Åh änglarna! Shalalalalala....

LÄKTARTANKE Vid årets början fanns det ingen tvekan om vad som hägrade- guldpytt på Kamratgården! Nu fick vi ju inte någon vidare Allsvensk start 2006 och ett kort tag låg de där grönsvarta som rimmar på b**s i topp.

Men det tog sig, och när George Mourad kom tillbaka i storform levde gulddrömmen på allvar. Äntligen visade han upp den potential som vi som alltid trott på honom visste att han hade inom sig. Men turbulensen i truppen, Mourads ovälkomna skada och tränarproblemen tog ut sin rätt, och plötsligt blev läget ett annat...

Igår handlade det inte längre om Guldfight, utan om ett Royal League-kontrakt och eventuellt möjligheten till Intertototo cup-spel. Hade någon sagt till mig för några månader sedan att mina drömmar skulle sikta så lågt hade jag blivit förbannad. Men igår var det ett faktum- gulddrömmen levde inte längre.

Matchen började, som ni väl alla vet vid det här laget, mycket bra. Ett tidigt mål av Sella gjorde att vi snabbt tog ledningen. Men sedan verkade det som Blåvitt spelat klart för dagen och man gav bort spelet till Djurgården. Med skammen brännande fick vi bevittna hur Djurgården lätt tog sig igenom den urusla försvarslinjen och när de spelat fram till ett 2-1-övertag började jag ställa in mig på att det var över. Ingen Guldstrid! Inget RoyalLleague! Inget Intertoto! Vi barabenare som bevittnade eländet tillsammans hade analysen klar; försvaret läckte som ett såll...

"Hur blev det så här?" frågade jag mig själv. En gång i tiden var defensiven IFK;s absolut starkaste vapen. Svaret är att IFK Göteborg på den tiden var så otroligt väl positionerat. Alla visste sin plats, ALLTID. Därför var fasta situationer lika med utdelning för laget. Inget annat allsvenskt lag kunde med sådan snabbhet och säkerhet formera upp sig. Att se de blåvita spelarna ställa upp sig för frispark eller hörna var varje motståndarlags mardröm. Å andra sidan anklagades vi ofta, med rätta, för att spela äkta tråkfotboll. Motsatsen var på den tiden ÖIS "sambafotboll" som bjöd på mer liv och spelglädje. Alla IFK;s matcher vanns i defensiven, oftast med resultatet 1-0. Det blev också ett stort antal oavgjorda matcher, inte sällan med det urbota tråkiga resultatet 0-0. Som åskådare bjöds man därför inte på mycket underhållning.

Dagens kaosartade spel, med slumpartade löpningar och felriktade långbollar har fört oss långt bort från det framgångsreceptet. Men har vi inte också bjudits på mer spänning? Kollar man på förra årets tabell hade vi efter 26 matcher gjort 38 mål och släppt in 22. I år har vi efter 22 matcher redan gjort 38 mål, alltså lika många som vi gjorde sammanlagt under hela förra årets Allsvenska och lika många som de två andra topplagen. Vi har å andra sidan också släppt in fler, närmare bestämt 27 mål, men personligen tycker jag en 3-2-vinst är betydligt roligare än 1-0! Det blir lite mer thriller än småmysig familjefilm av det hela.

Lyckas vi få lite mer ordning på positionerna och vässar anfallsvapnet ytterligare, gärna med Mourad på topp, ser inte jag någonting som kan stoppa Blåvitt från att ta Guldet 2007. Och alla måste väl hålla med om att gårdagens sista tjugo minuter bjöd på ett makalöst krigande från de blåvitrandiga gossarna i våra hjärtan! Vi vann ytterst välförtjänt.

Våra hjärtan klappar för Blåvitt- FORZA GBG!