FRANKIE FUNDERAR. Det är ett evigt tjafs kring frågan om idrott är politik eller om idrott endast är just idrott. Alla med insyn eller intresse av idrott eller sport brukar ha en åsikt i frågan och oftast kan den åsikten kategoriseras in i ett av två läger."Fotboll är politik, som allt annat i samhället", säger Bill.
"Blanda inte in politik i fotbollen", säger Bull.
I går stängdes Ali Karimi, Mehdi Mahdavikia, Hosein Ka'abi och Vahid Hashemian av från Irans landslag på livstid. De hade nämligen valt sida i dispyten i Iran, de ansåg att fotbollen precis som de flesta andra områden i samhället borde ha utrymme för politiska manifestationer.
Det ansåg föga förvånande inte Irans fotbollsförbund.
En Sverigeiransk polare introducerade i början av 2000-talet den iransk fotboll för mig. Trots ett rätt omfattande fotbollsnörderi sedan barnsben får jag ärligt erkänna att Iran var en svart fläck i min kunskapsbank. Eftersom jag har rötter i USA blev mitt intresse för den persiska fotbollen extra stort när ärkefienderna Iran och USA möttes för första gången i ett fotbolls-VM. Den gången var det i Frankrike 1998, då Iran vann med 2-1 efter mål av Estili och Mahdavikia. Men i dag minns ingen själva matchen utan det för och efterspel som präglades av idrottens försoning. Spelare tog varandra i hand, poserade för bilder tillsammans och blev en symbol för att idrotten kan påverka realpolitiken.
Så hör jag "Jag tycker inte att idrott är politik?". Nehe, men låt oss i så fall kika på ett par konkreta exempel. Så kanske vi till en början kan konstatera att idrott är politik, vare sig vi vill det eller ej.
I princip hela den svenska idrottsrörelsen är uppbyggd enligt ett demokratiskt medlemssystem. Föreningar är inte större, eller för den delen mindre, än sina medlemmars aktiva engagemang och bästa vilja. Alla som är medlemmar i en idrottsförening vet hur dess styrelser och ordföranden väljs. Hur ett demokratiskt valsystem är nav för den organisatoriska makten i idrottsföreningen och inom idrottsrörelsen i stort. Så här är det naturligtvis inte på alla platser i världen, men så har vi det i alla fall i Sverige. Här bygger vår idrott på en föreningsdemokrati - en modell som är näst intill identisk med den liberala demokrati som utgör samhällssystemet i vår nation.
På myntets andra sida har vi pamparna. De som "äger idrotten" och ofta styr den med järnhand. Här finns exempelvis förre politikerpampen Thaksin Shinawatra och nuvarande slemgubben Silvio Berlusconi. Den förstnämnda ägde Manchester City och den senare är nuvarande ägare av storlaget AC Milan. Dessa politiker har gett sig in på fotbollens arena och förvandlat fotbollslag till privata reklampelare, till hobbyverksamheter deluxe som ska ge goodwill från medborgarna. Här lägger den professionella politiken sig i idrotten på de mest bisarra vis. Exempelvis förbjöds den mest vänsterpräglade supporterorganisationen på AC Milans läktare efter motsättningar med president Berlusconi.
Som tredje exempel lyfter jag smått ovilligt fram det mest klichéartade som förekommer i den här debatten. De politiska supportrarna. SS Lazio har sedan länge varit världskänt för att deras ultrasgruppering Irriducibili öppet visat sina nazist- och fascitsympatier. På andra änden av den politiska skalan finner vi ett lag som Livorno, där majoriteten av supportrarna har Maxist-Leninitiska sympatier. De finns där och de uttrycker sina politiska ståndpunkter med banderoller eller sånger. Vad du eller jag än tycker.
Politik har även präglat sporten på ett mer konkret sätt. De Olympiska Spelen 1980 bojkottades av USA och dess allierade som en protest mot Sovjerunionens invasion av Afghanistan. Som svar hämndbojkottade stora delar av Östblocket spelen fyra år senare. De gick i Los Angeles. Redan 1936, när Hitler-Tyskalnd arrangerade OS i Berlin utnyttjades spelen i tredje rikets propagandasyften.
Så sent som förra året förekom en intensiv debatt kring om svenska idrottare borde bojkottat spelen i Peking, i protest mot att mänskliga rättigheter kränks i Kina. Åter igen, politiken förekommer ständigt och jämt inom idrotten, frågan är bara hur omfattande dess inblandning är för tillfället.
Det världspolitiska läget verkar avgöra. Jag skulle kunna fortsätta att lista exempel i flera dygn. Vem minns inte Black Panthers-nävarna på prispallen i Mexico-OS, spelarprotesterna mot nedläggningar av fabriker och varvsindustrin i Sverige på 1970-talet, aktivisters försök att stoppa tennismatchen mot Rhodesia 1968 och reprisen där vänsteraktivister nyligen ville stoppa en ny tennismatchmot Israel?
