Gästkrönika: Moralpanik

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com tar med jämna och ojämna mellanrum in gästkrönikor från er supportrar. Ibland är det ett okänt namn som får säga sitt, ibland en stor blåvit profil. Vill du dela med dig av dina tankar eller åsikter till BaraBens läsare så mejla in ditt material. I dag talar signaturen "Höjdrädd" ut kring filmande fotbollsspelare.

Jag har i skrivandets stund precis sett matchen mellan Spanien och Irak i Federation Cup. En ganska intetsägande tillställning som slutade 1-0 till Spanien. En sak fastnade dock på näthinnan och det var när Iraks målvakt efter en närkamp av någon anledning valde att lägga sig ned, ta sig för ansiktet och vrida sig i påhittade smärtor. Ett alltför vanligt och högst pinsamt uppträdande som gör att man ibland ifrågasätter om fotbollen inte har fått för hög samhällsstatus.

Man kan kanske tro att den Irakiska målvaken var gammal och bitter och att det möjligen var förklaringen till hans uppträdande. Men igår kväll satt jag på lokala puben och såg Italien möta Serbien i U21 EM. Inte heller den matchen kommer att gå till historien för något särskilt, men samma sak här. Det som finns kvar på näthinnan är filmningar. Låter nästan som en klyscha det där med att "italienare filmar" men det stämmer verkligen, i alla fall om man isolerat ser till denna match. Så fort de fick minsta kontakt med motståndaren slängde de sig på marken, rullade runt och kved sig i påhittade plågor. Gång efter gång blev det uppenbart när repriserna spelades upp att det enbart handlade om just filmning.

Att försöka fuska sig till fördelar genom att filma är alltså ingen generationsfråga. De unga har tydligen levt efter mottot ”Monkey see - Monkey do” och sedan spätt på ytterligare. För visst verkar det som att de unga, om möjligt, filmar ännu mer en dagens etablerade spelare. Har inget vetenskapligt belägg men känslan finns där av att fenomenet framöver kommer eskalera och till slut gå i inflation. Ett annat beteende på fotbollsplan, som även det är värt att ifrågasätta, är dubbelmoralen som råder när detgäller domslut. Mer regel än undantag är att cirka 22 spelare plus ledare och grabbarna på avbytarbänken vinkar att det är deras inkast varje gång bollen rullar ut över sidlinjen. Uppenbart här är att hälften, oftast på felaktiga grunder, försöker påverka domaren till sin fördel.

Liknande beteende uppenbaras när det blåses av alternativt inte blåses av för offside. Ena laget försöker påverka domaren till sin fördel medan det andra laget utövar påtryckning åt andra hållet. Realiteten, alltså sanningen, är av underordnad betydelse, det viktiga är lagets vinning. När så domaren till sist gör ett misstag (för misstag gör domare likt alla andra) som till exempel att felaktigt blåsa av för straff. Ja, då blir det precis som när bollen rullar ut över sidlinjen eller som när det blåses av för offside. Ena laget står och vinkar åt sitt håll och det andra åt sitt. Givetvis kan inte domaren lyssna på någon av parterna när de tidigare varit så uppenbart falska. När sedan matchen är slut och avgjorts ”på den felaktiga straffen” beklagar sig förlorande spelare över hur dålig domarna var. Detta är alltså samma spelare som i samma match vinkat åt fel håll varannan gång domarna dömt under matchen. Domarna är alltid så uppenbart mycket bättre än spelaren på området att det för mig är en gåta att, spelare utan att skämmas, gör dessa uttalanden. Vad förväntar de sig? Att de ska få hjälp och stöd av domare under match när de hela tiden motarbetar dem? Det är högst märkligt att dessa fenomen, ”filmningar” och ”dåraktigt partiskt beteende” är accepterat inom fotbollsvärlden. Liknande skulle i alla andra delar av världen förkastas och det dessutom utan tvekan.

