Ring, klocka ring

INLÄGG. 2012 är snart över och det är dags att lägga ytterligare en usel säsong bakom sig. Inför årets allsvenska start hade jag höga förväntningar; flera namnkunniga spelare hade knutits till truppen och försäsongen hade sett lovande ut.

Sedan hände det som inte fick hända... Redan efter Syrianska borta började de negativa kommentarerna hagla och Erik Lund totalsågades. Det visade sig att vi istället för att slåss om SM-guldet var nära att hamna under kvalstrecket. Det är något som aldrig får hända!

Efter Gefle borta (5 mål i baken) hade man tydligen de bästa träningarna uppe på Kamratgården. Det är för mig totalt oförklarligt hur man inte ALLTID har bra träningar? Att vara professionell fotbollsspelare för IFK Göteborg, med sin historia och ära, handlar om att alltid göra sitt bästa och stå upp för klubbmärket och dess supportrar. Man springer tills man spyr och byter ut sig själv om man inte vill eller vågar vara med.

Jag är orolig inför 2013... I dagsläget finns det inget som talar för en förändrad situation. Spelare har försvunnit, men inga nya har tillkommit. Det som oroar mig mest är backlinjen:

• Logi har fått lov att lämna om någon intressant dyker upp,
• Kjetil och Hjalmar är för gamla,
• Dyre är bara skadad och har inte skrivit på något nytt kontrakt,
• Bjärs har bara ett år kvar,
• Lund har varit långtidsskadad,
• Azulay är oprövad,
• Emil har opererats.

I mina ögon ser detta jäkligt illa ut. Att vi prövat Allansson, JJ och Haglund som backar är inga permanenta lösningar för mig. Det behövs fler nya spelare och jag hoppas att Håkan har någon konkret att visa upp snart. Det behövs både för truppen och för alla oss supportrar som undrar vad som egentligen händer uppe på KG.

Att vi även behöver en ordentlig vänsterspringare och ett nytt komplement till Tobbe är det inget snack om. Det funkade inte förra året och får vi inte in något nytt kommer det se likadant ut nästa år.

"Ring, klocka ring" kommer snart ropas ut från Skansen. Jag hoppas att det även ringer en väckarklocka uppe på KG om att ett nytt år stundar. Vi vill inte ha repriser av tidigare år utan det är dags att återerövra Göteborg, Sverige och hela jäkla Världen!

Gott Nytt År!

2012 - Det finns inga enkla svar och sanningar

TANKAR OM ÅRET SOM GÅTT. Om ni inte tycker om att läsa, och utifrån det ni läst sedan reflektera, så bör ni möjligen sluta läsa detta inlägg redan här och nu. Risken är dock att ni missar något spännande längre ner så jag råder er att läsa hela inlägget ändå. Några utav er väljer möjligen att kommentera inlägget. De flesta som väljer att göra det gör det antagligen anonymt. Flera av de anonyma väljer att förmedla negativ kritik. Sånt är livet som bloggare på BaraBen.com.

Jag har vridit och vänt på det blåvita året 2012. Jag har vridit och vänt på Stahre. Ni skulle bara veta hur rolig Stahre ser ut upp och ner. Jag har också vridit och vänt på Håkan, Andrej, Kennet och alla de andra som sliter dag ut och dag in för att försöka prestera det som möjligen idrottsvärlden har gemensamt med de vinstdrivande bolagen; Resultat. Jag har laborerat med spelare, laguppställningar, möjliga val av lagkaptener och teoretiska värvningar. Ingenting har hjälpt. Jag kommer ingenstans...

Av naturen är jag ingen person som väljer den enkla vägen, då min grundinställning till det mesta är att det inte finns några enkla svar, och heller inga utan hinder och redan utstakade vägar mot målet. Om så hade varit fallet så hade givetvis alla med en önskan att nå målet valt samma väg. Det hade som ni förstår blivit väldigt trångt på den enkelfiliga autostradan mot SM-Guldet. Ingenting är svart eller vitt. Ingenting är sant eller falskt. Min syn på omvärlden är inte riktigt så positivistisk. Det måste finnas utrymme för tolkningar, känslor, filosofi och psykologi - och detta gäller även vid analysen av IFK Göteborgs 2012.

