"Jag fick nästan ståkuk på planen"

KRÖNIKA. Igår drömde vi. Vi drömde om seger. Vi drömde om solsken. Vi drömde om att Poseidon skulle skina. Vi drömde om den änglalika Bebben som fortfarande är med oss. Vi drömde om den ängel som lämnat oss. Vi drömde om gemenskap, kamratskap och glädje. Vi drömde om att allt det vi strävar efter skulle uppfyllas, att allt som det vi står för skulle betyda något.

För det var en sådan dag igår, när stämningen låg som ett blått och vitt skynke över den soldränkta staden. När värmen värmde som den vanligtvis bara gör under en, kanske två veckor i augusti. När magin var verkligheten och verkligheten var magin.

När ölen flödade som bäst över Avenyn gick jag längst upp till Götaplatsen och blickade ner över den vackraste vyn man kan tänka sig. Och där han stod han och sken, Poseidon. Vattnets strålar speglade sig i solen och kanske var det här någonstans drömmen började.

Han skulle varit kvar i Australien egentligen, min vän som var med där. Men han klarade det inte sa han. Han var helt enkelt tvungen att komma hem. Till staden, till solen, till ölen, till fotbollen. Till drömmen.

När sedan Alme sjunger och halsdukarna vajar i ett hav är stämningen helt magisk. Början på något helt nytt, starten på en ny era. En dröm. Det blev sex drömmar till innan det var dags att lämna. Men det var ingen som ville gå. Ingen ville lämna platsen där vi just bevittnat historia. Folk stod kvar i solen och bara njöt och kanske är det fortfarande någon kvar där inne och bara njuter. Bara drömmer.

Plötsligt kommer en vilt främmande man fram och ger mig en bamsekram. ”Det här är för jävla underbart” skriker han. En medelålders man i drömmarnas värld. Men det gjorde inget igår, det var en sådan dag det var helt okej att göra så.

Kanske är det ändå en av spelarna som beskriver stämningen bäst av alla. ”Det var helt magiskt. Jag fick gåshud flera gånger och höll på att få ståkuk nere på planen. Som en dröm”

Idag drömmer vi inte. Idag vet vi att allt var sant. Allt vi fick var sant.