

Låt oss hjälpa spelarna att hitta tillbaka till sitt självförtroende, för just nu är vi så rädda för att förlora att vi inte vågar vinna. Att slå på den som redan ligger anser jag vara respektlöst och fegt, och det är exakt vad vi sysslar med idag när vi gnäller och klagar på ett redan sargat Blåvitt utan att försöka hjälpa på minsta sätt.

Jag, jag tror fortfarande på Blåvitt.

Inget blod, lite svett, massa tårar.

ANALYS. Åter igen är vi här, bittra efter att Blåvitt förlorat poäng på en missad straff. För var så säkra - oavsett allt fokus på domarens dundertabbe, där ett solklart mål fipplades bort - så går det inte att bortförklara att vi ännu en gång missar möjligheten att döda en match från elva meter. Det här med straff är tamejfan inte klokt. Nu får orutinerade och "stabbige" mittfältaren Jakob Johansson ta straffen - och missar åter igen. Skulden ska inte läggas på honom, utan på den horribla uttagning av straffskyttar vi fått se i vår.

Fel 1: Byta straffskytt efter att Ragnar missat.
Alla spelare - hur säkra de än är - missar lägen ibland. Även Maradona missade öppna lägen. Därför är det första felsteget i den här evighetslånga straffhärvan att ta bort den straffskytt som haft förtroende att lösa uppgiften under en lång tid. Ja, han missade en straff, men det kan som sagt var vem som helst göra. Det enda rätta hade varit att låta honom ta även nästa straff och på så sätt hade tränarstaben visat förtroende för honom. Man hade signalerat att det är allright att missa ibland, bara man fortsätter försöka och visa framfötterna. Om det mot förmodan skulle visa sig att det är Ragnar själv som vägrat ta straffen så tycker jag det är fullt berättigat att ifrågasätta vad han ens gör ute på banan.

Fel 2: Låta "konan" ta över.

BaraBen.com, Lördag 24 april 2010.

Fel 3: Lämna facklan till Jakob.
När laget väl börjat byta straffskyttar efter dessa missar undrar vi naturligtvis varför facklan går från två rutinerade backar till en förhållandevis orutinerad Jakob. Är han bäst på att slå straffar på träning? Kanske. Men tävlingsmatch under press är en annan femma. Vill han själv slå straffen? Troligtvis. Men lagets väl måste ju stå före ungdomlig entusiasm? Jag vet inte hur resonemangen går i den blåvita ledarstaben, men att inte killar som Olle, Sella och Söder slåss med näbbar och klor för att stiga fram och slå en straff i detta krisläge är för mig helt obegripligt. Men det kanske de här gjort och stoppats av tränarna? Det skulle inte förvåna mig det minsta. Men i så fall vore det hög tid att Blåvitts tränarstab förklarar för omgivningen hur resonemangen går i den här frågan, för det här är helt enkelt inte acceptabelt.

Tre missade straffar är inte slump, det är ett resultat av en obefintlig tilltro på sin egen förmåga. Det är inte bara straffsparken, utan det är alla avslut genom hela matchen som är svaga, uddlösa och osar av dåligt självförtroende. Detta är troligtvis till stor del ett resultat av den förlorarkultur som tyvärr odlats kring hela Blåvitt sedan det började gå knackigt i våras. I stället för att ha höga krav på prestation i varje match så har Stefan Rehn och Jonas Olsson inte vågat specialträna fasta situationer - där läckaget varit som värst - med rädsla av att få spelarna på negativa tankar om sin förmåga vid just fasta situationer.

Tränarna har envist hävdat att spelet är bra, att det snart kommer, att proppen snart lossnar. Men ingen som ser matcherna har delat deras analys. Blåvitt spelade i dag bättre än på länge - men gjorde det till största del som resultat av att motståndarna i Mjällby var totalt ointresserade av att spela fotboll. Bortsett från de inledande fem minuterna och sporadiska kontringsanfall i slutet av andra halvlek så visade de gulsvarta från "Listerlandet" inga som helst tendenser på att vilja spela konstruktiv fotboll.

Det lag som inte dominerar chans- och bollinnehav mot den typen av ointresserat motstånd har troligtvis aldrig spelat fotboll tidigare över huvud taget. Men lik förbannat fick vi höra flera blåvita spelare som desperat ville fokusera på domartabben vid det bortdömda målet och på det "positiva spel" som vi tydligen uppvisade under matchen. Det är som att hela den blåvita organisationen befinner sig i en jättelik bubbla där logik och självrannsakan effektivt stängs utanför. Själv längtade jag efter att få höra en blåvit lagkapten som sa det vi alla tänkte: "Det här är inte under all kritik, det är värre än så. Jag skäms för den insats vi uppvisat i början av den här säsongen och garanterar er att det hädanefter ska bli ändring på inställningen från oss spelare, vi ska kriga till sista blodsdroppen i nästa match". Oj vad jag längtade.

Men tji fick jag.

Stefan Rehn såg ut att ha en tår i ögat när han intervjuades i Pay per view efter matchen. Stockholmaren med ansvar för Blåvitt fokuserade som väntat sin bitterhet mot domaren och svarade på frågan om hans position med glimten i ögat och jämförde sig med när Fabio Capello fick sparken från Real Madrid - efter att de hade vunnit ligaguld. "En tränare sitter aldrig säkert", säger Rehn. Hur charmigt det än må vara med glimten i ögat, just nu skulle jag vilja se svarta ögon, ilska och hat. Som när Ragnar Sigurdsson kastade silvermedaljen i Svenska Cupen åt helvete. Inget annat än seger dög. Var är han nu?