Till er som väljer att ställa er upp, och oftast anonymt "kräva" Håkan Milds avgång, vill jag säga att det har ni möjlighet att göra så länge ni inte kräver samma insats och inställning av mig. Det samma gäller er som väljer att besöka Kamratgården under träning för att på så sätt visa att "nu är det allvar". Den rätten väljer ni att ta er, och den möjligheten har ni, men förvänta er inte att jag gör detsamma. Även Stahres vara eller inte vara är en het potatis i de blåvita leden dessa dagar. Det finns de som är oerhört säkra på sin sak: "Stahre skall bort!" 

Till er vill jag säga att även ni har rätt att tro att den typen av utspel innebär rätt väg att gå, men låt då mig få tro att ni har fel. Jag tror att det är i resultatet av de öppna och konstruktiva dialogerna, i kombination med hårt fysiskt slit, som mycket och många av de sportsliga resultaten växer fram. Med en ökad förståelse för varandra kan vi lyfta dialogerna till en i mitt tycke mer värdig nivå. En nivå som jag menar är värdigt en Blåvit, en Ängel, en människa...

Att avkräva ett enkelt svar eller en enkel lösning på en komplex fråga eller ett komplext problem är inte konstruktivt. Det leder ofta till förhastade slutsatser och beslut som i sin tur får oönskad effekt på resultatet. Det är vad man än vill tro viktigare att vår tränare Mikael Stahre väljer att analysera ytterligare en gång än att man tar ett förhastat beslut som inte är underbyggt. Att i den cirkus som vi supportrar till stor del är med och bygger upp och de hätska debatter som ofta anonyma personer är med och sprutar tändvätska på här på nätet välja att sparka tränare och sportchefer är enligt vad jag tror inte rätt väg ur den uppkomna situationen.

Som i ett resultat av mina till hälften filosofiska funderingar ovan tror jag inte heller att det är sant att "vi vinner mer om Azulay får spela". Det är inte heller sant att Mild är "dum i huvudet" för att Dahlin får lämna klubben. Det är inte heller "Hysén som gör ett dåligt år", eller Stahre "som är en AIK-f*tta" som ensamt ligger bakom det resultatmässigt tråkiga året. Haglund är inte "för långsam". Jakob Johansson är inte "en överskattad fotbollsspelare" och någon man kan skratta åt från läktarhåll. Alvbåge är inte "värdelös". Logi är inte "den sämsta fotbollsspelaren man sett". Kjetil har inte "världens sämsta timing". Sella har inte "världens sämsta kondition". Robin Söder är inte "europas klenaste anfallare". Alla dessa blåvita supportersanningar bör sättas i ett sammanhang, och då i ett väldigt komplext sådant.

Frustrationen i supporterled är lätt att förstå om man som jag väljer det mer hermeneutiska synsättet, men jag vill poängtera vikten av att de som ställs på planen eller tillsätts att leda laget presterar mycket bättre om de känner ditt stöd i stället för det som många gånger från spelar- och ledarhåll upplevs som negativ stress och press. Jag tror att den konstruktiva kritiken till spelare och ledare inte når fram genom att skapa de enkla sanningarna ovan och tro att det är de som gäller bara för att man är den som skriker högst. Den som skriker högst möts ofta av det motsatta resultatet och ett motstånd från mottagaren. Det är genom någon typ av demokratisk process som Stahre eller Mild i så fall skall lämna IFK Göteborg. Det måste vara så det ska fungera.

Ett "Avgå Mild!" för varje förlorad match ger ett sämre resultat i nästa Blåvita match än vad t.ex. ett "Kom igen Jakob!" skulle göra. Så om vi år 2013 ska nå högre, bli bättre och vinna fler matcher så måste vi göra det tillsammans - det är min absoluta övertygelse. Det är genom fullsatta läktare, unison sång och ett stöd som bara vi Änglar kan bidra med som vi kommer vinna matcher och nå dit vi alla vill. Jag är inte nöjd. Jag håller på Blåvitt, men mitt också holistiska synsätt tycker att helheten kring IFK Göteborg är det som tilltalar mig. Supportrarna, spelarna, målmedvetenheten och sist men inte minst sammanhållningen mellan oss - det är det som gör att jag är Blåvit. Vi vill alla nå samma mål. Det är tron på vilken väg dit som är bäst som skiljer sig åt från Ängel till Ängel.

