Ilska, illamående och oro - ett gott tecken?

CUPREFLEKTION. Tänk, jag hade nästan glömt hur vidrigt det känns att förlora mot Kalmar. Supercupfinalen var plågsam på många nivåer, men i slutet av dagen är det en utebliven frispark och en boll som retsamt studsar utom räckhåll för Adam Johansson som gnager sig fast. Efter över en timmes sömngångarfotboll med horribla felpass - som nog berodde till lika delar på dåligt underlag och nonchalans - hettade det ändå till på slutet med ett intensivt utbyte av chockerande klara målchanser. När Tobbe snappade upp bollen och såg ut att bli fri trodde jag på mål. och när han fälldes åtminstone på farlig frispark – men fotbollen visar återigen sitt obehagliga ansikte som bedömningssport.

Om detta blir Kalmars enda titel i år finns det ingen anledning att deppa någon längre tid. Matchen är knappast värd någon djupare analys, men intrycket jag fick av tv-sändningen väcker en del farhågor om deras styrkor och våra svagheter. Lägger vi för stora förhoppningar på att Söder och Bärkroth ska blomstra samtidigt? Ingen av dem var dålig, men har man det tufft i supercupfinalen blir det inte lättare i Allsvenskan. Och kommer vi att vara lika sårbara för snabbt djupledsspel som i början av förra säsongen? Med lite skärpa från Kalmars avslutare kunde deras kontringar resulterat flera gånger om.

Säkert får vi se ett helt annat fokus mot Djurgården. Jag har till exempel svårt att tänka mig att Bjärsmyr helt oprovocerat ska slå uppspel efter uppspel rätt i gapet på motståndarna. Det finns alla möjliga förklaringar till lagets bleka insats - Kalmar var bara aningen bättre – och det är svårt att klandra dem för att inte brinna av åtrå efter denna högst konstruerade titel, men när jag stängde av tv:n för att slippa se kalmariternas firande blandades ilskan och det nästan fysiska illamåendet med en tydlig oro inför fortsättningen av säsongen.

När alla experter tippar Blåvitt som mästare och känslan bland fansen är att vi har något riktigt stort på gång och man gärna intalar sig att alla härliga talanger ska väga upp bristen på tunga nyförvärv och förlusten av rutin i form av Alex och Wallerstedt – ligger då inte ett antiklimax väldigt nära till hands? Eller kan ett tidigt misslyckande i en relativt betydelselös cupfinal vara tillräckligt nesligt för att samtidigt sänka förväntningarna och väcka revanschlustan?