På gång


tisdag 8 juni 2010

Martin Olsson var likadan för åtta år sedan

KRÖNIKA. Det dröjde inte länge efter slutsignalen i kvällens u21-seger mot Montenegro innan kvällstidningarna saftade på med rubrikerna om situationen som hände efter matchen. För er som inte såg, och inte har läst om det, handlade det om att Sebastian Eriksson och Martin Olsson tycktes hamna i en muntlig dispyt där det inte såg ut att vara några vänliga ord som utväxlades. Aningen underligt kan tyckas, speciellt efter en vinstmatch, att stå och skälla på varandra på det sättet. Den som tycker det vet dock inte hur dessa två människor fungerar.

Jag vet, för det är exakt samma Martin Olsson som jag såg skälla ut Sebastian Eriksson idag som jag såg för första gången den där dagen i Skatås, för åtta år sedan.

Det var sommaren 2002 och Gothia Cup som stod på programmet. Jag jobbade vid den här tiden med just Gothia Cup på somrarna och denna gång var det planerna på Skatås som gällde. Med tre planer var det inget jättestort spelcenter och det gavs därmed utrymme att titta på en del fotboll mellan varven då det inte var överdrivet mycket att göra. Ett lag som väldigt tidigt fångande min uppmärksamhet var Högaborgs pojkar födda 1988 som vi hade på besök den sommaren. Anledningen till det var två pojkar som dominerade matcherna så svårt att det nästan hade räckt att ställa ut bara de två på planen. Martin och Marcus Olsson var redan då outstanding.

Men det var inte bara spelmässigt det var något speciellt med de två tvillingarna. Nej, framförallt var det deras inställning som skiljde just de två pojkarna från mängden. De var griniga. Oavsett om de precis vunnit med 4-0 så var de griniga, för kanske kunde det gått att göra några mål till. De var aldrig nöjda, för visst hade det ju gått att vinna större. Och så vidare. En inställning som gjorde att det för mig blev rätt svårt att få bra kontakt med bröderna, de var helt enkelt så inne i sin egen värld där de redan då befann sig långt, långt framme. Kanske i en landslagströja. Kanske efter att ha gjort två mål i en debutlandskamp…

Jag hade tur, för året därpå jobbade jag återigen med Gothia Cup i Skatås. Och återigen fick vi besök av Högaborgs P88. Martin och Marcus var givetvis med igen och de var givetvis lika bra som året innan, om inte ännu bättre. Nog för att det kan vara ”lätt” att dominera i en sådan åldersklass men de här grabbarna hade något extra. Jag tittade på laguppställningen för att memorera deras namn. Om det inte blir något av de här två, tänkte jag... Jag fick lite kontakt med deras tränare och visst var det oundvikligt att inte beröra ämnet kring dessa två talanger.

Och nog visste han. Han visste nog mer än alla andra vad det kunde bli, trots att jag uttryckte min åsikt att de borde tygla sitt temperament. Han verkade inte vara nämnvärt oroad över det, och jag ska återkomma till det senare men nog var det han som fick rätt till slut.

Två år senare jobbade jag inte med Gothia längre, men när jag såg att Högaborgs P88 skulle komma och spela en match på Heden var det självklart för mig att gå dit och kolla. Martin och Markus var nu 17 år gamla och även om man fortfarande såg hur bra de var, så mötte de grönsvarta tufft motstånd på Heden 2 den där gången och det var därmed svårt att se den stora talangen som man sett bara två år innan. De var inte lika dominerande längre, däremot fortfarande lika griniga.

Kanske var det precis den inställning som gjorde att jag bara ett par månader senare kunde läsa att Martin var klar för Blackburn. Lite överraskad, men samtidigt så visste jag ju. Grinigheten och vinnarskallen tog honom dit. Han skulle bara bli bäst och ingen jävel fick komma i hans väg.

Inte långt därefter kommer en yngling till Kamratgården, med vad det ska visa, sig exakt samma inställning och egenskaper. Sebastian Eriksson visar tidigt framfötterna i u-laget och bara något år senare börjar han träna med a-truppen. Han kanske inte är den mest taktiskt slipade och verkligen inte den lugnaste på planen. Men det gör ingenting. För det är grinigheten och vinnarskallen som tar honom dit. Han skall bara bli bäst och ingen jävel får komma i hans väg.

Genom åren har jag sedan sett Sebastian springa runt som en galning, ta utvisningar, skälla på medspelare, motspelare, domare och så vidare. Precis som Martin Olsson med största sannolikhet gjort samma tidsperiod de senaste åren. Det är en mentalitet som helt enkelt ligger i dessa tjuriga vinnarskallars natur.

När jag träffar Sebastian inför 2009 så är det en rätt blyg, inåtvänd människa jag träffar. En person som jag själv känner igen mig i, även om jag ofta kan vara precis tvärtom. Men det som karaktäriserar Sebastian är just den stora vinnarskallen, att alltid bli bäst på det man gör, och det är något jag låter mig inspireras av. Det spelar ingen roll om man gör det som fotbollsspelare, det kan lika gärna vara det jobbet du gör eller det företaget du driver. Man skall gå in för det man gör till 110% och bli det bästa man kan bli. Vinner man med 2-0 kan man ofta vinna med 4-0. Är det någon som gör något dåligt kan man alltid göra det bättre, och då går det inte att vara sen med att också berätta det för den personen.

