På gång


torsdag 14 oktober 2010

Någon gång en stund innan match

Elin bryr sig inte om fotboll. Det är obegripligt hur lätt hon somnar. Nu är det morgon och hon ligger där bredvid mig på rygg och andas med en liten glipa mellan läpparna. Ögonen kladdiga av ögonskugga som hon var för full för att ta bort. ”Jag mår lite dåligt” hade hon sagt med ett glas vatten i handen innan hon gick och la sig, fortfarande med sin skinnjacka på. Hon hade lagt sig långt ut på sängens kant för att lämna lite plats åt mig. Hon har fortfarande på sig sina obekväma jeans och jag tänkte att jag kanske åtminstone borde tagit av henne den där skinnjackan. Men det vågade jag aldrig. Det är så sällan jag blir förälskad. Om fem minuter måste jag gå för att hinna till matchen.

Jag har till och med glömt vilka vi möter i dag. Seb är avstängd, det minns jag i alla fall. Seb har varit bra i år. Det har han. Så trött. Persiennerna är uppdragna och rummet ljust som av en fotoblixt. Sommaren är kvalmigt äcklig. Och jag har ännu inte sovit. Inte en minut, inte ens en liten slummer. Men Elin sover. Det var ett klokt beslut att ta med årskortet innan jag gick ut i går, tänker jag. Hade jag behövt åka hem innan hade jag aldrig hunnit. Men jag missar aldrig en hemmamatch, jag har en djuriskt underliggande drift som ser till att jag alltid är där när spelarna går in på planen.

Ibland måste jag springa för att komma i tid, med ett bakfyllehjärta som vill stånga sig ut ur kroppen. Men jag är alltid där. På arenan. Precis i tid. Man blir så känslig när man inte har sovit. Intrycken intensifieras. Lukten av korv från kiosken, enskilda röster sorteras ut ur det allmänna sorlet, någons klocka som reflekterar solen. Luften känns ren. Det kanske bara är skiten i blodet från gårdagen som fortfarande jävlas. Jag kan bli tårögd när man tillsammans lyfter alla halsdukar. Man är så känslig när man inte sovit.

Jag ligger kvar i hennes säng. Det är nu tre minuter kvar innan jag måste gå. Vi ligger båda ovanpå täcket och jag svettas. Tröjan, byxor, strumpor, allt är fuktigt. Och jag tittar på henne, hon som inte bryr sig om fotboll. Hon har så breda ögonbryn, det var det första jag lade märke till när jag träffade henne. Fan, jag hade behövt stanna här och prata med henne, tänker jag, hon ska till tillbaks till Stockholm senare i dag och jag vet inte när jag ser henne igen. Jag borde verkligen stanna kvar, vänta tills hon vaknar, kanske göra frukost åt oss, koka te, rosta bröd. Elin jag tycker om dig, skulle jag sagt vid bordet med en macka i handen. Men jag kan inte. Jag måste på matchen.

Två minuter kvar. Det är så sällan jag blir förälskad. Det var i fredags som hon kom ner för att träffa mig och vänner vi har gemensamt. ”Jag stannar över helgen” sa hon. Innan dess var det månader sedan vi sågs. Så lång tid. Men i timmar talade vi i telefon. Vi berättade om allt vi gjort, varje dag, jag följde henne på Stockholms gator och hon sa precis allt hon såg, ”nu ser jag han skådespelaren, vad han nu heter, en skitsnygg tjej joggar förbi mig nu, henne hade du gillat, en hund står och kissar på ett skyltfönster”, och jag skrattade i min soffa på Södra Vägen. I Göteborg. Varför kunde jag inte komma till henne? Ta tåget till Stockholm, till hennes Lilla Essingen, bara sitta på hennes balkong och röka. Hur fan kunde jag låta mig bli så jävla förälskad? Sluta tänk.