Kom ihåg. Detta är tankar ur mitt perspektiv och era perspektiv ger antagligen upphov till helt andra slutsatser och i vissa fall vill ni kalla dem sanningar. Jag tänker inte säga att ni har fel, men jag ber er att respektera mig när jag väljer att ge både Stahre och Mild mitt fulla stöd att forma och leda laget nästa år - inte för att jag vet att det är rätt väg att gå, utan för att jag tror på det i kombination med vårt helhjärtade stöd som den vägen vi bör ta.

Jag tänker ta till några ord hämtade från min hemstad. Det är faktiskt Kungälvs Kommun som har detta som sin slogan, och det är ord jag tror att samtliga blåvita skulle behöva stanna upp och reflektera kring:

"Med hjärtat i historien och med blicken mot framtiden"

Bilder från säsongens sista träning

Lite träningsbilder inför sista allsvenska matchen 2012.
Om vi ska tro på den gamla spelare med västar startar, så är Sella och Söder bänkade, DMK startar, Hjalle avstängd och Nordin försvann ganska snabbt från träningen.

Effektivitet och målskytte!

STATISTIK Nu är det dags igen för ännu ett bittert men sant inlägg baserat på statistik från min sida. Den här gången handlar det om målskyttet och effektiviteten hos mesta mästarna anno 2012.

När jag kollade den Allsvenska tabellen efter dagens 0-0-match mot Gais noterade jag att IFK faktiskt bara förlorat 6 matcher den här säsongen. Bara Malmö FF, AIK och Djurgården har förlorat färre. Samtidigt är det bara två lag i Allsvenskan som vunnit färre matcher än IFK Göteborg. Just det, Örebro och Gais.

11 oavgjorda matcher är vad som skiljer IFK Göteborg på plats 9 från att vara ett topplag denna säsong. Jag tänkte göra en kort sammanfattning av hur dessa sett ut:

AIK-IFK: Sen kvittering av IFK. Inget att snacka om. Här kan vi vara nöjda med ett kryss.
IFK-Örebro: Denna matchen vann vi. Tyvärr inte på pappret tack vare den största domartabben i år.
IFK-Malmö: Vi har ledningen två gånger och släpper in kvittering i minut 92. Försvaret får ta på sig den.
Mjällby-IFK, Gais-IFK, IFK-Kalmar: Tre 1-1-matcher där IFK vunnit skotten med råge utan att kunna avgöra.
IFK-HIF, IFK-Gefle: Två matcher till som IFK dominerar spelmässigt och bör kunna avgöra innan motståndarna tillåts rulla in en boll.
Norrköping-IFK: Inte mycket att snacka om. 15-5 i skott till Norrköping. Vi blir ägda.
Sundsvall-IFK: Vi hämtar upp 0-3 till 3-3 och ska vara ytterst nöjda med ett kryss.
IFK-Gais: Vi dominerar skotten även här, men lyckas knappt skrämma Gais-keepern.

Med lite enkel matematik hittar man således 2p som vi egentligen tog (Örebro) och åtminstone 6 matcher som IFK med bättre effektivitet (läs: GJORT MÅL PÅ SINA JÄVLA LÄGEN) vunnit istället för att spela oavgjort.

Det blir 14p fler än vad vi har idag. Det hade gett oss totalt 43p. Lika många som AIK och Malmö FF. Två färre än Häcken och Elfsborg. Vi hade varit med i guldstriden med tre av fyra konkurrenter kvar att möta. Den fjärde spelar bort sig själv så fort det börjar lukta nyklippt gräs.

Nu tycker en del av er att jag gråter över spilld bröstmjölk, och det kanske jag gör, men jag tycker ändå att det är dags att sluta klaga på det stundtals darriga försvarsspelet, för statistiken här ljuger inte. Med en Tobias Hysén i målform eller en Söder/DMK/Stiller som över huvud taget kan hitta målet eller en Pär Ericsson som inte blivit bortskeppad när han faktiskt hade kunnat användas rätt, så hade vi kunnat vara med där uppe.

Detta blir nöten att knäcka till nästa säsong för Mikael Stahre och Håkan Mild. Vi behöver en målskytt. Det må vara skralt i backuppsättningen, men anfallet behöver krisåtgärder. (Tips: Marcus Berg har suttit 3 raka matcher på bänken i Hamburg på de inledande 4 matcherna.)

