En vemodens glädje att skåda rivningen av Gamla Ullevi

GAMLA ULLEVIS DÖD Idag gick som bekant bulldozrar och grävskopor till attack mot Gamla Ullevis ståplatsläktare. När det blänkande kalla stålet dundrade in i taket på ståplatsläktaren var det inte bara en lång dröm om en ny och modern arena som äntligen sattes i verket, det var med visst vemod man mindes tillbaka till alla de framgångar och underbara fotbollsögonblick som vi som supportrar tillsammans med de elva blåvita hjältarna av olika årsupplagor har varit med om. Med glädje och förhoppning om framtiden så ser vi tillbaka med nostalgi i blicken över det fotbollsliv som Gamla Ullevi har gett oss. Ett andra hem för många av stadens änglar.

Tidigt 1950-tal, AC Milan är på besök i stan med den världsberömda svenska trion "Gre-No-Li" i startelvan. Gunnar Gren är på väg ut för att spela uppvisningsmatch mot GöteborgsKamraterna och ser mot sin vänsterback och säger:
- Ciò è domestica. Hans italienska kollega ler lite förvånat och ser sig om skeptiskt. Gamla Ullevi var redan då med Milan-mått en lite antik arena men vänsterbacken förstår Grens ord, borta är ju bra men hemma bäst. Nu njuter Gren av att ha fått återvända hem.

Det är Champions League-kval, flera decennier har passerat sedan uppvisningsmatchen mellan Milan och Blåvitt, en iskall vind viner och jag är på min första Europacupmatch med Blåvitt. Detta är innan all-seatertrenden spridit sig och ståplats verkar i mina ögon knökfull och i en elektrisk stämning för kvällen. Senare skulle jag få uppleva ett Gamla Ullevi med 16 000, till och med 17 000 åskådare och få uppleva hur sillkonserver skulle känna sig om de fortfarande var vid liv. Men som liten grabb kändes stämningen minst lika fantastisk som om arenan var slåtsåld till sista plats.

Det är Champions League-kval och motståndet står polska Lech Poznan för. En del stök runt arenan och vandalisering av polskregistrerade bilar passerar mig revy och jag får höra om dessa först flera år senare. Själv är jag i fascination över att Blåvitt ska spela mot utländskt motstånd och att man ska få se detta från ståplatsläktaren på Gamla Ullevi. Dessa fantastiska Européiska bragder är ju sådant man fått höra om på varenda släktkalas och fest där morbröderna och morfar, alla blåvita hånat den ensamma Öisaren i släkten.
Blåvitt är ju en européisk sensation, en dubbel UEFA-cupmästare, en upplevelse att skåda på fotbollsplanen. Den här kvällen minns jag tydligt hur stora staket med metall och taggtråd på toppen stod placerade över räcket runt ståplatsläktarna. Det var minst sagt konservburkskänsla över det hela och från den polska läktaren fördes ett obeskrivligt oljud med bengaliska eldar och växelsång som fick de övriga kanske 8500 åskådarna att låta som stumma bisittare.

Men så kom målet, Patrik Bengtsson stänkte dit den och det var inte själva målet som väckte en sådan sjuk känsla av lugn eufori hos mig. Det var hur den tokiga polska sektionen under en bråkdel av en sekund tystnade och resten av arenan exploderade i ett glädjefnatt som är svår att beskriva om man inte var på plats. Fullvuxna gamla gubbar som hoppade upp och ner som om de just vunnit rekodvinst på lotto, unga killar som skrikande rusade framåt staketet och skakade detsamma, tjocka farbröder som vajande räckte händerna mot himlen som för att känna den änglalika känslan. Det var sekunden jag insåg tjusningen av och med Gamla Ullevi. Det som med tiden kom att kännas som ett andra hem för en. Så visst finns det en slags djupt vemod i att se den Gamla klenoden rasa ihop under våldet från grävskoporna. Men ett vemod som byts ut i förhoppning om en ljus och framgångsrik framtid på vår kommande moderna arena.

Och så var det det där med Ciò è domestica, ja. Grens italienska ord betyder ungefär "detta är mitt hem" på bruten Italienska. Gunnar var åter hemma på "sin" arena. Nu kan ödets ironi se till att det "Nya Gamla Ullevi" även kan komma att döpas efter honom. Men först efter att "hans" arena rivits till grunden, först efter att hans och vårt hem förlorat kampen mot rivningsprocessen.