På gång


tisdag 30 juni 2009

Tobias Hyséns blogg: Jag tror jag är värd 25 miljoner

INIFRÅN BLÅVITT. I söndags kväll såg jag finalen i Confederations Cup. Väntat att Brasilien vände, men fortfarande jävligt imponerande insats av USA. Okej, jag hoppades verkligen att USA skulle vinna efter att de tagit ledningen med 2-0 - för det var så jävla gött att de går och vinner turneringen mot alla odds, men sedan i andra halvlek märkte jag tidigt att det skulle bli tufft, för Brassarna "åkte" framåt direkt.

På tal om vändningar får jag väl nämna semifinalen mellan Sverige och England i U21-EM. Vill ni veta något om matchen är det bättre att fråga de som var där, jag såg inte en endaste minut av matchen. Nej, vi spelade en viktig match mot Vessigebro då! Men Ravelli var speaker under vår plojmatch så jag vet på ett ungefär vad som hände ändå, haha.

Ok, Robins skada då. Så här är det, han säger ju själv, i alla fall i det som jag läst, att det är den första smällen som är värst. Dåså, alltså end of story, så att säga. Om sedan läkaren känner på hans knä och säger att det är okej, är det ju inte bra. Men vad fan, alla gör misstag. Om det däremot är andra smällen som tar hans korsband, då är det skandal, men det lär vi ju aldrig få veta.

Jag kan aldrig tänka mig att läkaren hade skickat in honom på plan om han varit allvarligt skadad. Så enkelt är det, om sedan han har sprungit och haltat hela förlängningen så är det ju en tapperhetsmedalj till Robin. Jag hade aldrig klivit av en semifinal i EM om det funnits minsta lilla sak som jag hade kunnat bidra med till laget. Om man däremot bara är på plan för att vara en mer där ute, då är det tjänstefel av tränarstaben att inte ta ut honom. En spelare kliver inte av i det läget om man inte absolut måste. Men om han inte gör någon nytta där ute på planen, då är det bara att ta av honom - oavsett vad han själv tycker om saken...

När det kommer till Jörgen Lennartssons kommentar "läkaren tog beslutet tillsammans med Robin" så tänker jag: all respekt för Jörgen, men där har han fel. Han och Tommy bestämmer. Visst läkaren kan säga en sak, men märker man att en spelare knappt kan gå, då är det väl ingen mening med att ha honom kvar på banan? Samtidigt har han rätt i att läkaren styr eventuella skadegrejer, men vad fan - ser inte läkaren med som alla andra verkar ha sett att han knappt kunde gå?

Samtidigt så har jag ju inte sett det hela så det är svårt att veta exakt vad som hänt och inte hänt. Men slutprodukten är ju fruktansvärd och med facit i hand skulle Robin naturligtvis plockats av, hade då korsbandet ändå varit av skulle vi ju i alla fall sluppit alla dessa spekulationer i efterhand.

Det viktigaste i slutändan är ändå Robin. Nu måste vi alla, spelare, ledare, fans och alla som har ett hjärta som klappar för IFK Göteborg eller Robin att, stötta honom i detta helvete. Detta så att han kommer tillbaka starkare och hungrigare än någonsin. END OF STORY.

Om vi bortser från Robins personliga elände i allt detta får vi se till hur Blåvitt påverkas av skadan. Jag tycker personligen inte att man hela tiden kan fylla på med spelare underifrån. När det finns spelare att lyfta fram, så visst - gör det, typ som Robin i fjol, Sebban och Gurra för något år sedan, eventuellt så som Bärkroth slår igenom i år. Men det är ändå tidigt. Bärka kommer bli enormt viktigt med sin speed och energi, men jag vill inte se honom gå på pumpen för att han spelar för mycket matcher.

Han är perfekt att ha som inhoppare och för att starta några matcher här och där. Även om det låter tråkigt för honom, så har det varit likadant för nästan alla unga killar som kommer upp och är på gränsen till att slå igenom. Det gynnar honom själv i längden. Och det ska ni veta om Bärkroth, han kommer att bli enormt bra. Enormt.

Det vi skulle behöva få in i laget, egentligen främst på Pontus position är spetskompetens. Tänk på Ragge, Kim med flera. Kan vi hitta en sådan spelare är det guld värt för oss. Bokstavligen. Jag tycker inte att någon ny ytter är prio ett för oss. Först och främst måste vi ersätta Werner. Där har vi ett hål som vi måste fylla på något sätt. Yttrar har vi så vi kan täcka upp med redan nu, tycker jag. Olle (TO) kan säkert ta Werners plats till att börja med, men han är ändå inte samma spelartyp som Pontus, med luftspelet och löpningarna in i boxen. Jakob kan också kliva in där egentligen, med lite förtroende och en kick i hans egna självförtroende, så varför inte? Han är ofta riktigt bra på träning men det har låst sig lite för honom i vissa matcher. Men det kommer lossna förr eller senare. Samtidigt är bägge dessa spelare bättre i de defensiva balansrollerna där bollvinster och passningsspel är de viktigaste egenskaperna.

Sedan jag bloggade senast har tidningarna spekulerat en hel del i att jag skulle vara aktuell för en ny vända i utlandet. Men med dessa två spelarna (Werner och Söder) borta nu, så känns det fel att lämna. Jag ska inte lova att jag inte kommer lämna Blåvitt i år - för inget är ju hundraprocentigt - men det känns väldigt långt borta just nu. Jag kan även säga att jag inte har fått några konkreta anbud. Visst jag håller ju på Liverpool och Barcelona bland storlagen, men de två lär ju knappast höra av sig, haha.

Det är svårt att säga exakt vilken ambitionsnivå jag ligger på när det kommer till att bli intresserad av att gå utomlands igen, men det kommer krävas ett riktigt bra bud till IFK, plus att jag själv känner att det är helt perfekt. Jag är 27 år gammal nu och fortsätter jag göra mål året ut så skulle jag väl bedöma att jag borde vara värd runt 25 miljoner kronor.

Så, det ska som sagt mycket till för att bli aktuellt just nu.

I höst har vi ett perfekt utgångsläge. Vi har ju helt enkelt fler poäng än alla andra och vi är alltid bättre på hösten. Det med våra spelartapp, ja visst, men det där ordnar sig alltid. Det kliver fram någon som axlar manteln när man minst anar det. När det kommer till konkurrensen är det väl Elfsborg och Helsingborg, precis som tidigare i år, som är skarpaste konkurrenterna.

I vår har Trelleborg och Örebro imponerat på mig, även Gefle trots att de var dåliga mot oss. Negativa överraskningar har varit Djurgården, Hammarby och Malmö, även om de var bra mot oss, haha. Men med den starten borde de ligga högre upp i tabellen.
Jag förvånas av att det går dåligt för Malmö för de har bra spelare. Hammarby? Nja, de har spelat med samma spelare ett tag nu, men med den hemmapubliken borde de vara bättre i alla fall. När det kommer till Djurgården så trodde jag verkligen de skulle få ett lyft efter förra året. De rensade lite i leden och fick in nya idéer. Men de har för dåligt material helt enkelt, det finns 4-5 spelare som håller och sedan är det för mycket "var tredje match"-lirare där. Och i år inte ens det...

Här i stan har vi ju ÖIS som går väldigt dåligt. De har ju gjort samma fel hela året med satsningen på offensiva spelare. De hade ju bra spelare framåt redan sen i fjol.
I stället borde de ha lagt allt krut på att köpa tre eller fyra mittspelare, både innermittfältare och mittbackar. Leinar är okej faktiskt, men det är väl det enda bra köpet de gjort hittills. Och så Bengan då såklart, men det säger väl det mesta.
Nu är Seb Johansson och Johan Sjöberg helt rätt gubbar, kämpagubbar som aldrig viker ner sig. Men jag tror inte de lyckas hålla sig kvar, de är för långt efter. Lyckas de är det fan superbra gjort.
Det är gött att Allsvenskan snart drar igång igen. Jag är spänd på vad som kommer hända från 1 juli och framåt. Just nu tycker jag...
att det é fint med bra väder.
att 220 miljoner e för mycket för Glen Johnson.
att det är gôtt att Torres plita på nytt.
att hade någon sagt innan säsongen att du gör 12 mål i år så hade jag sagt "ja för fan" direkt.
att de inte hade fått samma reaktion på den kommentaren nu, det skulle jag inte vara nöjd med.
att min målsättning är att fortsätta att göra viktiga mål. Skit samma hur många egentligen, så länge det är viktiga mål som mot Kalmar och Örebro.
att jag ska fortsätta jobba hårt för laget.
att jag vill hitta ett ännu bättre samspel med Sella. Där kommer vi ha många mål i framtiden med tror jag...

Jag förstår ingenting när folk klagar på värmen vi har just nu. Har du aldrig varit i Gefle, där är det alltid 40 grader varmt på konstgräset. Det är helt sjukt, vi får dessutom alltid möta Gefle mitt i sommaren. Det är vad som kallas värme det. Det finns fan inget varmare ställe i hela världen.

För övrigt kan jag konstatera att "Örebro borta" är ett stående internt skämt i laget. Varför? Ja, det kan ni ju fundera på.

Med hälsningar inifrån Blåvitt
//Tobias Hysén

tobias.hysén@baraben.com

Gurra I United..?


Fansen i Manchester har också insett hans storhet..

lördag 27 juni 2009

Robin Söder – det möjligas konstnär

REFLEKTION. Jag ser Robin Söder värma upp lite lätt längs sidlinjen. Det är bara första halvlek, och jag tänker och hoppas att i dag får han kanske chansen. Önsketänkandet skenar i väg och jag börjar fantisera om ett sent avgörande inhopp som i hans genombrottsmatch mot Djurgården i fjol. När solen äntligen lämnat sektion K och man kan andas lite lättare i hettan ser jag Robin börja göra mer intensiva ruscher, och strax kommer bekräftelsen från Sportradion i mobillurarna: Söder ska in. Kommentatorerna konstaterar att hans form i Blåvitt varit lite svajig under våren. Det är sant, men känslan som bara växer och växer hos mig är att han kommer att spela en huvudroll när den här matchen ska avgöras. Att den redan borde varit avgjord i engelsk favör är utraderat i samma ögonblick som Sverige reducerar till 2-3, och när flaggan direkt därefter höjs för byte är ingenting längre utom räckhåll.

