En tid av försäljningar stoppar jakten på pokaler?

SILLY SEASON Först lämnade Kalle Svensson, den ordinarie mittbacken. Nu lämnar Oscar Wendt, den ordinarie vänsterytterbacken. Är den enorma spelarflykten från Allsvenskan ett hinder för IFK Göteborg att bli konkurrenskraftiga i Sverige och i Norden?

Vi har alla blivit vana med dem, vi har alla åsikter om dem. Jag talar naturligtvis om de spelartransfers som IFK Göteborg och många andra svenska föreningar numer får leva med, de halvstora försäljningarna som säkrar basekonomin men som undergräver chanserna att bygga konkurrenskraftiga vinnande lag.

En intressant detalj i sammanhanget kan vara att tala om vilken arbetslivserfarenhet som unga fotbollsspelare i Sverige har idag, nämligen ingen. I dagens fotboll blir unga tonårskillar proffs i sina föreningar i Allsvenskan och har oftast inte jobbat en enda timme utanför fotbollens sfär. Denna paradox som bevisas av att inte en enda av U21 landslaget spelare någonsin haft ett jobb, ens ett tillfälligt sommarjobb (utanför fotbollen) gör att vi idag har en hel generation unga svenska fotbollsspelare som gör allt för att komma ut i Europa- för det är där man kan säkra sin ekonomi för lång tid framöver. IFK Göteborg är naturligtvis inget undantag utan har ett problem i att våra unga talanger lockas över till ligor som Danmark, Norge, Turkiet och Österrike- nationer vars ligor och lag långtifrån alltid håller en hög Europeisk standars, men som kan betala bra högre löner än IFK Göteborg kan i dagsläget.

Nu är det inte själva systemet som i ett kortsiktigt perspektiv kan förändras, det är inte heller spelarna i sig som enbart bör kritiseras utan det är frågan om "Vad ska IFK Göteborg göra för att bibehålla en stark position i Nordisk toppfotboll trots att vi tappar talanger till lågt rankade lag i Europa och ibland till direkta Royal League konkurrenter?" som vi Blåvita bör ställa oss själva och vår föreningsledning. Hur står sig en förhållandevis liten förening som Blåvitt bäst i konkurrensen gentemot det ekonomiskt starkare fotbollseuropa? Den mer långsiktiga frågan- "hur ska IFK Göteborg avancera uppåt i den ekonomiska rangordningen bland nordiska och européiska klubbar?" kommer dessutom som en naturlig följd av det här resonemanget.

När unga svenska spelare ser chansen att fördubbla, eller ibland mångdubbla sina löner är det inte konstigt att de tar chansen att göra det, speciellt med tanke på att de har tidsmässigt begränsade karriärer som via en skada redan kan ta slut om ett år eller nästa vecka. Har man en sådan arbetslivssituation, att allt man kan och känner till faktiskt kan ta slut redan imorgon så är man ju naturligtvis alltid på något sätt i jakt på att få ut så mycket av sina i bästa fall 10-15 år på toppnivå inom fotbollen. När dessa spelare dessutom inte har någon som helst erfarenhet av "vanligt" lönearbete och i många fall dessutom helt eller delvis negligerat sina studier för att satsa fullt ut på fotbollen visar sig en helhetsbild av en Allsvenska med massvis av unga talanger med ett tydligt mål- ta sig ut i Europa för att tjäna ihop en bra skrapa som man kan leva på så länge som möjligt efter sin aktiva fotbollskarriär. Självfallet finns parametrar som "Går jag till klubb X kan jag utvecklas och få landslagschans eller bli aktuella för en större klubb" men drivkraften är utan tvekan att göra det maximala rent ekonomiskt av sina korta karriärer.

Sedan finns ju alltid undantag. Det finns spelare som inte behöver känna av denna press på sig då de är och har varit väldigt framgångsrika studenter i skolgången som exempelvis Adam Johansson, det finns spelare som valt att arbeta extra vid sidan av fotbollen för att få erfarenheter inom ett annat område som före detta Blåvitt-mittfältaren Sebastian Johansson och det finns spelare som helt enkelt valt att tacka nej till proffserbjudanden på grund av att de känner att de hör hemma i Blåvitt, inga namn nämnda- inga glömda. Men undantag "gör" bara regeln, de tillämpar den aldrig för en förening. Vi kan alltid bli bättre på att skola våra unga spelare, satsa på ungdomssektionen och skolsatsningarna, bygga fram en kamratanda inom föreningen och med fansen, öka våra ekonomiska muskler och få färdigt vår nya arena- men trots diskussionen kring de mer ideologiska ramarna så måste vi ständigt ersätta de spelare som "flyr" ut i Europa. Hur gör man detta tillräckligt effektivt för att föreningen och A-truppen inte ska tappa sin slagkraft gentemot konkurrensen?

Är det fullständigt oprövade kort från lägre serier som ska ersätta de flyktade talangerna?
Är det hemvändande Europaspelare som vill avrunda karriären som är svaret?
Är det provspelare från mindre ligor som kan täcka upp?
Är det ungdomssektionen som ska börja leverera i större utsträckning?
Är det externt riskkapital som ska finansiera stora nyförvärv?

Arne Erlandssen har vid flera tillfällen reagerat mot de uteblivna satsningarna från sin förenings sida. Han tjatar envist om att man måste investera i bättre träningsplaner, uppvärmd helplan på Kamratgården och större ansträngningar för att behålla de talanger och ordinarie spelare vi har. Han visar stor frustration varje gång en spelare säljs för ett par miljoner till utlandet och har helt rätt attityd i frågan. Man kan inte vinna pokaler om man varje år tvingas sälja halva sin startelva. Samtidigt bollar Blåvitt på grund av Skatteaffären en minst sagt usel ekonomi som nu får sig en viss uppryckning tack vare våra två backförsäljningar. Vi får inte ut några marknadspriser på våra spelarförsäljningar på den senaste tiden och överpriser på sina spelare, likt Malmö FF, kan vi tyvärr bara drömma om i dagsläget...

Världen har ju blivit mindre. För trettio år sedan såg man det som ett smärre mirakel om man kunde åka till Stockholm på en dag medan man idag kan koppla upp sig mot Tokyo samtidigt som man tar ett flyg mellan Köpenhamn och Aten. Så på det viset är ju svenska fotbollsspelare mer benägna att ta klivet ut i Europa för att testa på sådana äventyr som svenska spelare förr om åren i stor utsträckning tackade nej till, oavsett stora penninglockelser. Men samtidigt så ska man inte tro att unga spelare med framåtanda och kaxighet är någon ny företeelse i det alltid så starka kollektivistiska Blåvitt. En talande anekdot från en Blåvitt-träning i slutet av 70-talet manifesterar detta ganska tydligt. Olle Nordin, en av a-lagets stjärnor, kapades stenhårt av färske junioren Glenn Schiller, och skrek högt medan han vred sig i smärtor:
- Vad i helvete gör du, juniorjävel?!
Schillers replik kom blixtsnabbt:
- Äh, är du trött ska du byta.

Så Håkan Mild, är det inte dags att byta in ett par nya grabbar mot de som valt att bytas ut mot Glasgow och Köpenhamn nu? För frågorna är många och oron är stor bland oss Blåvita. Men var är föreningens officiella plan? Var är ordförandens eller sportchefens vision för vår förenings närmaste framtid? Det är dags att börja ge oss svar på alla frågor Blåvitt.