K-märkt: Torbjörn Nilsson

K-MÄRKT. "Derby på Ullevi och ÖIS vinner. När GT-teamet lämnar ÖIS omklädningsrum i sällskap med matchvinnare Glenn Martindahl är spelargången så gott som tom. Kvar står bara Torbjörn Nilsson och blir intervjuad av två 11–12-åringar, varav den ene i rullstol, förmodligen för någon skoltidnings räkning. Just då var dom det viktigaste för 'Totte'."

Inför Sveriges VM-kvalmatch hemma mot Västtyskland 25 september 1985 skriver GT-journalisten Lars Hildingsson en stor hyllningsartikel till Torbjörn Nilsson som året innan gjort succécomeback i landslaget. Biljetten till Mexiko tycks vara inom räckhåll. Hildingsson konstaterar inledningsvis att Nilsson är så oerhört omtyckt av hela folket att ingen skulle få för sig att kritisera hans fyraåriga "nej tack" till blågult. Sedan berättas det om Torbjörns intressen utanför fotbollen, hans sinne för practical jokes, och så till sist, ett par ögonblicksbilder av den älskade ängeln. En av dem rör en annan tidningsartikel, i en något mindre publikation.

Jag och min klasskamrat Jonas i femman på Kungsladugårdsskolan utgör redaktionen för Skolposten som med fokus på sport och musik bevakar aktualiteter i Göteborg. När det kommer till fotboll är vi klart partiska, och när vi genom en bekant till min far med kontakter i Blåvitt eller någon sponsor får möjlighet att träffa vår store idol Torbjörn Nilsson ägnar vi en helsida åt en intervju som inte står långt efter Hildingssons artikel i storögd beundran.

Men när vi före matchen står och väntar i spelartunneln där det är avtalat att Torbjörn ska möta oss är vi inte särskilt kaxiga. Visserligen är det inte första gången vi kommer i närkontakt med en blåvit stjärna. Rullstolsplatsernas placering nere på gräset bakom reklamskyltarna gör det enkelt att tigga autografer efter match. Men det här är annorlunda. Torbjörn Nilsson – TORBJÖRN NILSSON – kommer fram till oss!

Så fort vi sagt ett blygt "hej" kastar Jonas fram vår första fråga. Men Torbjörn säger att vi tar det här efter matchen, att vi ses utanför omklädningsrummet. Detta är mer än vi har väntat oss, om än lite snopet för stunden. Vi ska alltså få träffa honom en gång till och ställa våra frågor i lugn och ro. Naturligtvis infrias löftet, Jag minns i dag ingenting av själva matchen mot blivande mästarna Örgryte (tro det eller ej, de var faktiskt jämbördiga med Blåvitt den säsongen), men jag minns hur Torbjörn återigen gick fram till oss, hur totalt fri från jäkt han var, hur han såg oss, hur han tog oss och våra naiva frågor på fullt allvar - jag upplevde inte ens att han i egenskap av vuxen i mötet med två honom vilt främmande ungar pä något sätt intog en överordnad position. Inte så att han blev mindre i våra ögon: mötet inskärpte snarare allt vi trodde och hoppades om honom. Just de där egenskaperna som gjorde så djupt intryck på GT-journalisten som bevittnade det hela.

Tragiskt nog blev det inget Mexiko-VM som kunde ha blivit en fantastisk slutpunkt i Torbjörns landslagskarriär. Men vi som älskar Blåvitt minns i stället en magnifik uppvisning på Ullevi mot Barcelona (jag var på utlandsresa med familjen och kommer egentligen bara ihåg hur chockad jag blev när siffrorna 3-0 mötte mig på text-tv) och en spelare vars like vi aldrig kommer att få se. Torbjörn – än idag min störste idol.