Robin får hundra meter vänsterkant att jobba med, och plötsligt är han tillbaka där allt började. Han simmar i ett hav av möjlighet, där motståndarna knappt existerar och alla minnen av skador och svårigheter att finna sin plats i spelsystemet sjunkit till botten. "Sätt mig var ni vill, jag gör mål ändå" tänker han nog inte. För han behöver ingen attityd, ingen kaxighet, bara friska ben, sin snabba tanke och fullkomliga befrielse från allt som kan tala emot de tillfällen som infinner sig.

Så har han smugit sig ända in i straffområdet från sin utgångspunkt som vänsterback, och när han ska ta emot ett överlångt inlägg från höger sker allt med en självklarhet som inte på något sätt går ihop med genialiteten i hur han löser situationen. Robin möter bollen på volley med högern, klackar den snett bakåt ifrån sig och den i detsamma helt bortspelade engelske backen, till en Marcus Berg som girigt slukar bollen med sin vänster som formligen kastar upp bollen bakom en sprattlande men hjälplös Joe Hart.

Robin Söder är bestämd till storhet och därför smärtar det så att sedan se honom reducerad till en tapper tennsoldat när knäet går sönder både en och två gånger. Det får bara inte vara så att hans klättring mot stjärnorna ska stanna här. Korsband, läk!

Lika som bär...

Smått och gôtt: Sju magiska mål



||BaraBen.com||BaraBen.com||BaraBen.com||BaraBen.com||

I dag gratulerar vi även Stefan Selakovic. Han gifter sig nämligen i en hemlig ceremoni i hemstaden Varberg dit endast närmaste familj och vänner bjudits in. Hjärtliga gratulationer till "Sella"!

||BaraBen.com||BaraBen.com||BaraBen.com||BaraBen.com||

Robin Söder kommer igen. Robin Söder missar härmed sin svåra andrasäsong i Allsvenskan. Men till 2010 kommer Robin Söder tillbaka med full kraft och vi vet att han blir en av ligans bästa spelare när knät fått tid att läka ihop. Med motgång kommer lärdom och karaktär, Robin växer sig starkare ur det som skett. Vi supportrar stöttar dig i din strävan att bli hel och återkomma till nästa säsong. Du är en favorit i våra hjärtan, du är "tio år gammal - men det spelar ingen roll"!

||BaraBen.com||BaraBen.com||BaraBen.com||BaraBen.com||


Så här svarade ni läsare på frågan:
Vad borde hända med Mattias Bjärsmyr?

1. Sälj honom till högstbjudande. 566 (50%)
2. Han borde bjuda mig på en bärs med Bjärs. 235 (21%)
3. Tvinga honom att skriva på nytt under Mild tortyr. 227 (20%)
4. Låt honom spela året ut och sedan gå som Bosman. 60 (5%)
5. Bänka Bjärs så att ingen vill värva honom. 29 (2%)

Röster: 1117

Gästkrönika: "Jag stödjer Almgrens mjuka förhållningssätt"

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com tar med jämna och ojämna mellanrum in gästkrönikor från er supportrar. Ibland är det ett okänt namn som får säga sitt, ibland en stor blåvit profil. Vill du dela med dig av dina tankar eller åsikter till BaraBens läsare så mejla in ditt material. I dag hyllar signaturen "Ståplatssupportern!" klubbens ordförande.

För det första är det, minst sagt, jävligt klantigt, att bygga en arena för 350 miljoner svenska kronor som inte tål att ett par tusen fans hoppar på dess ena sektion. Men. Gjort är gjort och kommer inte igen. Om man inte vill betala en sisådär 100 miljoner till, för att slå ner ett gäng träpålar i den göteborgska leran, viket ingen verkar vara speciellt intresserad av.

Mer tid skall dock inte ödslas på själva arenafrågan utan den här artikeln skall istället belysa hur inblandade parter, främst SÄ:s ordförande Anders Almgren, har gått till väga då de diskuterat tänkbara lösningar på ”hopproblemet”. I samband med BaraBen-artikeln Ståplats slopas på Gamla Ullevi - fansen rasar så postades det en hel del kommentarer i vilka kritik framfördes mot SÄ:s i allmänhet och Almgrens i synnerhet sätt att behandla frågan.

Tilläggas skall: jag känner inte Anders Almgren privat, jag har inte ens talat med honom, utan den här artikeln bygger endast på den uppfattning jag har fått av honom som ordförande för SÄ.

Folk var arga både för att diskussionen ägde rum bakom stängda dörrar men också för att Almgren håller en för vänlig ton gentemot etablissemanget och inte tar supportrarnas parti tillräckligt tydligt. Denna sorts kritik mot Almgren är inte ny. Han anses av många vara för mjäkig och inte stå upp för supportrarnas ideal tillräckligt tydligt.

Det här är förmodligen en ganska känslig fråga och alla har säkerligen en egen åsikt. Min är dock den att Almgren gör helt rätt som för de första diskussionerna med Higab, GBG stad och IFK Göteborg bakom stängda dörrar. Jag antar att deras förhoppning var att komma till en bra lösning utan bli sönderbombade utav arga supportrar, vilket bara skulle leda till att diskussionen blev än mer segdragen. Och att någon glad ”hoppmotståndare” likt Peter Hjörne skulle publicera ett särskrivet mejl från en arg supporter och på så sätt effektivt idiotförklara en hel supporterskara. Nu lyckades de emellertid inte komma fram till en lösning som alla parter var nöjda med och affären kom upp till ytan. Fine for me. Alla andra supportrar har nu en chans att säga sitt.

Angående Almgrens mjuka förhållningssätt till etablissemanget, främst i form utav media, polis och politiker, så kan jag inget annat än att stödja hans taktik. Speciellt med tanke på att alla ovanstående parter i nio fall utav tio är emot en levande supporterkultur som framförallt vi ståplatssupportrar bejakar och håller som helig. Att de är emot den beror med största sannolikhet på att de inte kan skilja på klackfolk och firmafolk då ståplats, tyvärr, är väldigt förknippat med våldshandlingar, bengalbrännande med mera.

Därför gör Almgren helt rätt som pratar med de lärda på latin.

En hård attityd, fri från kompromissvilja, skulle bara leda till att den supporterröst som vi har i form utav Almgren skulle negligeras totalt. Nu får vi åtminstone en syl i vädret. Vi blir tagna seriöst viket Almgrens inbjudan till arenamötet vittnar om.

Skulle vi däremot köra den hårda och coola (?) stil som bland andra Black Army verkar köra med, om man läser på deras hemsida, skulle vi inte komma någon vart och det skulle bara vara en tidsfråga innan Almgren inte blev inbjuden till möten likt det ovannämnda.

När vi supportrar sitter utan någon som helst representant på arenamöten och dylikt kommer det bara vara en tidsfråga innan den levande supporterkulturen som vi trots allt har i dagens Sverige är död. Många beslut kommer lätt att kunna tas ovanför våra huvuden.

Men med god vilja och positiv inställning så kommer Almgren eller den som är supportrarnas röst i framtiden att få sitta med på fler möten och våra åsikter kommer att tas i beaktande. Så länge vi supportrar strävar och argumenterar för en glad och trevlig supporterkultur så kommer den att finnas kvar.

Tack Almgren för ett toppenjobb,

/Ståplatssupportern!

Observationer från U21 i Gbg

# En ribbträff från final.

# Frekvensen av festfolk i landslagströja var större på Avenyn än på uteställen som M2 och Sticky Fingers.

# Fan Lennartsson/Söderberg. Tack för att Robin Söders säsong är över.

# Pontus Wernbloom saknades på mitten. Landgren?

# Det vevades friskt inne på Fan Zone i Bältesspännarparken efter Sveriges match. Matchen stod mellan överförfriskade öjsare och vakter som delade ut en del smällar med sina batonger. På andra sidan gatan, vid Storan, stod polisen och glassade utan någon brådska.

# Ma-ma-ma-ma-ma-ma-ma-ma-marcus Berg (till melodi av Cidinho & Doca - Rap das armas) > > http://www.youtube.com/watch?v=ZthNYozVwNM&feature=fvst

# Synd att sången ”Hoppa Sverige hopp olé olé” inte fick ordentlig fart. Hade varit passande i dessa dagar. Men det lär hoppas i omstarten mot Trelleborg.

# Blir Bjärsmyr kvar i Blåvitt efter den första halvleken?

# Lite svårt med att få in allt folk till avspark, fanns en gäng tomma platser när domaren blåste igång spelet.

# Verkade rätt svettigt på Gamla Ullevis solsida i går…

# En öl hade inte varit fel innan straffläggningen, men icke.

# Hur kan Rasmus Elm få samma betyg som Marcus Berg av GP? (4 fyrar)

Hopp-tankar

HOPPBORGEN. Jag minns när jag skrev om våran nya arena någongång innan säsongen. Jag påtalade vissa brister, men sällan hade jag anat att den största bristen var så stor. Att hoppa eller inte hoppa, det är frågan. Personligen har jag aldrig varit någon större hopp-entusiast, men har full förståelse för de som älskar att göra det.

Nu verkar det hur som helst bli på det sätt att ståplats ska göras om till sittplats, eller ptja. Det verkar iallafall som det ska in lite stolar, sen att ingen kommer att sitta på de är en annan sak. Efter att ha följt debatten lite på distans utan att egentligen ta ställning eller tycke så har jag börjat fundera på en del saker kring det hela.

Vissa supportrar verkar ta den här frågan som om det gällde liv eller död. Ibland känns det som folk ser sin rätt att hoppa viktigare än hur det går för laget. Uttalanden som:
"
Får vi inte hoppa kan vi lika gärna skita i att gå"
låter i mina öron helt befängd. Är en sådann supporter där för sin egen eller för lagets skull?

Något väldigt intressant är att ser hur Higab/IFK hade tänkt stoppa klacken från att hoppa. Vi pratar om en GANSKA stor folkmassa, vem fan vill ge sig in i den och försöka få de att sluta hoppa och att "sitta ner på stolarna"?