Själv tycker jag det är omoraliskt och kallar det därför för fusk. Publik, sponsorer, klubbar, lag, spelare, tränare, föräldrar, barn, apor, ägg… Det finns väl egentligen ingen som vill se fusk som en naturlig del av fotbollen. På sikt finns det väl egentligen inte heller någon vinnare. Hur kommer det sig då att unga herrar från Italien, med många andra, utövar fusk och hur i värden kommer det sig att det har blivit accepterat? I vilken annan verksamhet som helst hade framgång genom oegentlighet orsakat skandalrubriker och det hade knappast varit troligt att anhängare applåderat och jublat över en framgång på sådan bekostnad. I de allra flesta andra branscher står det skrivet i kontrakt att konkurrensfördelar som uppnås via vilseledande information och dylikt inte är tillåtet och om det uppenbaras så utmäts inte bara straff till utföraren, dessutom kompenseras motparten. Faktum är att väldigt få, förutom fotbollspelare och möjligen fotbollsklubbar, vill uppnå framgång med hjälp av fusk och än färre vill offentligt förknippas med dito. Visst finns det de som gör sig en kriminell karriär och lever gott, men de stackars tjuvar som fastnar på Hasse Aros bild i ”Efterlyst” hyllas sällan.

Nu är det visserligen stor skillnad på att försöka vinka till sig ett inkast på felaktiga grunder och att snatta en apelsin på ICA men i sak torde moralprincipen vara densamma. Visst kan jag förstå att fotboll är viktigt och att det i vissa sammanhang handlar om stora pengar. Det hindrar dock inte att jag ifrågasätter vad fotboll egentligen handlar om när det lönar sig att syssla med uppenbart fusk. Hade jag varit ansvarig hade jag plockat bort fuskare en efter en. Hellre förlora stort och rakryggad än att med möda filma/fuska sig till poäng. Hur kommer det sig att klubbar som köper in och avlönar spelare för att prestera, men också för att representera inte tar avstånd från det omoraliska beteendet. Vilken klubb eller sponsor vill egentligen förknippas med detta? Svaret är ingen men ändå accepteras det till synes av samtliga. Det vore nog för mycket begärt att kräva att lag för första gången skulle prioritera moral framför resultat i en senior VM-turnering eller liknande.

Men visst vore pågående U21 EM ett perfekt forum för FIFA/UEFA/SFF och de andra förbunden att statuera goda exempel och visa att man på allvar vill komma tillrätta med moralproblemen. Nu är det uppenbart att så inte är fallet, och till synes finns frågeställningen inte ens med på agendan. Visst är det beklagligt, men tyvärr är det nog ingen som är förvånad. Även om många rankar moralproblemen näst efter fotbollsvåldet som den största stoppern för publik- och sponsortillväxt på den europeiska marknaden tror jag inte att något kommer hända förrän sponsorerna börjar dra sig ur.

Först då, när pengarna enkelt går att räkna, kommer förbunden vidta åtgärder. Trist att det ska behöva gå så långt var endaste gång. Borde inte förbunden och klubbarna på eget initiativ kunna vara förutseende och ta sig råd att spela utan fusk? Möjligt att någon enstaka match per säsong avgörs med hjälp av filmning och/eller annat fusk, men högst troligt är det ändå ett nollsummespel över tid. Att det skulle vara enklare att skaffa sponsorer säger väl sig självt och därmed borde även den sämsta kunna räkna hem en moralkorrigering ur det ekonomiska perspektivet. Jag skulle vilja se att ett lag stack ut och spelade ”rakryggat” hela vägen. All påverkan på domaren skulle bannas och i stället för att vifta till sin fördel hjälpa domaren och korrigera när till exempel ett inkast felaktigt tilldömts laget. Vore mycket intressant att se hur ett sådant korrekt beteende skulle hanteras av motståndare och domare. Till en början tror jag det skulle bli ett mindre kaos men ganska så snabbt skulle det nog uppskattas och till och med domarna skulle nog börja lyssna på spelarna.

Människor som fuskar och går över lik för nå framgång kommer alltid att finnas. Det måste vi helt enkelt fortsätta att lära oss leva med. Men att acceptera deras fusk och deras lik får vi aldrig nöja oss med att göra. Säg ifrån nu alla!

//Höjdrädd