Det är dags att svetsa samman en lagmaskin

KOMMENTAR De har lämnat oss igen. Våra ordinarie defensiva spelare. Vad som lockade? Det Europeiska proffslivet där lönecheckarna tillåter större bilinköp, lyxigare klockor och fler drägglande groupies omkring dem. De må inte ha lämnat jordelivet, men visst känns det lite som att för varje spelare som väljer Europa före Blåvitt, speciellt mitt under säsongen, gräver ett nytt spadtag på graven till den dröm vi alla delar. En dröm om det Allsvenska guldet.

Antonsson till Österrike. Risp till Turkiet. Seb till Turkiet. Kalle till Skottland. Wendt till Danmark.

Nej detta är inget underligt telegram som förtäljer Blåvittspelarnas val av semesterorter under ledigheten i sommar. Det är den bittra verkligheten vi Blåvita just nu lever med, när de ligor som bara för några år sedan här i Sverige kunde klassas som andra klassens fotbollsnationer nu kan locka med så tjocka lönekuvert att inga "klubbhjärtan" och drömmar i stil med "jag vill ta Allsvenskt guld med Blåvitt" verkar kunna stå emot de rasslande penningpungarna.

Så vad ska vi göra? Hoppas på att Rogers kärleksbarn Änglagården och Blåvittskolan i all evighet, säsong efter säsong lyckas producera en talangskörd tillräckligt stor att täcka upp den spelarflykt som våra bakre led lider av? Nej, självfallet måste vår egna produktion kompletteras och breddas av en del spetskompetens. Speciellt när nyckelspelare försvinner mitt under brinnade Allsvenska. Det är helt enkelt inte så att man kan förvänta sig att juniorer och inköpta talanger kan på riktigt kort varsel täcka upp efter A-landslagsspelare och U21-talanger. Ibland får man en perfekt träff och en ung spelare slår in sig rakt i våra hjärtan som in i den Blåvita startelvan, men ingen realist kan tro att vi får en ny Pontus Wernbloom serverad på fat årligen.

Då är vi komna till den punkten av strategiska värvningsval där den egna produktionskvoten och kvoten av inköpta talanger som ska skolas in i vårt system måste kompletteras av ytterligare spets. Exemplet som står ut lite över de flesta är Geert den Ouden som mitt under brinnande Allsvenska värvades till Djurgården med minst sagt önskvärt resultat. Det blev en snabb lösning som gav Stockholmarna guldskimmer längs höstkanten. För att lyckas med den här typen av spetsvärvningar krävs självfallet ett omfattande scoutarbete där man studerar tusentals spelare och hela tiden leker en katt och råtta lek med resten av världens elitföreningar för att ligga längst fram i jakten på inte bara en talang, utan rätt talang som passar vår taktik, förening och är bra nog att tillföra vårt lag den där extra kryddan. Men det krävs även ett visst mått av tur.

Alla minns vi väl den strida ström av provspelare som passerat Kamratgårdens vyer under de senaste åren. Allt från tre brassar till Uruguayaner, Jugoslaver, Engelsmän, Norrmän och Afrikaner. Jakten på spelare är allt annat än lätt och enkelspårig. Ibland vet man helt enkelt inte om en spelare håller tills han står där och matar inlägg sida vid sida av Alexandersson- det går inte att videovärva i bästa Hammarbystil om man faktiskt letar efter kvalité med sin scouting. Så ja, arbetet är svårt och verkligen krävande för en förening som inte längre har stora ekonomiska muskler att sätta in när krisen börjar krypa på.

"Det behöves heltidsanställda talangscouter" säger HIF:s nytillträdda sportchef Bosse Nilsson på presskonferensen där han presenterades under torsdagen. Ja IFK Göteborgs scoutingverksamhet har förvisso fungerat väl på så vis att man lyckas få hit bra svenska talanger som med ett par säsonger i truppen har utvecklats till fullgoda Allsvenska spelare. Exempel på detta kan man ju se i Bjärsmyr, Kalle Svensson och Oscar Wendt. Men den Blåvita scoutingen har misslyckats på ett annat område och det är i jakten på den tidigare nämnda spetskompetensen. Medan Helsingborg testar (och värvar?) ungdomslandlagsspelare från Argentina så låter Blåvitt reservspelare från Millwall testa. Det är som natt och dag mellan jämnbördiga Allsvenska föreningar på det här området.