En annan tanke som ploppade upp lite spontant är just det här med stolarna. Då detta är en minst sagt infekterad fråga kan vilken idiot som helst räkna ut att stolarna kommer bli sönderslagna, det kan ju ses som att fint statuera exempel och visa sitt missnöje. Problemet är att stolarna nog inte är gratis. Och vi vet ju alla vart notan hamnar i slutänden?
Precis, hos blåvitt.

Det enda man kan konstatera är att det är bra jävla pinsamt att arenan inte är konstruerad på ett sånt sätt att den klarar av vårat hoppande. Men problemet ligger inte hos IFK, och framför allt inte hos oss som supportrar. Problemet ligger hos Higab, som ännu inte hittat någon bra lösning, som de anser vara ekonomiskt försvarbar iallafall.

För mig spelar det ingen roll, hoppa på förfan. Men ge fan i hoppa, sparka eller ha sönder de där stolarna. Det kommer bara kosta föreningen pengar.

I pausen

fredag 26 juni 2009

Man tar sig för pannan

"Man tar sig för pannan. Det finns alltså inga andra sätt för vuxna människor att visa engagemang och glädje än att hoppa i takt? Allvarligt?"

Mailtips...

ARENAKAOSET.

En enkel lösning...

torsdag 25 juni 2009

Ståplats slopas på Gamla Ullevi - fansen rasar

GAMLA ULLEVI. Sedan de boende på Prippska tomten, på andra sidan Fattighusån, klagat över att deras hus vibrerar när Blåvittklacken hoppar inne på Gamla har en utredning genomförts. HIGAB har bland annat tittat på alternativet att påla ner till berggrunden, vilket de anser blir för dyrt (100 miljoner kronor).

Nu kommer deras "lösning" på problemet.
"Förbjud ståplats på Gamla Ullevi."

Men det värsta av allt är inte att HIGAB kommer med ett sådant här idiotförslag, det mest skrämmande är att IFK Göteborgs nyvalda ordförande känt till att detta ska ske, men inte vågat tala om det för fansen.
Kent Olsson är styrelseordförande i IFK Göteborg. Även han har fått besked från Higab att enda ekonomiskt rimliga lösningen är att göra om kombiläktaren till enbart sittplats. Fast det berättar han inte förrän GP fått samma information från annat håll.

Rädslan för hur supportrarna ska reagera är påtaglig:
- Det blir en svår nöt att knäcka, säger Kent Olsson. Att bara säga till dom, att hej, jag är ordförande i IFK Göteborg, ni måste sluta hoppa, det ser jag inte som görligt. Det kan få motsatt effekt, att dom hoppar mer. Eller att det blir vandalisering som klubbarna måste betala.
Klubbledningen har just inlett en dialog med supportrarna, berättar Kent Olsson.
Vilka supportrar då? Jo, Supporterklubben Änglarnas ordförande. Ok, det här är ingen imponerande start av Kent Olsson som ordförande i Blåvitt. En hjärtefråga för supportrarna behandlas med silkeshandskar i rädsla för att supportrarna ska bli upprörda och sedan snackar man med en person och anser att dialogen med supportrarna är öppnad? Nej, skärpning nu.

Bakom stängda dörrar sitter pamparna Anders Almgren och Kent Olsson i diskussion. Det kallar IFK Göteborg för dialog med supportrarna. Ingenting når ut till fansen - förrän pressen avslöjar nyheten. Då plötsligt kommer reaktioner från alla håll och kanter.
Den här bastuklubbsmentaliteten måste få ett slut. Ut med beslut och diskussioner i det öppna och lägg ner fifflandet bakom era lyckta dörrar. Stå för vad som händer och stå upp för medlemmar och supportrars åsikter. Du har mycket att bevisa mister Olsson.

Tro fan folk kommer att hoppa mer. Tro fan folk kommer stå upp på ert "sittplats". Tro fan vi tänker vibrera skiten ur husen på Prippska tomten. Det är naturligtvis ett monumentalt misslyckande att arenan i Göteborg är byggd mellan tummen och pekfingret. Nu får HIGAB betala för sina enorma brister i byggprocessen och det kan inga jävla stolar på sittplats förhindra. Hoppandet blir ett sätt att visa öppet missnöje med de många bristerna på Gamla Ullevi, men det blir även ett sätt för supporterkollektivet att protestera mot hela den moderna fotbollen.

Lycka till med att tvinga klacken att sitta ner.
Hoppa mot den moderna fotbollen. Hoppa för ståplats.
Hoppa Blåvitt hopp allez allez!

onsdag 24 juni 2009

"Helt rätt att stänga av de iranska landslagsmännen"

FRANKIE FUNDERAR. Det är ett evigt tjafs kring frågan om idrott är politik eller om idrott endast är just idrott. Alla med insyn eller intresse av idrott eller sport brukar ha en åsikt i frågan och oftast kan den åsikten kategoriseras in i ett av två läger.

"Fotboll är politik, som allt annat i samhället", säger Bill.
"Blanda inte in politik i fotbollen", säger Bull.

I går stängdes Ali Karimi, Mehdi Mahdavikia, Hosein Ka'abi och Vahid Hashemian av från Irans landslag på livstid. De hade nämligen valt sida i dispyten i Iran, de ansåg att fotbollen precis som de flesta andra områden i samhället borde ha utrymme för politiska manifestationer.

Det ansåg föga förvånande inte Irans fotbollsförbund.

En Sverigeiransk polare introducerade i början av 2000-talet den iransk fotboll för mig. Trots ett rätt omfattande fotbollsnörderi sedan barnsben får jag ärligt erkänna att Iran var en svart fläck i min kunskapsbank. Eftersom jag har rötter i USA blev mitt intresse för den persiska fotbollen extra stort när ärkefienderna Iran och USA möttes för första gången i ett fotbolls-VM. Den gången var det i Frankrike 1998, då Iran vann med 2-1 efter mål av Estili och Mahdavikia. Men i dag minns ingen själva matchen utan det för och efterspel som präglades av idrottens försoning. Spelare tog varandra i hand, poserade för bilder tillsammans och blev en symbol för att idrotten kan påverka realpolitiken.

Så hör jag "Jag tycker inte att idrott är politik?". Nehe, men låt oss i så fall kika på ett par konkreta exempel. Så kanske vi till en början kan konstatera att idrott är politik, vare sig vi vill det eller ej.

I princip hela den svenska idrottsrörelsen är uppbyggd enligt ett demokratiskt medlemssystem. Föreningar är inte större, eller för den delen mindre, än sina medlemmars aktiva engagemang och bästa vilja. Alla som är medlemmar i en idrottsförening vet hur dess styrelser och ordföranden väljs. Hur ett demokratiskt valsystem är nav för den organisatoriska makten i idrottsföreningen och inom idrottsrörelsen i stort. Så här är det naturligtvis inte på alla platser i världen, men så har vi det i alla fall i Sverige. Här bygger vår idrott på en föreningsdemokrati - en modell som är näst intill identisk med den liberala demokrati som utgör samhällssystemet i vår nation.

På myntets andra sida har vi pamparna. De som "äger idrotten" och ofta styr den med järnhand. Här finns exempelvis förre politikerpampen Thaksin Shinawatra och nuvarande slemgubben Silvio Berlusconi. Den förstnämnda ägde Manchester City och den senare är nuvarande ägare av storlaget AC Milan. Dessa politiker har gett sig in på fotbollens arena och förvandlat fotbollslag till privata reklampelare, till hobbyverksamheter deluxe som ska ge goodwill från medborgarna. Här lägger den professionella politiken sig i idrotten på de mest bisarra vis. Exempelvis förbjöds den mest vänsterpräglade supporterorganisationen på AC Milans läktare efter motsättningar med president Berlusconi.

Som tredje exempel lyfter jag smått ovilligt fram det mest klichéartade som förekommer i den här debatten. De politiska supportrarna. SS Lazio har sedan länge varit världskänt för att deras ultrasgruppering Irriducibili öppet visat sina nazist- och fascitsympatier. På andra änden av den politiska skalan finner vi ett lag som Livorno, där majoriteten av supportrarna har Maxist-Leninitiska sympatier. De finns där och de uttrycker sina politiska ståndpunkter med banderoller eller sånger. Vad du eller jag än tycker.

Politik har även präglat sporten på ett mer konkret sätt. De Olympiska Spelen 1980 bojkottades av USA och dess allierade som en protest mot Sovjerunionens invasion av Afghanistan. Som svar hämndbojkottade stora delar av Östblocket spelen fyra år senare. De gick i Los Angeles. Redan 1936, när Hitler-Tyskalnd arrangerade OS i Berlin utnyttjades spelen i tredje rikets propagandasyften.
Så sent som förra året förekom en intensiv debatt kring om svenska idrottare borde bojkottat spelen i Peking, i protest mot att mänskliga rättigheter kränks i Kina. Åter igen, politiken förekommer ständigt och jämt inom idrotten, frågan är bara hur omfattande dess inblandning är för tillfället.

Det världspolitiska läget verkar avgöra. Jag skulle kunna fortsätta att lista exempel i flera dygn. Vem minns inte Black Panthers-nävarna på prispallen i Mexico-OS, spelarprotesterna mot nedläggningar av fabriker och varvsindustrin i Sverige på 1970-talet, aktivisters försök att stoppa tennismatchen mot Rhodesia 1968 och reprisen där vänsteraktivister nyligen ville stoppa en ny tennismatchmot Israel?

Nu håller stora delar av världen andan inför vad som sker i Iran. Olika samhällsgrupper har hamnat i skarp konflikt med varann och jag ska inte ens låtsas sitta på någon lösning eller moralisk insikt i den här avancerade situationen. Det tycker jag där emot att spelarna i Irans fotbollslandslag bör ha sin fulla rätt till. Som medborgare i landet ska de naturligtvis ha möjligheten att välja sida och uttrycka detta val på ett smakfullt men ändå givande vis. Det kanske är en naiv åsikt från min sida kring en geopolitisk konflikt som har en svårtolkad och komplex dynamik. Men just därför blir det så kusligt för mig att höra att somliga svenskar nu försvarar den iranska regeringens, eller fotbollsförbundets om man så vill, beslut att stänga av kvartetten Ali Karimi, Mehdi Mahdavikia, Hosein Ka'abi och Vahid Hashemian från landslagsspel. På livstid.