/patricw
@patricwestberg

Rikets Änglar 2012 i bilder

Årets ärkeängel 2012

BLOGG En tanke slog mig denna morgon. I ett lag fyllt av nyförvärv och underprestation, vem kan ens vara värdig att bli utsedd till Årets ärkeängel 2012? Med detta som bakgrund ögnade jag just igenom IFK Göteborgs spelartrupp anno 2012 på jakt efter ett svar.

Årets ärkeängel beskrivs på Wikipedia så här:
"Årets ärkeängel är ett pris som delas ut varje år till en spelare i IFK Göteborg av Supporterklubben Änglarna. Priset röstas fram av Supporterklubbens medlemmar och delas ut till en spelare i dagens trupp som anses visa särskilt stor lojalitet mot IFK Göteborg. Priset kan bara erövras en gång per person och vinnaren röstas fram under vintern för att sedan presenteras på Supporterklubbens årsmöte i februari."

Vad vi alla kan vara överens om, antar jag, är att ingen av de nya spelarna kan förtjäna en så ädel titel på så kort tid. Åtminstone inte utan en exceptionell prestation över hela säsongen, något vi inte har sett skymten av under första halvan och därför kan utesluta helt vid det här laget. Som beskrivningen säger går det ej heller att vinna priset mer än en gång, vilket ur dagens trupp har gjorts av Hjalmar Jonsson, Stefan Selakovic och Tobias Hysén. Har man varit utlånad under halva säsongen tycker i alla fall inte jag att man hör hemma i snacket om Årets ärkeängel heller då det handlar om att visa "stor lojalitet mot IFK Göteborg", vilket man knappast gör i en annan klubb.

Så vilka teoretiska möjligheter har vi kvar så långt?
Logi Valgardsson, Robin Söder, Jakob Johansson, Erik Lund, Hannes Stiller, Tobias Sana, Mikael Dyrestam, Erik Dahlin, David Moberg Karlsson och Joel Allansson.

Några tycker jag att vi kan stryka med en gång. Logi presterar inte bra nog på planen och gör inga särskilda utfall som tyder på egentligen någonting rörande hans relation till föreningen eller laget. Mikael Dyrestam och Erik Dahlin har knappt spelat och därför inte fått chansen att ta för sig så mycket på planen. Vid sidan av är båda favoriter hos fansen, men ännu inga ärkeänglar, tycker jag. DMK är inte ny i klubben, men ny i laget och har därför inte visat tillräckligt ännu han heller. Tobias Sana lämnade just det sjunkande skeppet för en bänkplats i Amsterdam. Allansson är likt DMK fortfarande färsk och behöver bli en mer utmärkande spelare för att kunna bli belönad med titeln i fråga. Robin Söder har inte sänkt Djurgården med några mål och inte har han bidragit med så jättemycket annat heller, vilket har resulterat i en plats på bänken i flertalet matcher på slutet.

Med det sagt återstår således endast tre kandidater.
Jakob Johansson, Erik Lund och Hannes Stiller.

Tre spelare som alla fått nöta mycket bänk utan att yppa så mycket som ett ord om saken. Tyvärr för Erik Lunds del fick han en dålig start på säsongen och blev därefter långtidsskadad vilket gör att han hamnar något efter de båda andra i mina ögon då de andra två fortfarande kan stärka sina aktier ytterligare innan säsongen är över.

Jakob Johansson eller Hannes Stiller då?
En mycket svår fråga, men så här långt har Jakobs mittbacksspel bara sett stabilt ut, det har inte bidragit till några vunna matcher. Stiller har med sina två mål mot succénykomlingen Åtvidaberg och 1-0 mot Sundsvall visat vägen i två av de tre segrar vi tagit så här långt. Mycket mer än så har han faktiskt inte haft chansen att göra, då han enbart startat en match utöver de två segrarna och då laget haft svårt att få till ett inläggsspel (utan Stefan Selakovic) de gånger han hoppat in. Lägg därtill att han levererat mål på löpande band de senaste säsongerna och att han lyckats peta anfallare (Drugge) efter anfallare (Pär) efter anfallare (Söder) allt eftersom de utmanat hans position. Jämför man de båda spelarnas ålder kan man även notera att Jakob har framtiden framför sig och att Stiller kanske inte får så många fler chanser till en sådan här utmärkelse, vilket han absolut förtjänar enligt mig och många andra.

