World Wide Wernbloom

REFLEKTION. Blåvitt har sålt sin själ. Inget konstigt med det, i dag säljer svenska klubbar både sin mamma, släktklenoderna och själva klubbmärket för att inte förlora allt i förlängningen. Oftast har man som supporter inga problem att tänka lika krasst. Vräker en Marcus Berg in mål på våren är han borta till hösten, det är enkel logik man kan leva med. Men när en spelare som vi värdesättter för så mycket mer än prestationerna på plan blir ännu en handelsvara vill hjärtat bara skrika nej. Det har ju ryktats hur länge som helst om detta, och någonstans var man ju förberedd, men ändå känns det fullbordade faktumet så obegripligt tungt.

Det finns ju en del omständigheter som borde tala emot såna känslor. Först och främst att Pontus naturligtvis inte är något oskyldigt offer som tradas mot sin vilja. Hans kärlek till klubben är stark, men lika lite som någon annan spelare låter han den vägra tyngre än vad som gynnar den egna utvecklingen och ambitionen. Vidare är Pontus för närvarande inte vår viktigaste spelare, även om målfacit så här långt in på säsongen inte säger allt om hans spel. Guldhösten 2007 var han definitivt viktigast, men då fanns inte så många offensiva alternativ. Och även om den offensiva mittfältsroll som skräddarsyddes åt honom förra året inte helt kan fyllas av någon annan i dagens trupp har anfallsmotorn nu så många välfungerande kuggar att Rehn och Olsson nog kan montera ihop något närapå lika bra.

Fotbollsmässigt reder vi oss, Men så var det där med själen.

Pontus kan (ännu) inte räknas bland de stora legenderna, men som typ, karaktär och vinnarskalle är han det närmaste vi i dag kommer en spelare som personifierar klubben. Inte så att alla hans egenskaper motsvarar något diffust värde i klubbens ideologi, men när en så färgstark person visar en så stark identifikation med tröjan och fansen sätter det sina spår.

När någon gör grisfotboll till skön konst, sänker och sänks med lika friskt mod, bjuder på hästgarv som kan tolkas som generös sportmanship lika gärna som provocerande hånflin, stänker in en stenhård volley eller knorrar in en frispark när andan faller på, framstår som ett stort barn eller åtminstone en känslostormande tonåring när han mitt i stridens hetta sätter sig ner för att lukta på blo... nej jag menar som formar sina händer till ett hjärta och gör sig löjlig inför alla bara för att det bultar därinne för en enda flicka - vem kan låta bli att älska en sådan spelare? Och om man älskar, vem kan värja sig för saknaden?

Ibland har jag tänkt att Pontus kanske är en sådan där spelare som alltid lyckas i sitt hjärtas kljubb men aldrig riktigt acklimatiserar sig och gör succé någon annanstans. En Torbjörn Nilsson, en Hakan Sukur. Självklart hoppas jag att Pontus lyckas i Holland, men jag när samtidigt ett vilt hopp om att hemlängtan ska bli för stark, att han är tillbaka här fortare än någon anar ...

För tillbaka kommer han, förr eller senare. Det måste han.