Det är ett hyckleri att nationer i storpolitiska sammanhang skall kunna utnyttja idrotten i sina egna strategiska maktspel, men inte ha tolerans nog att acceptera det faktum att idrottsutövarna själva ska gå i samma utstakade fotspår. Jag minns hur en mina barndomsidoler, IFK Göteborgs ytterback Ruben Svensson vägrade 1978 att spela fotbolls-VM i Argentina på grund av att landet var en diktatur. Han symboliserar för mig styrkan i idrotten, där enskilda individer ingår i ett kollektiv som samlat drar åt ett håll, men samtidigt tillåter ett nödvändigt utrymme för indiviens egna tankar och åsikter.

Precis som när vi röstar på ordföranden i lokala simklubben eller ridföreningen. Vi får uttrycka vår åsikt genom att lägga vår röst och argumentera för den, även om majoriteten i föreningen inte nödvändigtvis delar den åsikten. I Iran finns inte det handlingsutrymmet. Därför stänger nu Irans fotbollsförbund av fyra personer som hade mage att tycka något som inte passade sig. Fyra personer som dessutom hade mod att gå mot det tabu som säger att "idrott inte är politik".

Idrott är politik vare sig vi vill eller inte. Det tror jag de flesta känner på sig innerst inne. Sedan kan vi absolut tycka att de politiska utspelen, de politiska supportrarna, de storpolitiska maktspelen och de poltiska inslagen generellt bör hållas till ett minimum. Jag har största förståelse för dem som inte vill att politiken skall påverka idrotten i större utsträckning än absolut nödvändigt. Men för att ens ta den diskussionen på ett seriöst sätt så måste vi komma överens om att idrotten i dagsläget är en av de mest politiserade samhällsfunktionerna vi har. Idrottens "fulkultur" kan just nu kategoriseras som ett mer politiserat område än "finkulturen", som traditionellt varit ett uttryckssätt starkt kopplat till politik.

I Sverige hade inte Zlatan Ibrahimovic, Kim Källström, Sebastian Larsson och Anderas Isaksson stängts av om de bar armband som visade stöd för en politisk fråga. Det är möjligt att svenska folket hade "rasat" via kvällstidningarna, men spelarna skulle komma undan med en verbal reprimand. Här är det väldigt lätt att tala om för sina vänner att "politik inte hör hemma i idrotten", för vi vet samtidigt att det samhälle vi lever i ger utrymme till en öppen debatt och att vi har en väl preserverad yttrandefrihet. I de samhällen där dessa demokratiska funktioner saknas, så är fotbollen och idrotten en perfekt arena för politiska utspel.

Även om vi inte gillar att idrott är politik, så är politiken alltid sugen på att genomsyra idrotten. Glöm inte det när du inleder tanken att avstängningen mot de fyra iranierna var korrekt. Det är en lyx att få uttrycka sin åsikt utan att riskera brutala sanktioner från någon överhet. Vi borde uppmuntra de krafter som vill ta efter vår demokratiska lyx och inte stötta de bakåtsträvare som vill begränsa den.

Men visst, om det viktigaste för dig är att idrotten skall kännas som en arena helt separat från politiken, oavsett om den är det eller ej, då förstår jag dig. I så fall är det helt rätt att stänga av de iranska landslagsmännen på livstid. Fotbollen får ju inte besudlas av politiska utspel på detta vis. Men i så fall blundar du nog rätt kraftigt för både idrottens historia och dess samtida verklighet.

Men det kanske känns enklare att blunda än att faktiskt hantera verkligheten?

Artikeln har även publicerats på Newsmill.

Highlights: Serbien- Sverige (1-3)

Vårat landslag spelar i stan!

INFÖR FREDAG. Jag vet att det är många änglar med mig som redan har biljett till U21-semifinalen på fredag. En del av er slog till direkt för länge sedan när biljetterna släpptes medans många andra bestämde sig för bara någon dag sedan som en chansning ifall landslaget skulle lyckas nå en semifinal i Göteborg.

Med våra oerhört tongivande blåvita killar i alla lagdelar har de nu lyckats nå hit hem och de tänker definitivt fortsätta vara oslagbara på sin hemmaplan.

Så välkomna hem Bjärs, Gurra, Söder, Boom-Boom (vi ses tyvärr på läktaren), Mackan och resten.

Uttrycket "Club Before Country" släpper vi på fredag för detta landslag är vårat landslag. Ni ska bäras fram och få känna av det oslagbara läktarstödet ett fullsatt Gamla Ullevi innebär.

tisdag 23 juni 2009

Uppehåll i fotbollsallsvenskan

Vem avgör egentligen om man är sinnessjuk?
Jag går runt i lägenheten och tänker på Ragnar Sigurdsson.
Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Fram. Och. Tillbaks.

Jag går ner på gräsplanen där ungarna brukar lira. Sparkar på en pinne och låtsas göra mål. Rusa fram till klacken och höra deras sång "Ääääänglarna, änglarna är bäst. Vi är det bästa...". Sedan faller jag ner på knä. Jag skakar i hela kroppen.

Varje gång jag kör ner för Nya Allén stirrar jag så maniskt på reklamskylten som täcker över Blåvittshoppen att jag nästan brakar in i bilarna framför mig. Det är tydligen ett jävla rödljus i hörnet mot katolska kyrkan. Det är svårt att andas.

Pontus Wernbloom står och babblar om något U21-lag på tv. Han gör det på webben. På Youtube. I tidningarna. På text-tv. Pontus Wernbloom har förvandlats till spöket som förföljer mig från morgon till kväll. Han är inte kvar i Blåvitt, så vad fan ska hända nu? Det är svårt att samla tankarna.

Ärligt talat, mem avgör egentligen om man är sinnessjuk?
Jag tror jag är på god väg.

Uppehåll i Allsvenskan är som att vänja av sig från heroin. Det är rätt svårt. För att ta till tidernas understatement. Det är som att dra ut sina egna tänder med en häcksax, som att gå till frisören genom att stoppa huvudet i en luftvärnskanon, som att ha sex genom sätta sig i en avfallskvarn. Det här är livsfarligt för samhället. Jag tror min kropp är på väg att explodera.

Jag måste få reda på vem som egentligen avgör om man är sinnessjuk?

Ett jävla hyckleri

FILMNINGAR. Ärligt talat, hör jag den patetiska kommentaren "det ingår i sporten numer", angående en filmning en enda gång till så tänker jag:

1. Kaskadspy i ansiktet på varje fotbollsjournalist och bloggare som någonsin kritiserat en sydeuropéisk spelare som haft mage att filma.
2. Emigrera hem till Arne Erlandsen. Där filmar de fan inte.

Det är inte frågan om vad människor hade sagt om debatten i veckan hade handlat om någon annan än Wernbloom. Det är snarare frågan om den personen skulle ha kränkts så brutalt i medierna att han slutade med fotbollen eller i alla fall kom undan enkelt och hängde sig i närmaste målställning...

Reine: "Vill du lira med oss?"

ANEKDOT. Mannen som en gång i tiden lanserade det totalhavererade experimentet 4-3-3 i IFK Göteborg, Reine Almqvist, tränar nu för tiden IF Olsfors på en grusplan nära dig.

Under en av träningarna för ett par veckor sedan imponerades han av en kille som stod och lattjade med bollen något tiotal meter bredvid lagets träningsplan. Imponerades till en sådan grad att han skickade över sin assisterande tränare för att kolla om grabben kunde vara sugen på ett provspel för division 6 klubben.

Killens svar: "Nej, det är lungt. Jag har redan ett lag."

Vem liraren var? Tobias Linderoth. True fucking story.

Ohelig allians i Göteborg?

Instruktionsvideo: Att stå ut med Confederations Cup

Livet efter fotbollskarriären...

Den magiska mediekombon: Vik ut och tala ut!

MEDIA. Ok, Ronaldo säljs för en miljard till Real Madrid. Det är svårt att förstå. Men det köper jag ändå eftersom fotbollen och bankväsendet är bisarra branscher med tokiga chefer i spetsen för dem. Men var och varför blir Ronaldos före detta flickvän över huvud taget intressant för medierna?

I en ny intervju (i tidningen med passande namnet "Interviú) kombinerar hon den magiska medieduon att "tala ut" om sin förre kille och dessutom visa tuttarna för de portugisiska läsarna.

Jag bara undrar varför de gör på det här viset, vart är utvecklingen på väg?
Vem tänker på barnen? Barnen säger jag, vem tänker på dem?

Oj förlåt. Jag glömde att precis samma sak hänt i Sverige. Redan för tio år sedan. Och om och om och om igen sedan dess. Så det var inget.

En smutsig afrikansk-engelsk allsång

FILMKLIPP. Bisarr och rå, ibland till och med utnyttjande eller vulgär humor kan vara rolig. Men den kan även kännas smutsig, utnyttjande och vulgär. Som i det här klippet som får mig, bara av att titta på den, att känna olust och se mig själv som en svullen och flåsande slavägare...



Vad de sjunger? "We all hate Leeds scum".

"Nej Zlatan, gör inte en Robbie Fowler..."

Faksimil: FourFourTwo

torsdag 18 juni 2009

Bengalkaos på Gamla Ullevi

Wernbloom: "Vi kan slå ut Italiens mittfält"

Gästkrönika: Moralpanik

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com tar med jämna och ojämna mellanrum in gästkrönikor från er supportrar. Ibland är det ett okänt namn som får säga sitt, ibland en stor blåvit profil. Vill du dela med dig av dina tankar eller åsikter till BaraBens läsare så mejla in ditt material. I dag talar signaturen "Höjdrädd" ut kring filmande fotbollsspelare.

Jag har i skrivandets stund precis sett matchen mellan Spanien och Irak i Federation Cup. En ganska intetsägande tillställning som slutade 1-0 till Spanien. En sak fastnade dock på näthinnan och det var när Iraks målvakt efter en närkamp av någon anledning valde att lägga sig ned, ta sig för ansiktet och vrida sig i påhittade smärtor. Ett alltför vanligt och högst pinsamt uppträdande som gör att man ibland ifrågasätter om fotbollen inte har fått för hög samhällsstatus.

