Rapport från sektion K

"Such a perfect day / Feed animals in the zoo"

Jag tar Lou Reed till hjälp för att fånga känslan av denna på nästan alla sätt fulländade invigning. Det var inte bara en i sig njutbar tillställning, det var ett löfte om något mycket större som jag väljer att tro på, åtminstone tills på onsdag. Detta unga lag som redan känns gjutet i ett enda stycke, trots att formerna tillåts variera från match till match. En sådan här storseger kan under andra omständigheter leda till övermod och underskattning av kommande motstånd, men jag vill hävda att detta inte alls var någon promenad i djurparken. Jo, det utvecklades till det, men grunden lades med en grym fokusering och hårt arbete den korta stund som krävdes för att sätta djuren bakom galler (några av deras anhängare hamnade visst där alldeles bokstavligen efter smärre kravaller, men det är en annan historia).

Debatten lär rasa vidare om Joel Almes (bilden) mästerverk/pekoral, men efter att han fått spela den i stekande solsken och sjunga in en sanslös målfest (hyggligt snitt på Gamla så här långt!) tror jag på en ”När vi gräver guld i USA”-effekt. För mig är i alla fall pianointrot nu så laddat med positiva vibbar att det överskyler låtens brister. Trots den vemodiga tonen fungerar den som en fanfar för framgång.

Nåväl, denna text skulle handla om intryck från sektion K, där man tryckt ihop ynglingar, gamlingar och krymplingar på liten yta. Som jag skrivit tidigare är rullstolsläktaren den plats jag är hänvisad till, och efter öppet hus i vintras hade jag vissa farhågor kring hur väl det skulle fungera. Med facit i hand är jag alltjämt lite kluven. Visst ser man det mesta av planen men inte i ett enda blickfång, som jag åtminstone nästan kunde göra på Nya Ullevi. Efter en första halvlek där IFK:s anfall tonade ut i fjärran och de två första målen plingade in som resultat på text-tv insåg jag att jag ständigt måste justera min position för att hänga med. Det låter sig göras när läktaren som i dag inte är helt smockad med rullstolar, men av naturliga skäl kom Blåvitts anfallslust av sig i andra halvlek och spelet förlades ånyo i huvudsak till den södra planhalvan.

Därmed förtogs något av den uppenbara fördelen med att sitta nära marknivån, men jag fick till slut belöning när Sana bröt igenom med aviga finter och snyggt serverade Pontus till 6-0. (Därmed hade samtliga våra startande anfallsspelare gjort mål.) Positivt var också att ha Young Fellows gälla entusiasm i ryggen. Sammantaget tror jag att jag kommer trivas bra på sektion K, särskilt när jag vant mig vid betraktelsevinkeln och solen inte ligger på så starkt att storbildsskärmarna inte kommer till sin rätt. Fast det är klart, om någon sponsor eller företag vill bjuda in mig till sin loge är jag idel öra!

Till sist: när jag i halvtid gick ut för att svalka mig i skuggan råkade jag en skön lirare och blåvit broder som kanske kastat några glas för mycket. Lyrisk över ställningen i matchen undrade han, med vad jag uppfattade som anspelning på min respirator, om det inte gick lättare att andas nu. Det gjorde det, och det gör det!