Den blodiga unga mannen var en gång en pojke

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er läsare och supportrar. Ibland från ett okänt namn, ibland en fotbollsprofil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material till oss. I dag jämför signaturen Joakim det oförstörda barnet med den hatiska unge mannen.

Pojken bor i ett radhus med vit gavel alldeles intill vägen där eftermiddagstrafiken är som ett lätt susande utanför. Han sitter på dörrmattan i hallen och har just dragit upp dragkedjan på sin overall. Overallen är varm och skön från torkskåpet och benen på den har stora ljusbruna fläckar av intorkad lera från dagens tidigare lekar. Han knyter varsamt sin ena känga. ”Först en uggla, sedan runt den, och så in emellan – nu drar man!”

Pojken tittar stolt på den stora lösa knuten samtidigt som han drar på sig den andra kängan. På hyllan hittar han sin mössa och de fortfarande våta handskarna. Han är precis på väg att greppa dörrhandtaget och rusa ut när han stannar upp mitt i rörelsen, med handen hängande i luften. ”Mamma var e IFK-tröjan?”, ropar han med gäll röst. Pappa mumlar något från vardagsrummet och rasslar med en tidning, pojken hör sin mamma gå från köket till tvättrummet där hon rotar runt en stund innan hon kommer ut till honom i hallen och räcker fram den smutsiga favorittröjan:
”Det blir snart mörkt och vi ska äta om en halvtimma. Du kan klockan nu. Se till att komma hem i tid.” Hans mamma ger honom en allvarsam blick.

Pojken drar på sig den blåvita tröjan över den tjocka overallen. Den hänger ner över knäna och ärmarna slänger långt utanför handskarna. Som på Jesper Blomqvist. ”Japp!” säger han kort innan han tar fotbollen som ligger i en flätad korg och springer ut i kylan. Hans snabba andetag blir puffar av rök som stiger och skingras, de tunga vinterkängorna slår taktfast mot asfalten. Han tar till höger mot lekplatsen och springer förbi den, in igenom ett hål i staketet där de brukar balansera om somrarna, sedan snett över vad som brukar vara en gräsmatta, och vidare mot den lilla grusplanen som är täckt av ett tunt lager snö.

Fotbollsplanen har två mål utan nät. De båda målen är bruna av rost, den vita färgen har nötts bort och flagnat nästan överallt. Pojken är full av iver och koncentrerad lycka när han kommer fram och slänger ut bollen på den hårda planen där kälen nu krupit en decimeter ner i marken. Bollen studsar inte utan lägger sig helt stilla med en dov duns på marken. Pysläcka. Han tar sats och kickar till den oformliga fotbollen med toppen av kängan och ser hur den flyger i en låg båge innan den lägger sig just framför mållinjen. Kinderna börjar redan få en lätt röd färg av kylan när han tittar besviket med sina gröna ögon på bollen. Jesper Blomqvist missade.

Han tar sats igen. Fötterna släpar i marken och ett hasande ljud hörs när de tjocka overallbenen slår mot varandra. Det har redan blivit mörkare och en lång skugga står ut från honom där han springer mot bollen i det gulaktiga skenet från en ensam gatlykta. Han smäller till bollen igen med toppen av kängan och den flyger in i stängslet bakom målet med ett högt rassel. 1-0 till Blåvitt. Pojken jublar tyst och hämtar ut bollen för nästa spark. Den korta armen räcker knappt till att hålla runt bollen när han trycker den mot kroppen.

Publiken sjunger och lagkamraterna klappar honom leende på axeln, det är han som är stjärnan. Blomqvist står för alla mål när Blåvitt en stund senare leder med 22-0 och fotbollsplanen har murats in i ett tätt mörker. Han hör då sin mammas irriterade röst nerifrån lekparken. ”Det är mat!” Det hade han glömt. Pojken skjuter ett sista skott för 23-0 och springer sedan andfådd och möter sin mamma. Kylan har bedövat hans kinder, snoret har börjat rinna från näsan och ögonen är fuktiga. Mamman tar honom lätt i handen och följer honom hem. Pojken är ett lyckligt och oförtstört barn.

Barn är jämlika. Ojämlikheten ligger i barnets miljö. Ett lyckligt och oförstört barn som Pojken kan skrumpna ihop till något meningslöst, till en knotig växt i ständig skugga som aldrig slår ut i blom. Man kan fråga sig varför; man kan skylla på föräldrar eller ett samhälle, man kan skylla på ödet eller guds vilja. I brist på annat kan man också skylla på tiden. Tiden formar barnet: barnet växer, pojken blir en ung man.