Man kan kanske tro att den Irakiska målvaken var gammal och bitter och att det möjligen var förklaringen till hans uppträdande. Men igår kväll satt jag på lokala puben och såg Italien möta Serbien i U21 EM. Inte heller den matchen kommer att gå till historien för något särskilt, men samma sak här. Det som finns kvar på näthinnan är filmningar. Låter nästan som en klyscha det där med att "italienare filmar" men det stämmer verkligen, i alla fall om man isolerat ser till denna match. Så fort de fick minsta kontakt med motståndaren slängde de sig på marken, rullade runt och kved sig i påhittade plågor. Gång efter gång blev det uppenbart när repriserna spelades upp att det enbart handlade om just filmning.

Att försöka fuska sig till fördelar genom att filma är alltså ingen generationsfråga. De unga har tydligen levt efter mottot ”Monkey see - Monkey do” och sedan spätt på ytterligare. För visst verkar det som att de unga, om möjligt, filmar ännu mer en dagens etablerade spelare. Har inget vetenskapligt belägg men känslan finns där av att fenomenet framöver kommer eskalera och till slut gå i inflation. Ett annat beteende på fotbollsplan, som även det är värt att ifrågasätta, är dubbelmoralen som råder när detgäller domslut. Mer regel än undantag är att cirka 22 spelare plus ledare och grabbarna på avbytarbänken vinkar att det är deras inkast varje gång bollen rullar ut över sidlinjen. Uppenbart här är att hälften, oftast på felaktiga grunder, försöker påverka domaren till sin fördel.

Liknande beteende uppenbaras när det blåses av alternativt inte blåses av för offside. Ena laget försöker påverka domaren till sin fördel medan det andra laget utövar påtryckning åt andra hållet. Realiteten, alltså sanningen, är av underordnad betydelse, det viktiga är lagets vinning. När så domaren till sist gör ett misstag (för misstag gör domare likt alla andra) som till exempel att felaktigt blåsa av för straff. Ja, då blir det precis som när bollen rullar ut över sidlinjen eller som när det blåses av för offside. Ena laget står och vinkar åt sitt håll och det andra åt sitt. Givetvis kan inte domaren lyssna på någon av parterna när de tidigare varit så uppenbart falska. När sedan matchen är slut och avgjorts ”på den felaktiga straffen” beklagar sig förlorande spelare över hur dålig domarna var. Detta är alltså samma spelare som i samma match vinkat åt fel håll varannan gång domarna dömt under matchen. Domarna är alltid så uppenbart mycket bättre än spelaren på området att det för mig är en gåta att, spelare utan att skämmas, gör dessa uttalanden. Vad förväntar de sig? Att de ska få hjälp och stöd av domare under match när de hela tiden motarbetar dem? Det är högst märkligt att dessa fenomen, ”filmningar” och ”dåraktigt partiskt beteende” är accepterat inom fotbollsvärlden. Liknande skulle i alla andra delar av världen förkastas och det dessutom utan tvekan.

Själv tycker jag det är omoraliskt och kallar det därför för fusk. Publik, sponsorer, klubbar, lag, spelare, tränare, föräldrar, barn, apor, ägg… Det finns väl egentligen ingen som vill se fusk som en naturlig del av fotbollen. På sikt finns det väl egentligen inte heller någon vinnare. Hur kommer det sig då att unga herrar från Italien, med många andra, utövar fusk och hur i värden kommer det sig att det har blivit accepterat? I vilken annan verksamhet som helst hade framgång genom oegentlighet orsakat skandalrubriker och det hade knappast varit troligt att anhängare applåderat och jublat över en framgång på sådan bekostnad. I de allra flesta andra branscher står det skrivet i kontrakt att konkurrensfördelar som uppnås via vilseledande information och dylikt inte är tillåtet och om det uppenbaras så utmäts inte bara straff till utföraren, dessutom kompenseras motparten. Faktum är att väldigt få, förutom fotbollspelare och möjligen fotbollsklubbar, vill uppnå framgång med hjälp av fusk och än färre vill offentligt förknippas med dito. Visst finns det de som gör sig en kriminell karriär och lever gott, men de stackars tjuvar som fastnar på Hasse Aros bild i ”Efterlyst” hyllas sällan.

Nu är det visserligen stor skillnad på att försöka vinka till sig ett inkast på felaktiga grunder och att snatta en apelsin på ICA men i sak torde moralprincipen vara densamma. Visst kan jag förstå att fotboll är viktigt och att det i vissa sammanhang handlar om stora pengar. Det hindrar dock inte att jag ifrågasätter vad fotboll egentligen handlar om när det lönar sig att syssla med uppenbart fusk. Hade jag varit ansvarig hade jag plockat bort fuskare en efter en. Hellre förlora stort och rakryggad än att med möda filma/fuska sig till poäng. Hur kommer det sig att klubbar som köper in och avlönar spelare för att prestera, men också för att representera inte tar avstånd från det omoraliska beteendet. Vilken klubb eller sponsor vill egentligen förknippas med detta? Svaret är ingen men ändå accepteras det till synes av samtliga. Det vore nog för mycket begärt att kräva att lag för första gången skulle prioritera moral framför resultat i en senior VM-turnering eller liknande.

Men visst vore pågående U21 EM ett perfekt forum för FIFA/UEFA/SFF och de andra förbunden att statuera goda exempel och visa att man på allvar vill komma tillrätta med moralproblemen. Nu är det uppenbart att så inte är fallet, och till synes finns frågeställningen inte ens med på agendan. Visst är det beklagligt, men tyvärr är det nog ingen som är förvånad. Även om många rankar moralproblemen näst efter fotbollsvåldet som den största stoppern för publik- och sponsortillväxt på den europeiska marknaden tror jag inte att något kommer hända förrän sponsorerna börjar dra sig ur.

Först då, när pengarna enkelt går att räkna, kommer förbunden vidta åtgärder. Trist att det ska behöva gå så långt var endaste gång. Borde inte förbunden och klubbarna på eget initiativ kunna vara förutseende och ta sig råd att spela utan fusk? Möjligt att någon enstaka match per säsong avgörs med hjälp av filmning och/eller annat fusk, men högst troligt är det ändå ett nollsummespel över tid. Att det skulle vara enklare att skaffa sponsorer säger väl sig självt och därmed borde även den sämsta kunna räkna hem en moralkorrigering ur det ekonomiska perspektivet. Jag skulle vilja se att ett lag stack ut och spelade ”rakryggat” hela vägen. All påverkan på domaren skulle bannas och i stället för att vifta till sin fördel hjälpa domaren och korrigera när till exempel ett inkast felaktigt tilldömts laget. Vore mycket intressant att se hur ett sådant korrekt beteende skulle hanteras av motståndare och domare. Till en början tror jag det skulle bli ett mindre kaos men ganska så snabbt skulle det nog uppskattas och till och med domarna skulle nog börja lyssna på spelarna.

Människor som fuskar och går över lik för nå framgång kommer alltid att finnas. Det måste vi helt enkelt fortsätta att lära oss leva med. Men att acceptera deras fusk och deras lik får vi aldrig nöja oss med att göra. Säg ifrån nu alla!

//Höjdrädd

onsdag 17 juni 2009

Matchrapport: Gais - IFK Göteborg (U21)

MATCHRAPPORT.Soligt väder, lite lätt vind och två dagar före midsommar - vad passar bättre än ett derby i miniformat på en skogsinklädd Gaisgård lätt ackompanjerad av skottlossning? IFK Göteborg tog idag en rätt så komfortabel seger i Folksam U21 Mellersta över lokalkonkurrenten. Slutresultatet skrevs till 4-0 efter mål av Niklas Martinsson, Mikael Dyrestam, Ali Selim och Nicklas Bärkroth.

Inför matchen utannonserades Kalle Svensson som en av mittbackarna som skulle starta dagens match, men när domaren väl blåste till spel stod Mikael Gonzalez på planen i hans ställe. Glädjande för Gonza, men oroväckande vad som hade hänt Kalle. Nu visade det sig att Kalle hade känt av en migrän under uppvärmningen och tvingades kasta in handduken. Inget allvarligt, således.

IFK Göteborg ställde upp med följande starka startelva:

MV. Markus Sandberg

HB. Mikael Dyrestam
MB. Mikael Gonzalez
MB. Nicklas Carlsson (K)
VB. Mikael Andersson

DM. Niklas Martinsson
DM. Johan Lundgren

OMH. Daniel Alexandersson
OMC. Kamal Mustafa
OMV. Ali Selim

AF. Nicklas Bärkroth

Via en snabb titt på denna startelva kan det konstateras att den bygger på fart i anfallet. Samtliga fyra offensiva spelare har bra fart under fötterna och därmed kändes taktiken klar - löp sönder backlinjen i djupled, vilket visade sig stämma alldeles ypperligt. IFK Göteborg inleder matchen med att trilla boll i egen backlinje/nedre mittfält för att när man lockat upp motståndarna slå en längre boll på Bärkroth eller någon av de andra tre.

I början är taktiken inte riktigt lyckosam eftersom man slår bollarna lite väl långt ifrån Bärkroth, men det ordnar upp sig allteftersom och det på bara några minuter. Redan i minut tre har Blåvitt dagens första målchans då Daniel Alexandersson får några meter på högerkanten och slår ett bra inlägg mot lille Bärkroth som med en spänst man knappt sett sen Rosenqvists dagar når bollen med pannan. Nicken är riktad mot mål, men Ali Selim har tjuvrusat på kommande retur och råkar komma i vägen för bollen och densamma går i en vid båge in i målvakt Oliver Gustavssons händer.

Detta är inledningen på en kavalkad av målchanser som håller i sig i stort sett hela halvleken ut. I tionde minuten hinner Bärkroth upp en studsande boll och försöker lobba över den utrusande målvakten, men bollen seglar förbi målet. Ledningsmålet får vänta på sig - i hela två minuter - för i tolfte minuten får Blåvitt en hörna från vänster. Kamal Mustafa slår hörnan på bortre stolpen där Mikael Dyrestam ohotad kan nicka bollen mot mål. Precis innan bollen skall tas av målvakten sätter Niklas Martinsson fram skallen och på hockeymanér styr han bollen över mållinjen och nollan är spräckt.