Djurgårdens exempel med Geert den Ouden som själv mer eller mindre sköt guldet till Dif kan sättas i jämförelse med exempelvis Martin Crossa och Big Mama Diallou som Blåvitt "panikvärvade" inför 2003 års säsong. Vi talar om två spelare som fick ett halvår på sig och bägge två visade sig vara rejäla besvikelser. För att inte tala om 2005 års tragikomiska farsprovtränande av Javier De Pedro som alldeles uppenbart hade flera säsonger mellan sig och allsvensk nivå. Men varför håller Blåvitt på så här då? Varför envisas man med att testa och testa med spelare som inte är i närheten av den nivå som våra tränare vill ha på en elva? Varför lägger man inte ribban mycket högre för vilka spelare man tar hit på prov i förstaläget?

Medan frågorna hopar sig kan man inte annat än med viss avundsjuka se hur Helsingborgs IF, ett krislag på ruinens brant för ett par år sedan, i dagarna gör klart med en ny profiltränare i Stuart Baxter, låter landslagsaktuella Argentinare provspela och förstärker med en rutinerad sportchef. I Göteborg är det dödläge. För hur mycket man än kan peka på att HIF fått en enorm hjälp av Helsingborgs socialdemokrater i kommunstyrelsen, hur mycket man än kan peka på att privatpersoner gått in med finansiellt stöd och vilka anledningar man än hittar till att man reser sig från askan söder om Hallandsåsen- så stoppar inte det oss, Blåvitt, från att långsamt halka allt längre ifrån positionen som Sveriges ledande förening. Och då har jag inte ens nämnt att Henrik Larsson snart förstärker gänget på Olympia.

Så vad kan Blåvitt göra? Ska vi lägga oss ner och dö? Ska vi behandla varje försäljning av en ordinarie spelare som en begravning av vår gulddröm? Självfallet inte. Vi måste ställa oss upp och "fight back". När andra föreningar lockar med sedelbuntar så lockar vi med möjligheten att utvecklas och bli Europaproffs. När andra säger "sign on bonus" så måste vi ha etablerat jobb för spelarnas respektive och bra lösningar med lägenheter och bilar. När konkurrenterna säger "målbonus" så säger vi trygghet, laganda och Kamratlighet. Det måste byggas en enorm vinnarmentalitet inom vår organisation där det lockar att komma till Blåvitt och Kamratgården för att det är här som landets, nordens, största hunger att vinna finns.

Då går det inte att bli utslagna ur svenska cupen mot sämre lag tidigt i turneringen. Det går inte att mönstra B-laget mot Wolfsburg i Intertotocupen och det går inte att sitta och gnälla över "för många matcher under året, våra spelare blir slitna". Det är lika för alla lag, det är mycket värre på kontinenten där lagen ofta bollar två inhemska cuper och en europacup med ligaspel. Så om vi ska vara en förening som säljer en eller ett par spelare om året till Europa- är det dags att höja kraven på spelarna och kraven på prestationer ännu mer. Om man inte kan värva sig till guld, så kan man träna sig till guld. För visst minns alla hur spelarna gnydde över Arnes hårdare träningsdos när han kom. Det blev en chock efter Bosse Johanssons bollspelsepok. Men minns även hur IFK Göteborg tränade när Roger Gustavsson basade föreningen på 1990-talet. Minns hur halvamatörer kunde besegra världslagen Milan, Barcelona och Manchester United. Minns inte nostalgiskt utan lärorikt av det vi gjorde då som kan nyttjas till att stärka vår organisation idag.

Denna lärdom av svunnen tid måste sammanblandas med nya grepp. En förening som IFK har all världens möjlighet att förstärka och utveckla sin organisation, att växa i kontakten med lokalbefolkning och supportrar. Att bli ett "bygdens gäng". Men då krävs det större ambitioner, mer fighterinstinkt och mod att pröva allt nytt- i alla fall en gång.

Medan Antonsson väljer sedelbuntar och Europacupspel under Hasse Backe måste spelare som Gustav stiga in och ta sin namne Kalle Svenssons plats. Vi måste ställa riktigt höga krav på de våra egna, för så svetsar vi samman oss till vinnarskallar. Det måste finnas hunger och konkurrens på Kamratgården igen. I en större utsträckning för varje sedelbunt som Djurgårdens, Helsingborgs och AIK:s finansiärer kastar fram. Lagmaskinen IFK Göteborg har segrat på sensationella vis många gånger förr.

Nu är det dags igen. Det är dags för vinnarskallar på Kamratgården.