Den unga mannen som en gång var pojke ligger dubbelvikt på asfalten vid allén under en bar vårhimmel. Det rasslar i de färska löven när en vind drar förbi. Han ligger alldeles stilla med armarna som ett skydd runt huvudet och hans keps har flugit av och ligger en bit bort. På en av hans vita sneakers kan man om man tittar noga se en liten röd fläck av blod. Där är en lång reva på hans jacka.

Den unga mannen har kastat och ropat, nu har han blivit slagen. Han är besegrad men får en sista spark i magen innan han lämnas ensam på marken. Smärtan går som en stråle genom hela kroppen. Han kryper ihop ännu tätare och andas tyst, vågar ingenting säga. Andetagen är svåra att klämma fram genom svullna luftvägar. Någon skrattar hånfullt, någon annan säger ”jävla fitta”. Sedan är de borta. Det är stilla där han nu ligger och hatet har lämnat hans gröna ögon, orden han nyss ropat känns främmande.

Den unga mannen är ett barn igen, ensam på den hårda asfalterade gatan. Som en fläck på en trasa. Han tror han borde känna skam inför sin svaghet och otillräcklighet, blandat med hämndbegär efter dem som nyss besegrat honom. Näsan är bruten och levrat blod klibbar runt läpparna, saliven rinner i mungipan. Men han känner ingen skam, han känner inget hämndbegär. Han försöker känna ilska, han försöker samla mod. Det går inte. Istället gråter han.

Ett smutsigt fotavtryck på den blåvita halsduken, vägdamm har fastnat på den sidan av ansikten som varit tryckt mot marken. Det rör sig omkring honom, unga män fortsätter slå och sparka, kasta och ropa, han hör sirener blandat med upphetsade mansröster. Han hör ljudet av ett ideal. Ett ideal som han såg upp till, ljudet av en grupp han ville tillhöra. Varför? Den unga mannen spyr ut en vattnig sörja framför sig, det blandar sig med blodet och tårarna på kinden. Han orkar inte hålla det rakade huvudet uppe utan lägger det ner i pölen. Han tänker på den pojke han var, pojken som älskade fotboll, pojken som ännu inte hade några ideal, pojken vars enda grupp var familjen.

Var den pojken verkligen han? Äran, stoltheten, våldet. Vad var det som gav dessa ord sin betydelse? Vad var det för mening? En krypande känsla av förakt hade börjat gro inom honom. Förakt för sig själv, för hans svaghet att följa andra, för hans oförmåga att tro på sig själv, för hans behov av respekt. Han minns när han sparkade boll på den lilla grusplanen om kvällarna då han var liten, sommar som vinter. Om hans drömmar och fantasier. Hur kunde den oförstörda pojken bli den som nu låg slagen på marken under allén? Vad skulle den pojken säga om den han nu var? Ska han bli någon annan? Är han redo att förändras? Det är inte för sent.

Det är då han känner någon puffa på honom med toppen av sin sko. Därefter den så välkända ljusa rösten. Hur många gånger har han inte lyssnat? Rösten säger: ”Ey, Prinsen, ligg inte där och grina! Djurgårdssvinen sprang just nerför gatan, vi måste dra efter!”. Det är Ledaren. Hans grupp. Den unge mannen reser sig långsamt, försöker balansera kroppen med sina svaga ben. Det snurrar omkring honom. Han ser med simmig blick ansiktet som säger: ”Kom igen nu för i helvete, vi lappar ihop dig sen! Vi behöver dig.” De behöver honom: gruppen behöver honom.

Mot djurgårdssvinen. Den unga mannen tittar Ledaren i ögonen. Ögonen som tittar tillbaka än isklara och fokuserade. Han känner åter modet. Hatet sliter i honom ännu en gång. Hur kunde han var så jävla vek som låg där på marken? Han skäms över de svaga tankar han just låtit sig själv tänka. Gruppen behöver honom! Han nickar med huvudet mot Ledaren och torkar bort blod, spya och tårar från det svullna ansiktet innan han plockar upp halsduken och kepsen från marken. Borstar ömt bort fläckarna. Resten är det tragiska slutet. Det givna slutet. Vi ser honom springa nerför gatan för att åter ansluta till sin grupp och sitt skeva ideal. Han är förlorad. Ett förlorat barn, en förlorad pojke. För våldet är smutsigt och hatet ovärdigt den pojke alla män en gång varit.

Hälsningar,
Joakim