IFK Göteborg fortsätter att anfalla och det är ofta farligt framför Gais målställning. De grönsvarta backarna får kämpa rejält för att hålla koll på alla snabba kors-, tvärs- och djupledslöpande blåvita som kutar på alla bollar. De fyra offensiva krafterna byter ofta position med varandra och till och med "defensive mittfältaren" Niklas Martinsson är framme och avslutar titt som tätt. Gais får mest ägna sig åt att försvara sig eller slå ifrån sig och det är på en sådan rensning deras klart bästa chans för dagen uppkommer. Nicklas Carlsson skall i den 18:e minuten "bara" nicka tillbaka en förlupen boll till Markus Sandberg men får inte fart nog på bollen. Gais ensamma anfallare Mihael Jevtic når upp bollen och lobbar över Sandberg. Bollen seglar i en vid båge över honom och.... går i stolpen. Returen får Blåvitt bort. Mycket nära kvittering där.

Hursomhelst låter inte IFK Göteborg denna incident påverka dem. Man fortsätter i samma anda som man gjort så här långt och man har bra möjligheter gång på gång - för det mesta genom en djupledsboll mot kortlinjen och en passning snett bakåt mot straffpunkten, men man har lite dålig skärpa i avsluten och bollarna går ofta över.


I 31:a minuten är det dags igen för gaiskeepern att vittja nätet. Daniel Alexandersson dribblar sig till ett skottläge från höger sett från målvakten. Skottet täcks av försvarare men inte bättre än att bollen dimper ner rakt på fötterna på Mikael Dyrestam som placerat sig i straffområdets vänstra del. En enkel bredsida mellan benen på målvakten och 2-0 är ett faktum.

Blåvitt fortsätter i samma takt resten av halvleken. 3-0 görs i 38:e minuten av Ali Selim som fint serverad av Kamal Mustafa smeker bollen upp i bortre krysset mycket behärskat. Halvleken slutar 3-0 efter att snudd på förnedrat Gais efter att mycket effektivt nyttjat sin största styrka för dagen - sin kvickhet. Blåvitts taktik var mycket simpel - slå bollar att kuta på, möjliga som omöjliga och grönsvart fick verkligen kämpa för att freda sitt mål. Gais hade några rusher på vänsterkanten genom Mervan Celik, men bortsett jättechansen på lobben så hände inte så mycket på Blåvit planhalva.

Andra halvlek inleds och det känns avgjort redan nu och det märks litegrann på intensiteten. Man är inte lika fokuserad på sin uppgift längre, vilket gör att Gais vaskar fram några möjligheter. Först vinner man en hörna genom att Mervan Celik kommer runt på sin vänsterkant och Mikael Andersson tvingas bryta inlägget. Därefter bryter Mervan Celik inåt i banan och avlossar ett högerskott som går på blåvit back till hörna. Lite därefter kommer Mihael Jevtic nästan loss i ett friläge, men Nicklas Carlsson hinner upp honom och kan slå bollen till hörna. Hade regeln "tre hörnor - en straff" gällt hade IFK legat risigt till nu.

I tolfte minuten punkterar Blåvitt matchen och dödar alla grönsvarta förhoppningar om en vändning. I en djupledsboll (vad annars?) kommer Nicklas Bärkroth förbi sin back och kan bredsida bollen förbi Gustavsson i målet. 4-0 och tack och godnatt.

Nu avtar matchen i tempo rejält. IFK Göteborg tvingar visserligen målvakten till några fler kvalificerade räddningar, bland annat efter bra skott från Daniel Alexandersson och Kamal Mustafa på... gissa... djupledslöpningar! Gais lyckas få in en boll i mitten av halvleken, men det är avvinkat för offside. Detta är helt enkelt inte grönsvarts dag.

Matchen slutar 4-0 till IFK Göteborg efter att på ett förkrossande sätt verkligen nyttjat sin spetskompetens på bästa möjliga vis. Hur man värderar denna segern vet jag inte, för om man skall vara ärlig så var inte Gais det allra bästa motstånd man sett. I det grönsvarta laget hade man Mervan Celik, som ställde till visst bekymmer hos den blåvita backlinjen men bortsett från det hade man mest juniorer som inte riktigt hade kunnandet att stå emot IFK Göteborgs något mer rutinerade manskap. Men oavsett känns det bra med fyra mål framåt och många bud på fler. Det bådar gott för våra killar som står med ena benet i A-laget.

Så en kommentar: Kalles frånvaro märktes knappt. Nicklas Carlsson axlade hans kaptensroll med bravur. Han styrde backlinjen, manade på de yngre, lugnade ner de yngre då de höll på att tappa humöret och visade pondus gentemot domaren när han ansåg att något obeivrat regelbrott inträffat. Nicklas Carlsson var riktigt bra i "papparollen" för de yngre idag.

Han visade till och med prov på skön humor. Efter en grönsvart rensning till inkast hamnade bollen på fel sida av enmetersstaketet inne bland högt gräs. Daniel Alexandersson stod då och tittade efter bollen tvekandes över hur han skulle göra - hoppa över och hämta bollen eller ropa på en annan boll. Då ropar Carlsson till honom: "Gå och hämta den nu, Danne, så får du prova vaccinet!".

Dessutom försökte han förhandla ner matchtiden på slutet med domaren. "- Hur långt är det kvar, domarn?" "- 10 minuter" "-Vad sägs om 7 minuter? Inte? 6 då?"

Att IFK Göteborg kan ha en mittback av Nicklas Carlssons kaliber på bänken är ett styrkebesked. Han hade varit given i de flesta andra allsvenska lagen med sin pondus och sitt säkra positionsspel.

Till sist. Du kanske reagerade över "lätt ackompanjerad av skottlossning" i ingressen? Det låter ju spännande, men det var inte mer dramatiskt än att Gaisgården ligger intill en skjutbana... Så var det med det.

Fler bilder från matchen kan beskådas här för den som råkar vara nyfiken.

Ekwall får sig en skopa av Wernbloom


Ekwall får sig en skopa av Wernbloom.


Gustav Svenssons drömkanonsupermegaskott.

Inför: Gais - IFK Göteborg (U21)

INFÖR. Ikväll kl 17.00 spelas ett derby i miniatyr. Gais tar emot IFK Göteborg på Gaisgården för en match i Folksam U21 Mellersta. Här är en enklare guide med lite matnyttigt att ha med sig inför avspark.

Hur tar man sig till Gaisgården? För att komma till Gaisgården kör man av Rv40 vid Burger King (Delsjömotet), åker vägen upp förbi BK och svänger vänster efter några hundra meter.

Man kan även åka via Kallebäck och kör då förbi ICA-huset. Ca 400 meter in på denna väg, efter en lång vid vänstersväng, kommer man till en Y-korsning. Här tar man höger så att man åker under Rv40 (Boråsleden) och uppför en brant backe. Efter lite kringelikrokar så kommer man först till en golfbana och precis därefter är man framme vid Gaisgården.

Kom i tid, för det är ont om P-platser.


Vill man åka kollektivt så är det buss 50 som gäller. Då får man åka till Kallebäck och sen knata en bit uppför backen. Det är möjligt att man även kan åka till pendelparkeringen vid Burger King och sen ta sig genom skogen upp till Gaisgården, men där är jag mer osäker på om det går. I sådana fall är det bussarna till/från Landvetterhållet som gäller.

Här är en karta till Gaisgården dels via Kallebäck, dels via Burger King.


Tabelläget: Efter åtta omgångar ligger IFK Göteborg på tredje plats, fyra poäng efter Elfsborg. IFK Göteborg har 14 poäng. Gais ligger sjua på 11 poäng med en match mer spelad.
Vem är vem i Blåvitt? För dem som inte ser så mycket U21- och juniorfotboll kommer det vara många okända ansikten på plan i kväll. Här är därför en vem-är-vem-karta över den blåvita startelvan samt bänken. Varken Kalle Svensson, Nicklas Carlsson, Daniel Alexandersson eller Nicklas Bärkroth behöver väl någon presentation men får vara med ändå för det estetiska intryckets skull. Klicka på bilden för bästa vy.




Till sist. Läser man på Svenskfotboll.se så anges Rambergsvallen som plan. Detta är felaktigt! Jag har märkt att om Rambergsvallen anges som plan på dessa serienivåer så skall man läsa uppgiften med stor skepsis. Det verkar vara så att när SvFF inte vet vilken plan det är så anger de Rambergsvallen. Det har hänt fler än en gång att den planen angetts och så har matchen i själva verket spelats någon helt annanstans. Detta skulle jag ju givetvis haft i åtanke innan jag ändrade på-gång-puffen upptill. Så för att klargöra en gång för alla - Gaisgården är det som gäller, ingenting annat.

Avspark är 17.00. Du kommer väl?

tisdag 16 juni 2009

Robin Söder: "Jag vill vara kvar i IFK ett par år till"

BARABEN EXCLUSIVE. Förra årets bästa nykomling slog ner som en bomb i Allsvenskan. Robin Söder, 18, fick smaka på både guldstrid i ligan och Champions League-kval. Nu står han inför sin internationella landslagsdebut som inhoppare i U21-EM.
Trots detta vill han inte prata om intresset från spanska och engelska storklubbar.
- Att bli spela utomlandsproffs är något jag inte ens tänker på utan jag vill vara kvar i IFK ett par år till för att utvecklas i en bra miljö, säger Robin Söder.

Han blev årets nykomling 2008. Hyllad som målskytt i ligan och gjorde succé i Champions League-kvalet. Robin Söder beskrivs oftast som den tillbakadragna, nästan blyga killen som flyttade till Göteborg inför 2008, för lira med IFK Göteborgs u-trupp.
Men bakom den blyga fasaden döljer sig en frispråkig kille med starka åsikter.
- För ett år sedan drömde man väl om att spela med A-laget, men det kändes inte direkt som en realistisk dröm. Först nu när jag blev skadad (i våras) fick jag tid att reflektera över året som gått och tänka igenom saker. Det har väl sjunkit in nu, nu är det väl som vanligt igen kan man säga. Jag är tillbaka i vardagen, säger Robin Söder.
- De första två månaderna åkte man hem på helgerna och så. Framför allt var det ensamt. Så det var jobbigt och det var deppmånader där i början innan gräset var grönt. Sedan började matcherna rulla igång och det var full vart med allt. När man började få koll på livet här nere och få ordning på saker, men det är något man lär sig en livsläxa av och går stärkt ur.