Därför uppmanar jag Supporterklubben Änglarnas medlemmar att i vinter rösta fram Hannes Stiller till Årets ärkeängel 2012. En spelare som satt allt åt sidan (jobb, prestige) för att göra det som han är bra på, att kötta in bollar och kötta bort spelare i offensivt straffområde så fort han får chansen.

/patricw

Vad hände i fallet Fredrik Risp?

KRÖNIKA 

"Klart man är besviken. Siktet var inställt på att vara kvar och kanske helst avslutat karriären här. Jag hade ändå förhoppningar om en förlängning," 

Så sa Fredrik Risp i media i juni 2010 då Håkan Mild klargjort för honom att hans kontrakt med IFK Göteborg inte skulle förlängas.

"Jag är besviken och förvånad. Jag spelade ändå tre matcher från start när alla var friska och gjorde det bra. Tyvärr har jag varit skadad en del."

Och visst gjorde han det bra, så mycket minns jag. Beskedet kom som en chock för mig då man på mittbackspositionen sett väldigt tunna ut bakom firma Ragnar Sigurdsson-Hjalmar Jonsson den här säsongen. Man stod egentligen utan riktiga alternativ hela säsongen. Mikael Dyrestam (på den här tiden enbart spelad som vänsterback) var skadad hela säsongen. Kvar fanns Kalle Svensson, obegripligt nedgången, och av ledarteamet ansedd för dålig att starta i Allsvenskan, samt Tuomo Turunen, en spelare som inte heller han var bra nog för Allsvensk fotboll i deras ögon. Nicklas Carlsson återvände i spel efter skada under den första halvan av 2010 och var således det enda användbara alternativet.

Karl Svensson spelade 5 Allsvenska matcher för IFK Göteborg 2010 men det blev några fler (17) säsongen därpå, främst då han var det enda alternativet sedan Ragnar Sigurdsson (och tidigare Nicklas Carlsson) lämnat klubben. Tuomo Turunen gjorde en Allsvensk match 2010 och lämnade sedan laget för gott (?).

Ett år senare, 2011, var Mikael Dyrestam den enda reserven på mittbackspositionen, han som annars var ordinarie som vänsterback. Han ville förstås själv spela mittback, men sett till lagets bästa blev det ett steg tillbaka då han tvingades spela i mitten och Logi Valgardsson fick ersätta till vänster.

Att spelare kommer och går är inga konstigheter inom modern lagidrott. Ibland är en spelartrupp överfylld, men ibland behöver man göra förändringar för att förstärka truppen. Alla kan inte få vara kvar kontraktstiden ut om laget inte går bra, och i ett sådant läge är det flera faktorer som avgör vem som får stanna och vem som får gå. Ska man fortsätta att satsa på den spelare (eller de spelare i det här fallet) som haft det tungt och hoppas att de hittar formen eller ska man sätta ner foten när möjligheten kommer att öka konkurrensen och standarden på truppen? En enkel fråga om man inte behöver ta hänsyn till ekonomi. En Allsvensk klubb har inte råd att ha hur många spelare som helst. Men när Håkan Mild nekade Fredrik Risp handlade det om något annat.

Risp, 29, erbjöd sig att spela i princip utan lön så länge han fick chansen att spela i IFK Göteborg igen, klubben i hans hjärta, där han ville avsluta sin karriär. Med hans erbjudande kom en inställning som värmer det allra mest frusna blåvita hjärta, en krigarinstinkt och en vägran att vika ner sig. En vinnarskalle som endast kan jämföras med Ragnar Sigurdsson och ett hjärta som bara kan liknas vid Pontus Wernblooms. Och han spelade ju bra!

Till säsongen 2012 värvades Kjetil Wæhler, 36. En spelare med syftet att tillföra ledaregenskaper, rutin och kampvilja till ett lag utan mittbackar. Samma egenskaper som Fredrik Risp besitter, med två undantag. Kjetil kommer med största sannolikhet att lägga av efter nuvarande säsong eller på sin höjd nästa säsong samtidigt som Fredrik idag är 31 år gammal och har åtminstone 3-4 säsonger kvar i sig. Men framförallt har Fredrik Risp något som Kjetil Wæhler aldrig kommer hinna få på sin korta sejour i IFK Göteborg; det som vi supportrar kallar för hjärta. Att brinna för klubben man spelar i leder inte sällan till att man kan ta den där extra löpningen, gå in i den där smärtsamma duellen, sticka fram den där långa tån för sitt lag.

