Våga Blåvitt!

KRÖNIKA Baraben-krönikören "Funkerud" levererar idag sina tankar kring rolig fotboll och tränare som vågar spela offensivt från perspektivet av en "ny Blåvittsupporter". En ny supporter som aldrig var med om de sanslösa framgångarna på 1980 & 1990 talen.

”Vågar man inget, så vinner man inget?” Sant eller falskt? Lika många fotbollsälskare, lika många olika åsikter finns det angående huruvida ovanstående påstående är korrekt eller inte. Personligen tror jag på det. Visst måste man ta risker ibland? I alla fall om man vill åstadkomma något kortsiktigt. Långsiktigt då? Ska man skynda långsamt genom att absolut inte riskera någonting? Så hur ska en klubb lägga upp arbetet för att nå toppen? Och vad är toppen? SM-guld såklart, men också att på framförallt lång sikt skapa förutsättningar för att varje år kunna slåss i toppen av allsvenskan och kunna ta sig till det åtråvärda gruppspelet i Champions League år efter år.

Många supportrar till Blåvitt ser det som en självklarhet att Blåvitt skall vara i toppen. Att vi ska ta guld lite titt som tätt, för det var ju så det var på den gamla goda tiden. Jag är inte uppväxt med det. Jag började följa Blåvitt på allvar säsongen 2002. Min tid som aktiv supporter har alltså kantats av, bottenstrid, mittenplacering och nu 2004 samt 2005 guldstrid men jag har tvingats se oss bli slagna på mållinjen. För alla dom som följt blåvitt sedan glansdagarna ser det mer som en självklarhet om Blåvitt skulle ta guld 2006, att ordningen är återställd. För mig skulle det vara något nytt. Det känns nästan otänkbart. För det IFK Göteborg jag har lärt känna, det har varit ett dåligt Blåvitt. Sen tycker jag såklart att med de spelare vi har idag så bör vi kunna prestera bra mycket bättre spel än vad vi hittills gjort men vad beror det på? Vad är det som gör att spelet inte klickar? Jag ska inte kasta skit på Arne Erlandsen för det jobb han gör. Det har i många bemärkelser varit ett bra jobb och jag har stundtals blivit imponerad över blåvitts spel. Men sett till helheten? Det känns som att vi har väldigt många offensivt duktiga spelare men som i ”defensiva” Blåvitt inte kommer till sin rätt. De flesta Allsvenska lag vet hur man gör det svårt för dagens Blåvitt.

I föreningen har vi mängder av unga och talangfulla spelare och kollar vi på våra mittbackar de senaste åren så kan vi ju inte annat än berömma klubben för när klasspelare som Antonsson och Risp lämnat så har vi smärtfritt fyllt på med spelare som Karl Svensson och Mattias Bjärsmyr. Oscar Wendt skolades om till vänsterback med lyckat resultat och Adam Johansson har stundtals spelat mycket bra på som högerback. Men de offensiva talangerna? Deras utvecklingskurvor pekar inte riktigt åt samma håll. Innan Wendt skolades om till ytterback hade han det betydligt tuffare, Smedberg lyckades inte heller och är nu utlånad. Så hur ser framtiden ut för Vasques, Jonatan Berg och Marcus Berg? Sen kan man såklart inte kräva att alla unga talanger ska slå igenom direkt eller att dom överhuvudtaget gör det. Pontus Wernbloom är i valet mellan offensiv/defensiv i mina ögon en defensiv spelare och har slagit igenom betydligt mer än de tre tidigare nämnda. Är det en slump att defensiva spelare verkar ha det lättare att etablera sig i dagens IFK Göteborg?
Men Blåvitt är på rätt väg, vi börjar nu se frukten av det arbete med ungdomar som bedrivs och att producera egna spelare alternativt värva unga spelare för att sedan låta dem utvecklas i klubben är bra mycket billigare än att värva spelare vi inte vet så mycket om (läs Diallo, Crossa). Men det jag var inne på tidigare? Att man måste våga annars vinner man inte? Det klart att en värvning som Crossa är vågad och Crossa hade mycket väl kunnat bli succé det handlar mycket om tur men det jag framförallt menar är att Blåvitt i nuläget borde skaffa en tränare som vågar! Vågar spela offensivt. Jag kan motvilligt erkänna att jag har en förkärlek till defensivt starka lag som omgång efter omgång håller nollan men jag tror inte att man som i blåvitts fall vinner titlar tack vare det.

Anders Linderoth slutar som bekant efter säsongen som tränare för allsvenska Hammarby. Under de fem år han har varit tränare för bajen har laget placerat sig på medaljplats tre av åren. Han har dessutom sett till att spelare som Björn Runström, Petter Andersson, Pablo Piñones-Arce och Erkan Zengin utvecklats och delvis etablerat sig i Hammarbys a-lag. I skrivande stund leder Hammarby allsvenskan och det ska erkännas att jag inte trodde Hammarby överhuvudtaget skulle ha där och göra. Man hade nästan vant sig vid att ”det finns talang i bajen men inte mer än så”. Sen skall det också fram att bajen inte alls imponerat vissa år men man har för det mesta spelat en offensiv fotboll med passningar längs marken. Jag tror att om Anders Linderoth skulle ta över blåvitt så kommer de unga offensiva spelarna utvecklas till förhoppningsvis stabila allsvenska spelare, kanske till och med framtida utlandsproffs? Vi kanske inte kommer se resultat med en gång men jag tror det kan vara bra för framtiden. Och skulle nu inte Anders Linderoth bli Blåvitts näste tränare så hoppas jag inte man följer det redan inslagna spåret med tränare som kanske inte officiellt förespråkar långbollar och defensiv fotboll men som sedan myser varje gång deras lag vinner med 1-0 efter en fast situation.

Blåvitt har en uttalad målsättning som går ut på att i framtiden ska 50 % av spelarna i startelvan vara egna produkter. Det är vågat och det gillar jag men om alla dessa talanger ska slå sig in i a-laget så måste klubben ha en tränare som vågar spela mer offensivt och gynna de offensiva talangerna. Och vem har sagt att man inte kan ha en strålande offensiv och samtidigt en stabil och tät defensiv? Jag har alltid föredragit att hellre vinna med 1-0 än 4-3 men om en offensiv fotboll är det som krävs för att blåvitt i framtiden ska bli dominanta i Sverige så är jag beredd att ändra mig. För IFK Göteborg ska vara i toppen, det är där vi hör hemma.

För det har jag läst!