Vi sitter på en lunchrestaurang innanför Vallgraven och snackar om fotbollens vardag över en kopp kaffe. En vanlig måndag under våren 2009 går Robin Söder upp kvart i sju på morgonen för att åka till träningen på Kamratgården med fotbollsgymnasiet på Katrinelund.
- Vi tränar från halv åtta och käkar frukost två timmar senare. Sedan drar jag till skolan och har en del lektioner innan det är dags för samling uppe på Kamratgården vid halv tre.
Pressen att lyckas i både skolan och på fotbollsplanen är inte enkel. De flesta dagarna har handlat om att hitta luckor mellan träningspassen, för att få lite tid för studierna.
- Det är svårt att koncentrera sig på skolarbetet, ofta så har jag bara en lektion på måndagar. Så har jag tid för egna studier där fram till tvåtiden, det blir väl inte så mycket skola men det blir en del. Jag vill ju få resultat men eftersom fotboll är så viktigt för mig, det har blivit som ett jobb för mig, så kommer skolan i andra, tredje, till och med fjärde hand.

För ett par år sedan bodde den dåvarande 15-åringen Robin hemma hos mamma på Orust - i en trygg och lugn miljö. När han bytte lag från Morlanda GOIF till Stenungsund fick han en första smak på hur professionell fotboll fungerar, men kände sig ändå lite vilsen när Blåvitt visade intresse.
- Det har gått fort allting. Jag har varit här i Göteborg lite mer än ett år och trodde inte det skulle gå så här bra för mig så fort. Att jag skulle komma upp i A-laget och dessutom få spela matcher var väl en dröm för ett år sedan, men ärligt talat så kändes det inte som en realistisk dröm.
Den stora skillnaden mellan lugnet i Bohuslän och hetluften som blåvit stjärna finns utanför fotbollsplanen. Här hamnar Robin i situationer där han inte känner sig hemma.
- Jag försöker göra mitt bästa hela tiden på alla träningar, vart jag än har spelat. Den stora skillnaden är att jag får man åka på intervjuer och sponsorbjudningar i vardagen. Jag är väl ganska obekväm i den rollen, när folk tittar på en och man ska göra intervjuer och så. Men man vänjer sig väl så småningom. Går det över gränsen på något sätt så säger jag till, då får man skjuta upp det eller hoppa över någon intervju.
IFK Göteborg har tagit väl hand om sitt senaste stjärnskott. När det stora genombrottet kom fick Robin ta en time out från mediedrevet- för att inte överväldigas av situationen.
- Det är rätt flexibelt i IFK när det kommer till intervjuer och grejer utanför fotbollen. Vi behöver inte göra för mycket grejer, som i början när jag fick göra intervjuer nästan varje dag. Det är klart att det var påfrestande men samtidigt så blir det tuffare att hantera då det är något som är nytt för mig. Men i grund och botten är ju intresset något som är kul, säger Robin Söder.

- Jag ser 2008 som ett ganska tufft år. Det var mycket längtan hem till familjen, speciellt till en början. Jag gick från att vara nykomling i gänget till att få bra med speltid och sedan bli skadad dessutom. Allt gick från noll till hundra så att säga. Det var ett tufft år och jag har fått kämpa mycket för att komma hit där jag är i dag.
Första gången som medierna på allvar fick upp ögonen för Robin Söders kvalitéer var i juli 2008. De regerande mästarna IFK Göteborg åkte upp till Råsunda för match mot Djurgården.
- Jag hade inga förhoppningar på den matchen. Det är klart att jag kände att det var skitskoj att få åka med och sitta på bänken mot Djurgården, speciellt eftersom matchen var på Råsunda.
Då kom ordern från Stefan Rehn. "Sätt igång och värm upp". Men Robin förstod fortfarande inte vad som var på väg att hända.
- Först tänkte jag inte på att jag skulle få chansen att spela eftersom det var i början på andra halvlek och alla vi som satt på bänken värmde upp. Sedan gick väl 20 minuter och så sa de till mig att värma upp lite hårdare, det var väl en 25 minuter kvar av matchen. Man undrar lite "vad är det här". Jag blev ganska stressad, liksom shit, Råsunda och Djurgården.
Sedan blev Söder inbytt och kom bra in i matchen. Han började med en halvträff som Touray räddade enkelt, innan han fick på ett bättre skott från drygt 20 meter.
- Det kändes bra även om Touray räddade de första skotten jag sköt. Men samtidigt var det så mycket nya intryck och så mycket folk. Vi snackar om jäkligt mycket folk jämfört med vad jag brukade vara van att spela för.
I andra allsvenska inhoppet avgjorde han matchen mot Djurgården och drog omedvetet i gång "Cirkus Söder".
- Jag tyckte det var stort bara att få hoppa in i matchen, att få avgöra var ännu bättre.

När unga spelare gör succé under sitt första år i Allsvenskan brukar det nästan alltid talas om "den svåra andrasäsongen", när det är svårt att leva upp till förväntningarna som byggts upp. Magrasonen Söder fokuserar därför medvetet på arbetet med att bli en bättre fotbollsspelare från dag till dag.
- Det är klart att ibland så går det ju tufft och så är det ju för alla, att det går upp och ner. Men jag har vant mig vid tempot nu och fokuserar på att utveckla alla delar i mitt spel. Jag måste få en bättre förstatouch och bli bättre på detaljerna, hur jag slår till bollen och lära mig att tänka mer ingående kring alla moment som man har på planen. Jag tror så länge man har kul och har viljan att spela fotboll så kan man utvecklas vidare, säger Robin söder.
Efter långtidsskadan han ådrog sig i vintras har han börjat tänka fotboll på ett nytt sätt.
- Jag var väl lite osäker efter skadan. Jag försöker vara så noggrann jag bara kan nu och se till att varje gång jag träffar bollen så blir jag bättre på det. Är man noggrann så utvecklas man som spelare. Man måste förtjäna sin plats och då måste man kriga och kämpa hela tiden. Det är klart det finns risk att det blir lite prestationsångest. Men stämmer det inte så är det bara att borra ner huvudet och köra på. Man får ju inget gratis.

I dag premiärspelar Sverige i U21-EM mot Vitryssland. En landslagsturnering som Söder har drömt om att får spela sedan sitt genombrott under sommaren 2008
- Jag kanske inte kommer få så mycket speltid för det är ju riktigt bra forwards som är med. Men bara att få vara med i U21-EM är stort. Sedan finns det i och för sig mycket i spelet som jag behöver utveckla, bland annat att bli lite giftigare framför mål och bli lite mer bekväm i avslutslägen så att jag bara kan trycka dit bollen när läget kommer.
- Det är klart att konkurrensen blir mycket hårdare nu. Det känner man ju av och konkurrens utvecklar en positivt. Men vi har fyra spelare i IFK som varit med i A-landslaget på vinterturnén och några som varit med i U21 regelbundet så det högre tempot har ju kommit med till träningarna även i IFK. Samtidigt kan jag ju inte gå runt och tänka på landslagsspel hela dagarna för då går det ju inte att träna och utveckla sig som spelare, vilket är viktigast i slutändan.
Men U21-landslaget är inte det enda landslag som Robin Söder lägger sitt fokus på. Han är dessutom den klart mest lysande stjärnan i den yngre upplagan av ungdomslandslag.
- Det är klart man vill vara med i sådant som kval till EM med ungdomslandslaget. Det är ett gott gäng som jag har träffat i, vad blir det, två tre år i alla fall. Så vi lär ju känna varandra bättre och bättre, man följer hur det går för de andra i laget. Om det går bra i Allsvenskan så får vi ju chansen att spela mot jämngamla killar som är bäst i sina respektive länder, Jag tror det är bra för hela den svenska fotbollen att vi får mycket matcher med landslaget på den här nivån, säger Robin Söder.

I takt med framgångarna har den vanligaste frågan till Robin Söder blivit "När ska du bli proffs?", ett ämne som han tänkt igenom noggrannt.
- Jag tror skillnaden på att vara kvar hemma i Sverige är att det är stabilt i vardagen. Det kan väl säkert vara det utomlands med men då har man ett nytt språk och en ny kultur och sådant att vänja sig vid. Fotbollsmässigt så vet jag inte riktigt, jag tror det är ganska jämt mellan att sticka ut och att vara kvar, Blåvitt en en riktigt bra fotbollsskola om man säger så. Vi ligger riktigt bra till där.
- Jag har inte tänkt så mycket på proffsliv egentligen. Det jag känner är att jag vill vara kvar här några år till och etablera mig ordentligt i IFK och Allsvenskan. Jag vill få mer rutin med spelet här. Det är väl klart det är lockande när det pratas om en och så, det är ju kul men jag tänker inte på det så konkret. Nu tänker jag på Blåvitt, säger Robin Söder.
Men trots den ödmjuka attityden följer han gärna topplagen i Spanien. En dag vill han ta klivet över till La Liga eller Premier League.
- De är väl de två bästa ligorna i världen. Min dröm är väl att spela i någon av de stora ligorna och det är så jag har tänkt mig drömscenariot när jag var liten. Samtidigt är jag väldigt lyckligt lottad som får hålla på med det jag älskar, det är ju mängder av människor som vill göra det jag gör - men bara ett fåtal som får det. Men sedan är det ju som med alla andra jobb att det är tufft ibland och att det går lättare ibland. Det är ju inte det roligaste när man är där man tänker "nu är det dags för fyra månaders försäsong".