Nu håller stora delar av världen andan inför vad som sker i Iran. Olika samhällsgrupper har hamnat i skarp konflikt med varann och jag ska inte ens låtsas sitta på någon lösning eller moralisk insikt i den här avancerade situationen. Det tycker jag där emot att spelarna i Irans fotbollslandslag bör ha sin fulla rätt till. Som medborgare i landet ska de naturligtvis ha möjligheten att välja sida och uttrycka detta val på ett smakfullt men ändå givande vis. Det kanske är en naiv åsikt från min sida kring en geopolitisk konflikt som har en svårtolkad och komplex dynamik. Men just därför blir det så kusligt för mig att höra att somliga svenskar nu försvarar den iranska regeringens, eller fotbollsförbundets om man så vill, beslut att stänga av kvartetten Ali Karimi, Mehdi Mahdavikia, Hosein Ka'abi och Vahid Hashemian från landslagsspel. På livstid.
Det är ett hyckleri att nationer i storpolitiska sammanhang skall kunna utnyttja idrotten i sina egna strategiska maktspel, men inte ha tolerans nog att acceptera det faktum att idrottsutövarna själva ska gå i samma utstakade fotspår. Jag minns hur en mina barndomsidoler, IFK Göteborgs ytterback Ruben Svensson vägrade 1978 att spela fotbolls-VM i Argentina på grund av att landet var en diktatur. Han symboliserar för mig styrkan i idrotten, där enskilda individer ingår i ett kollektiv som samlat drar åt ett håll, men samtidigt tillåter ett nödvändigt utrymme för indiviens egna tankar och åsikter.
Precis som när vi röstar på ordföranden i lokala simklubben eller ridföreningen. Vi får uttrycka vår åsikt genom att lägga vår röst och argumentera för den, även om majoriteten i föreningen inte nödvändigtvis delar den åsikten. I Iran finns inte det handlingsutrymmet. Därför stänger nu Irans fotbollsförbund av fyra personer som hade mage att tycka något som inte passade sig. Fyra personer som dessutom hade mod att gå mot det tabu som säger att "idrott inte är politik".
Idrott är politik vare sig vi vill eller inte. Det tror jag de flesta känner på sig innerst inne. Sedan kan vi absolut tycka att de politiska utspelen, de politiska supportrarna, de storpolitiska maktspelen och de poltiska inslagen generellt bör hållas till ett minimum. Jag har största förståelse för dem som inte vill att politiken skall påverka idrotten i större utsträckning än absolut nödvändigt. Men för att ens ta den diskussionen på ett seriöst sätt så måste vi komma överens om att idrotten i dagsläget är en av de mest politiserade samhällsfunktionerna vi har. Idrottens "fulkultur" kan just nu kategoriseras som ett mer politiserat område än "finkulturen", som traditionellt varit ett uttryckssätt starkt kopplat till politik.
I Sverige hade inte Zlatan Ibrahimovic, Kim Källström, Sebastian Larsson och Anderas Isaksson stängts av om de bar armband som visade stöd för en politisk fråga. Det är möjligt att svenska folket hade "rasat" via kvällstidningarna, men spelarna skulle komma undan med en verbal reprimand. Här är det väldigt lätt att tala om för sina vänner att "politik inte hör hemma i idrotten", för vi vet samtidigt att det samhälle vi lever i ger utrymme till en öppen debatt och att vi har en väl preserverad yttrandefrihet. I de samhällen där dessa demokratiska funktioner saknas, så är fotbollen och idrotten en perfekt arena för politiska utspel.
Även om vi inte gillar att idrott är politik, så är politiken alltid sugen på att genomsyra idrotten. Glöm inte det när du inleder tanken att avstängningen mot de fyra iranierna var korrekt. Det är en lyx att få uttrycka sin åsikt utan att riskera brutala sanktioner från någon överhet. Vi borde uppmuntra de krafter som vill ta efter vår demokratiska lyx och inte stötta de bakåtsträvare som vill begränsa den.
Men visst, om det viktigaste för dig är att idrotten skall kännas som en arena helt separat från politiken, oavsett om den är det eller ej, då förstår jag dig. I så fall är det helt rätt att stänga av de iranska landslagsmännen på livstid. Fotbollen får ju inte besudlas av politiska utspel på detta vis. Men i så fall blundar du nog rätt kraftigt för både idrottens historia och dess samtida verklighet.
Men det kanske känns enklare att blunda än att faktiskt hantera verkligheten?
Artikeln har även publicerats på Newsmill.