Gästkrönika: För mig är han den störste

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com tar med jämna och ojämna mellanrum in gästkrönikor från er supportrar. Ibland är det ett okänt namn som får säga sitt, ibland en stor blåvit profil. I dag berättar Dennis Jörnmark om ett par intressanta datum.

13.08.05

Jag står på Gamla Ullevis kortsidesläktare bredvid min bror. IFK möter Kalmar hemma, jag är 13 år och vi har för första gången sedan jag började följa laget – 2002 – chansen att gå upp i allsvensk serieledning efter att Marcus Berg, på den tiden en ganska blek junior som sumpade öppna lägen i parti och minut, ordnat tre poäng mot Helsingborg borta. Tyvärr hade Håkan Mild dragit på sig en varning i Skåne vilket innebar att han var avstängd i Kalmarmatchen. Ersättare var en lång snubbe med mohikanfrilla, med nummer 19 på ryggen. Det tog en stund för mig att koppla vem fan han egentligen var, men när speakern ropade upp namnen kom jag ihåg; det var ju han som var fullständigt värdelös mot Wolfsburg för några veckor sen. Fast då hade han nummer åtta. Nåväl. Stålhammar blåser till spel och sen är mina minnen av matchen ganska begränsade. Stefan Selakovic hade en frispark i ribban, Kalmarspelarna filmade, men det som verkligen fastnade var Pontus Wernblooms otroliga spel. Han var överallt, han kapade, han sköt, han tjafsade och han blev varnad. Matchen? Den slutade 0-0 och jag tror inte vi gick upp i serieledning förrän…

25.09.07

Bortaderby mot Gais, studiebidraget för första månaden på gymnasiet har kommit in och jag köper biljett till VXY. Livet känns konstigt, jag har inte riktigt hittat rätt på min nya skola och samtidigt börjar jag glida ifrån mina gamla polare. Jag har flyttat från Linné där jag hade bott sen jag var två år och trivs inte riktigt på stället dit vi flyttat. Det enda säkra som står kvar är IFK, och därför blir den här matchen så mycket viktigare än, som match mot bottenlaget Gais per definition är, tre säkra poäng. Så när Tobias Hysén står för en av, om ni ursäktar, få lyckade insatser som renodlad vänstermitt och slår ett perfekt avvägt inlägg som Waller skarvar till Pontus Wernbloom och han så kolugnt att man hinner tänka ”Vilken jävla tur att det inte är Sella som har det här läget” placerar in 1-0-målet och följer upp detta med att springa fram mot Gaisklacken och veva är det en känsloexplosion på samma nivå som refrängen i This is the One. Det är naturligtvis ingen slump att det är PW som gör målet, lika lite som det är en slump att Pontus senare i matchen sparkar ner Daniel Nicklasson och ser helt oskyldig ut, vilket han följer upp med en uppenbar filmning i momentet efter. Efter den här matchen var det nerförsbacke och vi minns alla hur hösten slutade.

30.05.09

Vanligtvis ägnar jag patetiskt mycket tid åt att fundera på den allsvenska tabellen, om Blåvitt borde lira 4-4-2 eller 4-5-1 eller Tobbes position i skytteligan. Men de senaste veckorna har jag tänkt väldigt lite på IFK men väldigt mycket på mannen som blivit lagets hjärta och själ de senaste fyra säsongerna. Ända sedan det stod klart att Pontus skrivit på för Alkmaar har jag vetat att BP-matchen skulle bli fruktansvärt tuff emotionellt. Ändå kändes det tusen gånger värre när jag igår ställt mig på min vanliga plats på sektion H. Att veta att det var sista chansen på jävligt länge att få se Pontus spela fotboll gjorde skadat ont. För många är nog PW lite av ”en i
mängden” bland föreningens proffsexporter, i stil med Wendt, Risp, Kalle eller Anton. En duktig spelare som flyttar utomlands efter väl förrättat värv i IFK. Men för mig personligen är Pontus den störste och viktigaste spelare jag någonsin följt i Blåvitt. Den största anledningen är nog att jag varit som mest supporteraktiv från 2006 tills nu, vilket innebär att jag har sett Pontus spela väldigt mycket. Jag har sett honom på alla olika Ulleviarenor, en massa ruttna träningsplaner i Göteborg, i en skolåda med plastgräs i Borås, på Ålborgs ganska trista fyrhörnare och säkert en miljon ställen till. Pontus och jag har på något sätt följts åt från början till slut.

Oavsett om jag tänker på mitt livs första kyss, konsert eller CSN-varning så finns ett minne direkt kopplat till Pontus inom en veckas radie. Ärligt talat, hur fjantigt det än låter, så känns det som om en av mina bästa vänner försvinner. Och när man måste ta avsked av en vän finns
det bara en sak att säga:

Lycka till, Pontus. Du är alltid välkommen hem. Och en bättre avskedsföreställning kunde inte ens en Hollywoodproducent skapat.

//Dennis Jörnmark