Just IFK Göteborgs profil som "ungdomssatsande förening" är största orsaken till varför Robin Söder bytte Stenungsund mot storstaden ett par mil söderut. Han säger sig ha känt en trygghet i Blåvitt, en trygghet som passade just honom.
- Jag hade blivit inbjuden att träna med IFK ett par år innan de ville värva mig och kände mig trygg med miljön i föreningen och på Kamratgården. Men det är klart att jag såg hur IFK släppte in unga spelare i laget och det är alltid något som är attraktivt och lockande.
Ordet trygghet ständigt åretkommande i Söders vokabulär. Han stannar till, med kaffekoppen strax under läppen och försöker förklara att trygghet är något som går att skapa även i en miljö där segrar är det enda som räknas.
- Jag ser IFK som en storklubb i Sverige och allting i föreningen är så stort och proffsigt. Men det är bra gemenskap mellan alla som jobbar i IFK. Det är mycket drag kring laget och oftast mycket som händer i föreningen. Det är svårt att förklara, men det känns liksom stort i IFK, säger Robin Söder.

Robin Söder vill vara kvar i Allsvenskan ett par år till men
drömmer om att en dag spela i Spanien eller England. Foto: Olof

Magnus Erlingmark, Roger Gustafsson, Håkan Mild och Robin Söder. Efter målsuccén i Allsvenskan tog fansen tonårsforwarden till sina hjärtan och inkluderade honom i den exklusiva skara av legender som fått en egen sång att eka runt Ullevis läktare.
- När fansen börjar sjunga mitt namn så är det stort, även om de kanske kunde skippa att sjunga att jag är tio år gammal, haha. Nej, men det är kul. Till viss del hör man supportrarna på läktaren, även om jag kan koppla bort det oftast. Men ibland när det händer något på plan så kan man koppla av en sekund och då hör man allt uppe på läktaren. Det är helt magiskt att höra, säger Robin Söder.
Förra säsongen hade Söder en målsättning, att få träna med A-laget. Det lyckades han uppnå och passera snabbt. I år skulle hans målsättning bli att få ett A-lagskontrakt med IFK Göteborg, en målsättning han nu fått justera.
- Jag tänker väl bara ett år framåt egentligen. I år är tänkte jag först att det vore skoj att vara med i U21-EM och nu är mitt fokus på att få så mycket speltid som möjligt. Men även på att ta en ordinarie plats i IFK och att det ska gå bra för laget så att vi vinner Allsvenskan.
Så om du gör succé i höst kan målsättningen ändras till att spela i någon av de stora ligorna?
- Går det bättre så blir det mer aktuellt. Men samtidigt så fyller jag 18 i år så jag är inte så gammal än. Det hade blivit ett tufft steg att flytta nu. Sedan är det är klart att Blåvitt som har gett mig chansen måste få något tillbaka, man måste bjuda tillbaka på något sätt.
Hur bra är årets IFK Göteborg då?
- Så bra är vi att vi är med i toppen, absolut. Men det handlar ju om att komma långt även i Svenska Cupen och sedan har vi UEFA-cupen, så vi får ju sikta högt. I år vet vi ju lite mer om hur de bra lagen kan vara, jag kände ju att vi inte var så mycket sämre än vad Basel var.
Det var väl en domartabbe sämre än Basel ungefär?
- Ja det var väl så. Det tror jag vi kan ta med oss från förra året. Vi behöver inte känna att vi är sämre än de lag vi möter utan att vi är med i matcherna. Vi står ju på noll från början så det är alldeles för lätt att bli rädd för bättre lag.
Robin gör citattecken i luften för bättre lag och andas självförtroende. Han tycker det är synd att IFK Göteborg missade gruppspelet i Champions League under 2008, det hade gett svenska lag en bättre UEFA-ranking till den här säsongen.
- Är man inte med i Champions League så rankas ju ligan sämre men hade vi kommit med i år så hade även vi höjt oss där. Vi kanske förtjänar att ligga där nu men jag tror inte vi är så dåliga. Det kommer bli stentufft att komma in i UEFA-cupen men vi får hoppas att vi kan ta oss in till gruppspelet. Sedan är det klart att skador och sådant påverkar. Vi kan ju få tre mittfältare skadade så det är klart det blir tufft då men som det ser ut i dag så har vi bra bredd. Ofta öppnas ju möjligheterna för andra spelare att ta chansen då. Men det känns ändå som att vi har trupp till att klara av UEFA-cupkvalet, säger Robin Söder.

Efter den tunga förlusten mot FC Basel i Champions League-kvalet hade inte bara Robin, utan hela IFK Göteborg svårt att hämta sig. Den allsvenska höstsäsongen blev lidande av motgången.
- Det är klart att tuffa motgångar påverkar en. Man vill ju gå så långt som möjligt men samtidigt så vet man ju att det kommer nya matcher och då får man satsa på något annat och försöka vinna nästa match. Jag tror det är så det kommer bli nu i år, att vi ska flytta fokus till något annat mål på ett bättre sätt. Jag var så himla besviken efter det som hände i Basel. Det hade varit ok att fölora med ett pangresultat, 4-0 eller så. Men nu när det blev så att domaren tabbade sig så.
Han stannar upp och skakar på huvudet. Robin tittar ut mot solen vid Kungsportsplatsen. Känslan från Baselmatchen infinner sig igen. En känsla av tomhet.
- Jag hade inte mycket kraft kvar, ingen hade nog det då alla hade jobbat stenhårt i den matchen. Det var så tomt. Alla gav verkligen allt och det syntes i vårt spel. Sedan så kommer domaren och förstör allting. Det var som att vi hade tömt det mesta ur laget både fysiskt och psykiskt. För när vi tog ledningen med 2-1 så kändes det hela ganska kontrollerbart, som att vi hade grepp på det. I Champions League. Att de skulle vända, det händer ju inte. Sedan kommer straffen och då blir det ju en dipp direkt, efter det rann det bara iväg, säger Robin Söder.

De nya upplevelserna under 2008 tog inte slut med medieuppståndelsen. Efter målsuccén så skadade sig Söder och fick uppleva en allsvensk slutstrid från läktarplats, något han inte alls tyckte om.
- Det var verkligen inte kul. Att vinna med 5-2 mot Elfsborg och spela skitbra gör ju att man vill vara med, så det är riktigt surt att inte kunna vara där nere och spela när laget gör det så himla bra. Men det är väl en sådan grej man lär sig något av med.
Med varje motgång tror Robin att han lär sig något nytt. Det arbetet är del av hans försök att hantera pressen som toppspelare i Allsvenskan har på sig. Något han säger sig behöva slipa på.
- Jag vet att man inte kan lägga för mycket vikt vid motgångar. Gör man en dålig träning så vet man ju att det kommer fler träningar att förbättra sig på. Samtidigt så vill jag att det ska gå så bra som möjligt hela tiden. Men det kan jag bli bättre på, att försöka strunta i motgångar. När man gick skadad här så vill man ju åka hem mycket och tänka på annat än fotbollen. Men det går ju inte för jag hade skola och träning. Jag ändå bott här i Göteborg så länge att jag känner stan, har sina kompisar här och ändå har jag hemlängtan. Men visst, det börjar kännas som hemma här nere nu. Men det är ändå där morsan bor som jag har mitt riktiga hem.

Robin pratar ganska tyst och ser ner i bordet. Mitt intryck är att Blåvitts kanske största offensiva talang är en tänkare, tvärt emot de mer egoistiska stjärnor som oftast syns och hörs mest i medierna. Men den försiktiga framtoningen innebär inte att han på något sätt har låga krav på sina egna prestationer.
- Den största pressen kommer ju från mig själv. Det är klart jag känner press från omgivningen och det bör man göra med, man kan aldrig vara nöjd. Blir man nöjd får man tänka över situationen. Då är något fel. Jag tycker det ska vara krav på oss i IFK, för vi har ett så bra lag.
Jag har ju inte varit här så länge så jag vet inte hur det var förut men det känns som vi borde vara på topp inom det mesta. Många gånger är det väl så att kritik kan bli lite orättvis, det finns ju många som vill tycka väldigt mycket och när journalister skriver kritiskt så följer folk med på det, säger Robin Söder.

När Tobias Hysén har öst in mål under våren har frågan om hur det kan vända fort för en spelare aktualiserats. För anfallsspelare handlar det ofta om att tänka rätt i avgörande lägen.
- När man kommer i ett bra läge så tänker man: "Jag ska lägga den där, eh nej där" så att man ändrar målet hela tiden och då blir det bara skit alltihop. Då får man försöka ställa in sig på att försöka i ett hörn och ställa in sig på att om man missar det så har man i alla fall försökt. Jag försöker att tänka i stil med att "det är ok att målvakten tog den, det var en bra räddning" och sedan försöka på nytt, säger Robin Söder.
De tekniska detaljerna som är så viktiga för anfallsspelare har sällan varit ett adelsmärke hos allsvenska fotbollslag. Men här tycker sig IFK Göteborgs nummer elva se en förändringens tid.
- Mer bollspel gör en till en bättre fotbollsspelare. Man får ju inte så mycket bollteknik av att vara ute och springa i slingan varje dag. Det håller väl på att gå över från ren löpning på försäsongerna till mer bollspel. Men det finns väl alltid några tränare som kör vidare på stenhård fysträning och tror på det med. Jag tror det är bra att vi har mycket spel för det utvecklar gruppen och det blir kul att komma till träningen varje dag.
Den speciella Kamratgårdsanda och harmoni det ofta talas om ser Robin som en orsak till föreningens framgång under de senaste säsongerna.
- I laget har vi mycket "ge och ta" nu, med några som skojar, några som hånar varann och vi har en allmänt positiv stämning. Det känns som ett andra hem på Kamratgården och alla, även de som jobbar på kontoret, är med i gruppen. Det är ganska öppet mellan alla och det gör att det känns ganska tryggt, säger Robin Söder.

Proffsdrömmar och allsvensk hetluft i all ära, Robin Söder tänker redan nu på vad som kommer den dag som fotbollskarriären är över.
- Det spelar ju ingen roll om det kommer om en vecka eller 20 år, det är därför man försöker med skolan för att få en grund och så. Det är klart man tänker på det som kommer efter fotbollen. Jag började ju en snickarutbildning så det är väl inom det jag skulle kunna bli något. Men jag är inte så händig utan valde det för det kändes skoj. Jag hade väl förhoppningsvis lärt mig att bli lite händig, säger Robin Söder med ett skratt.