Än en gång får vi alltså höra de blåvita tränarna dra sina paraleller till den spanska fotbollen. Först var det Rehn som ville se Blåvitt spela som Barcelona. Det blev väl lite si sådär med den saken. Nyligen fyllde Jonas Olsson på med att "Barcelona minsann inte var läsbart trots att alla vet hur de spelar, hur kunde då det Blåvitt han bossar över vara det?" Dagen efter så tokläste Inter sönder detta drömlag som RehnOlsson ser upp till. Det som kallas världens bästa lag stoppades. I dag valde Rehn som tidigare nämnts att värja frågan om risken att få kicken - med en paralell till Real Madrids tidigare tränare, han som nu basar över Englands landslag.

Snart jämförs väl Pär Ericsson med Zlatan Ibrahimovic. "Orättvis kritik mot nyförvärvet", heter det ju i Spanien den här veckan. Det är tyvärr på den nivå som diskussionen förs även på vissa håll här i Sverige. Men där det ligger närmare till hands att jämföra våra spelare med killar ur korpen, än dem i toppen av La Liga.

"Det känns lite tungt", säger den en gång ilskne Ragnar Sigurdsson till SVT.
Lite? Ja du, det är vad jag kallar årets understatement.

10 sätt att irritera din bänkgranne på Ullevi

SJÄLVHJÄLP Gillar du inte personen som sitter bredvid dig på matcherna? Var lugn, idag lanserar Glenn Army ett enkelt 10-stegsprogram för att driva din bänkgranne till sådant vansinne att han aldrig återvänder till sätet bredvid dig...

1. Låtsas svara i din telefon och referera matchen till "personen" du talar med. Var dock extremt negativ om Blåvitt spelar bra och påpeka att det kommer gå åt helvete vilken sekund som helst. Spelar de dåligt så bör du hylla dem skoningslöst och påpeka att de aldrig spelat bättre.

2. Kommentera konsekvent för honom/henne vid varje enskild spelsekvens under hela matchen vad du anser pågår och avsluta varje mening med "som flickan sa". Påpeka vid varje inkast att det inte blir offside vid inkast, "som flickan sa". Kan även kryddas med att påbörja varje mening med "I enlighet med profetian...".

3. Gå till kiosken och köp korvspad. Har du tur får du det gratis i en drickamugg. Sedan tar du sugröret och suger upp lite korvspad och droppar det runtomkring din plats på arenan. Som ett resultat kommer det dofta som Scans förpackningsfabrik omkring dig. Kan bli smått jobbigt om du är vegetarian eller vegan. Men sannolikt försöker någon annan redan skrämma bort dig om du är det...

4. Följ efter din bänkgranne överallt. Går han på toaletten, följ med. Går han till kiosken, följ med. Sträcker han på sig eller går och tar en cigarett i paus, häng med men prata inte. Stirra bara oavkortat i hans ansikte från cirka 30 centimeters håll. Återvänder han upp till platsen bredvid dig till andra halvlek så återgå till punkt 1-3.

5. Sjung. Men inte läktarsånger. Under minut ett är det dags att sjunga "Hey ho let's go, hey ho let's go" till rätt Ramonesmelodi. När cirka 20 minuter återstår av matchen bör du börja titta på ditt armbandsur eller mobiltelefon upprepat och sjunga Europes "The final countdown", lagom högt för att störa honom bredvid dig, men inte så många fler. Om och om igen till slutsignalen.

6. Jubla för anslagstavlan. Bli extremt glad för varje pling på anslagstavlan. Gör Kalmar mål så skrik "Yeeees, äntligen, som flickan sa". Om Helsingborg kvitterar i samma match upprepar du samma eller en ännu gladare slogan. Bli även irriterad över att klockan byter vid varje minutskifte. Sucka, stöna och skaka på huvudet. Säg: "Nu igen, varje jävla minut, som flickan sa".

7. Undersök grannens kön. Fråga din bänkgranne om han är kvinna eller man. Skratta hysteriskt efter att han/hon har svarat. Om han/hon svarar irriterat eller börjar tjafsa med dig så frågar du honom/henne: "Vill tanten ha pommes frites med det, som flickan sa?"

8. Drick ur fel ände på flaskor och burkar. Ät från bottensidan av popcornpåsen eller godispåsen och skvätt på din bänkgranne. Om hon/han reagerar så bli "jätteledsen" över att ha spillt och insistera på att torka av bänkgrannens ben och byxor, "skrubba" med papper uppför hans/hennes ljumskar...

9. Hylla motståndarna. Oavsett vilka vi möter så förklarar du för bänkgrannen att de är "Sveriges mest underskattade lag och ett storlag historiskt, som flickan sa". Räkna upp spelarnamn som backar upp din teori och när du inte kan fler spelare som lirat i den klubben så hittar du på helt osannolika namn som varit "stjärnor" i Gefle eller Djurgården, typ "Al Resa Farrkkahn Muhammedani" som var en storspelare i Allsvenskan på 1960-talet...

10. Bli vansinnig på domsluten. Varje gång domaren blåser så blir du rasande och busvisslar och häcklar domaren. Oavsett vilka det drabbar eller hur uppenbar foul det än är. Mumla tyst för dig så bänkgrannen hör vilken hora domaren är när han ger Blåvitt frispark och jubla högt så att bara han som irriterar dig ser de dubbla budskapen.

Om du fortfarande inte har blivit av med bänkgrannen som du stör dig på är han sannolikt döv, blind, förlamad och efterbliven. Men se dig omkring, sitter någon annan av dina närmaste bänkgrannar kvar har du misslyckats att genomföra irritationsprogrammet. Börja då om med punkt ett. Om inte alla i din omgivning redan sitter och "snackar i telefon" om att det kommer gå åt helvete för Blåvitt när som helst...