Nu måste jag om en enda minut resa mig och gå till treans spårvagn. Lämna henne, lämna oss, vår lilla tvåsamhet. Sedan inte se henne, inte prata med henne. Dessa långa samtal i telefonen hade de senaste veckorna blivit färre, kortare, inte lika rusigt självklara. Jag försökte, men hon ville inte vara med längre. Och det var först i går som hon berättade det. Att hon träffat någon, på sin filmkurs. Vi hade kommit ut från Röda Sten och jag hade försökt kyssa henne men hon bjöd mig bara kinden. Jag som trodde…”Joakim, det är en sak jag måste berätta” sa hon då och jag lyssnade.

Det hade redan börjat ljusna och min sista vagn hem hade gått. ”Du kan sova hos mig ändå, det är helt okej.” Jag kunde bara vara tyst, kunde bara gå efter henne. ”Förlåt” sa hon. Jag tände en cigarett. Och nu går jag från Elin som inte bryr sig om fotboll, hon med de breda ögonbrynen, jag går till matchen. Jag reser mig försiktigt och kliver över henne i sängen, ställer mig på golvet intill. Då öppnar hon ögonen och tittar på mig. ”Vart ska du?”, knappt hörbart.

Jag ler och svarar henne att jag måste iväg på match, och plötsligt kommer jag på att det är ju Häcken vi möter i dag, så det säger jag, ”vi möter Häcken”, jag vet inte varför, och samtidigt böjer jag mig ner för att ge henne en kram. Men då ser jag att hon redan somnat om, andas med en liten glipa mellan läpparna. Det är verkligen obegripligt hur lätt hon somnar. Så jag vänder mig och går, ut genom dörren, ut i den förbannade solen, ut i värmen bland sjungande fåglar och skit. Mot Gamla Ullevi. Fan ta henne, tänker jag. Heja Blåvitt.

25 kommentarer:

  1. Gött e det! En för alla, alla för blåvitt!

    SvaraRadera
  2. Fin text! Faktiskt.

    SvaraRadera
  3. Alla vet ju vad Dule gjort i ditt läge. Klippt till henne och satt på henne.

    SvaraRadera
  4. Förstår hur du känner (kände) dig, jobbigt sånt där men blåvitt finns alltid kvar och kärleken till kamraterna är evig!

    SvaraRadera
  5. Otroligt bra skrivet. Sådana texter är en fröjd för ögat, hjärtat och själen.

    SvaraRadera
  6. anonym 15.01 >> Hahahaha men först hade han baxat hennes kredit och kört rattfull hem till henne!

    Mycket bra skrivet Joakim, Haven't we all been there? Tjejer är änglar men när dem inte bjuder upp så har vi alltid våra blåvita änglar!

    SvaraRadera
  7. hon hittade en annan råtta

    SvaraRadera
  8. Snacka om att bli slukad i en text

    SvaraRadera
  9. WOW, verkligen öppenhjärtligt inlägg. Bravo.

    SvaraRadera
  10. Jag kan inte gråta och gråter därför aldrig, men när jag läser denna text önskar jag att jag kunde.

    SvaraRadera
  11. Fan! Inte dricka kvällen innan match... Fokus!

    SvaraRadera
  12. Hade absolut inte tid att läsa detta, än mindre tid att skriva detta, men jag läste lite och fastnade.

    Skitbra.

    SvaraRadera
  13. "Har gett upp sin flickvän, har gett upp sitt jobb, FÖR NU E DE BLÅVITT SOM GÄLLER"

    SvaraRadera
  14. Vilken fin text Joakim

    SvaraRadera
  15. Been there, done that, men har aldrig kunnat beskriva det så bra.
    Snyggt!

    SvaraRadera
  16. TRÅKIGT!

    SvaraRadera
  17. Va fan! Valet mellan blåvitt och ens tjej/kille är ju så lätt att det inte borde få skrivas en sån här dynga.

    SvaraRadera
  18. Mycket fin text!!

    SvaraRadera
  19. Som så många säger Joakim, så tycker jag att detta var det bästa på länge!.
    Keep going brother:-)

    /A2

    SvaraRadera
  20. Skön text får mig att tänka tillbaka på när jag var yngre. Det behövs ibland. Men för att citera min farfar, mister man en, ja då står det tusen åter.

    SvaraRadera

Hos BaraBen.com använder vi sunt förnuft och generell "netikett" i diskussion och debatt. Bete dig inte som en idiot - slipp känna saxens vrede.