Idag spelar Martin och Sebastian i samma lag, och då händer en sådan sak som händer idag. Direkt när det händer skall det börja kablas ut att det är bråk och folk ska ta de olika spelarnas partier och så vidare. Själv satt jag bara och smålog. För jag vet att det ligger i Sebastian och Martins natur att hålla på så. Jag vet att för dessa två unga grabbar gäller bara en sak.

De ska bara bli bäst och ingen jävel ska få komma i deras väg.

22 kommentarer:

  1. Det kanske kan bli något av "di blågule" tillslut då alltså... =)

    SvaraRadera
  2. ordet "jag" förekommer 23 gånger i den här krönikan.

    SvaraRadera
  3. G A, vad skönt! Det är en krönika och en krönika går ut på att skriva vad man själv tycker, alltså vad "jag" tycker. Antar att du tycker det är en fantastisk krönika då med andra ord. Puss och kram på dig!

    SvaraRadera
  4. Jag tror Sebban var sur för Olsson låg lite väl högt upp, stod ju bara 1-0...kan ha varit det han påpekade.

    Kul med u21 och faktiskt även kul när sådant här händer. Tror sebban kommer dominera efter sommaren!

    SvaraRadera
  5. Varför skallar man inte bara den som man irriterar sig på? Är en mycket effektivare och mer direkt lösning på eventuella konflikter. Fråga Zidane.

    SvaraRadera
  6. Tycker att det var en bra krönika som pekar på vad som ofta utmärker den som tar klivet vidare från ett duktigt ungdomslag. Olsson verkar för övrigt vara en rätt tråkig kille. Bling bling i öronen skall det vara men han skulle nog inte skriva 2.0 på högskoleprovet om man säger så (iofs oväsentligt i sammanhanget). Förresten någon som ser storheten i Bajrami? Killen som hellre tråcklar med bollen än friställer en medspelare. Vilken sopa.

    SvaraRadera
  7. Jävla knepig dialekt olsson har.
    Hörde efter Serbien-matchen och kunde knappt urskilja om han bröt eller inte.
    Men Högaborg - där ser man.

    Också detta helt oväsentligt i sammanhanget, ville bara ha det sagt.

    SvaraRadera
  8. Henke är ju från högaborg, martin olsson nästa henke?

    SvaraRadera
  9. Olsson visar ju sin proffsighet genom att gå ut och gnälla om det i media

    SvaraRadera
  10. Anonym 07:12: My point exactly!
    När "de stora pojkarna" Kim och Zlatan har bråkat tycker jag Kim har skött det bra efteråt. Ute på planen finns sällan tid för diskussion och byråkrati, efteråt är det inga konstigheter.

    Fortsätt gapa Sebbs!

    SvaraRadera
  11. Både Olsson och Seb är griniga. Seb har tyvärr förmågan att grina på domaren alldeles för mycket. Den här säsongen har han grinat enormt mycket på dodmaren och tappat fokus vilket lett till att spelet varit stundtals uselt.

    SvaraRadera
  12. Var det den vinnarinställningen som SEB visat iår? Han gnäller för mycket...

    SvaraRadera
  13. Härlig och insiktsfull krönika!

    SvaraRadera
  14. Säga vad man vill om de båda, men Seb verkar mycket mer ödmjuk. Har ogillat Olsson sedan han firade sitt första a-landslagsmål som om han gjort det helt på egen hand.

    Synd att det snarare är Seb som framstår som bad guy här. Folk verkar glömma att han varit lagkapten i u21-laget förr och då har han den befogenheten att skälla på medspelare.

    SvaraRadera
  15. Kul å läsa lite mer ingående om dom och få lite mer info men 2? tvillingar Erling? :)

    //D-Day

    SvaraRadera
  16. Skillnaden mellan dessa två spelare är ju att Sebastian är intelligent och sympatisk, något som Olsson lider total avsaknad av.

    SvaraRadera
  17. Jag tycker Seb gnäller som en liten flicka hela tiden. Pinsamt.

    SvaraRadera
  18. Till Kuddvar; Jodå, har bröt rätt så kraftigt. Jag la också märke till det när han intervjuades i Tv. Konstigt tycker jag med tanke på att han heter Martin Olsson(en förälder svensk?).
    Som sagt är det oväsentligt, men ändå förvånande!
    ps. invandrare själv

    SvaraRadera
  19. Huliganen Frankie har talat!

    SvaraRadera
  20. Grym krönika.

    F.ö. är Zidane kung och Materazzi kan ta sig där solen inte skiner.

    SvaraRadera
  21. Grym krönika.

    För övrigt är det ju sånna som kommer långt i sånt som t ex fotbollsvärlden

    SvaraRadera
  22. Riktigt bra skrivet! För övrigt bör ju Marcus Olsson vara än grinigare nu när brorsan gör succé och han är "kvar" i brögänget från Halmstad =)

    SvaraRadera

Hos BaraBen.com använder vi sunt förnuft och generell "netikett" i diskussion och debatt. Bete dig inte som en idiot - slipp känna saxens vrede.