Så vad var det som gjorde att Håkan Mild sa "tack och hej" till Fredrik Risp efter tre väl genomförda matcher för IFK Göteborg? För inte var det att truppen var full med fullgoda mittbackar. Visst, man kan säga att det är lätt att i efterhand klaga på valen att satsa på Kalle Svensson och Tuomo Turunen, men det var tydligt långt tidigare att det var en större chansning att hoppas på att de båda skulle höja sig än att ta in en brinnande Fredrik Risp för minimilön. Således kan vi konstatera att det inte heller var ekonomin som satte stopp. Det låg något annat bakom beslutet.

Om det var något personligt mellan Fredrik och Håkan som inte fungerade eller om det var Håkans stolthet att genom värvningen av Risp erkänna Kalle Svensson och Tuomo Turunen som mer eller mindre misslyckade värvningar, det kan man bara spekulera i, men jag hoppas verkligen inte att det var någon av dessa anledningar som låg bakom vad jag anser är ett av de största misstagen IFK Göteborg har gjort, strax efter skattefusk och en bra bit före John Alvbåge (åtminstone första gången).

Det är många gånger man har känt sig arg, besviken och uppgiven av saker man inte håller med tränare eller sportchefer eller för den delen spelare om, men varje gång jag tänker tillbaka på fallet Risp blir jag genuint ledsen. Jag känner mig som ett barn som bara vill ligga på golvet och sparka okontrollerat med benen och gråta fram "jag vill, jag vill, jag vill", för jag vill så gärna se mannen på min t-shirt i IFKs startelva. Han som hellre sitter i turkiskt fängelse än att spela för en annan Allsvensk klubb än mesta mästarna! Det finns ingen del inom mig som kan förstå. Hur kan en spelare som Fredrik Risp inte få plats i IFK Göteborg anno 2010, 2011 eller för den delen 2012?

Jag vet inte om det är för sent att få tillbaka Fredrik Risp till IFK Göteborg, men jag kommer inte att sluta hoppas förrän han lägger av. Kanske är det Håkan som är bromsklossen, i så fall kanske man kan hitta något positivt att hans position ifrågasatts som den gjort den här säsongen, åtminstone i det avseende att hans avgång kanske kan ge oss tillbaka vår krigare, vår försvarare.

/patricw

Gästkrönika: Tabellen ljuger aldrig!

GÄSTKRÖNIKA. I dag välkomnar vi signaturen "Buffy B" som serverar en gästkrönika om sina slutsatser kring försäsongen 2012. Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Maila oss din text eller din bild på: kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad här - på Fotbollsgöteborgs största och bästa blogg!

Såhär dagarna efter förfesten är längtan till den allsvenska avsparken större än någonsin. Satsningen från föreningen känns bättre än på årtionden och det finns två bra spelar till varje position som håller hög allsvensk klass. Frågan är dock: hur bra är IFK Göteborg anno 2012? Svaret får vi 4 november eller via en titt i kristallkulan för dig som inte vill vänta...

I fotbollen är du aldrig bättre än positionen i tabellen. 2011 var IFK Göteborg var sämre än Gais. Det går aldrig att komma undan denna bittra sanning. Det är bara för den där jobbiga Gais:aren du kännerm att plocka fram tabellen och trycka upp den i ansiktet på dig och du står där mållös.

Milds satsning under årets silly har gett oss alla blåvita nytt hopp. Stahre har inneburit energi. Ett nytt mittfält toppat med egna unga lovande spelarna som Allansson och Sana har fått mig att drömma om guld. Matcherna i Copa del Sol visade att laget var på rätt väg och förfesten i tre delar har skapat förväntningar i klass med mitten på 90-talet.

Eftersom väntan tills november känns väldigt lång är det dags att plocka fram kristallkulan. För en fotbollssupporter med svår abstinens efter månader utan tävlingsmatcher är kristallkulan det samma som Försäsongstabellen. Den konstigaste av alla tabeller där en vinst över Rosenborg är lika mycket värd som en 1-0 seger borta mot ett åderlåtet Trollhättan. Efter att ha gått igenom de tippade topplagen och Göteborgslagens träningsmatcher finns det nu svart på vitt. IFK Göteborg anno 2012 ligger bra till i toppen av tabellen. Men låt oss börja i andra änden.

Försäsongstabellen. Sammanställning: Buffy B.

8. Helsingborg har gjort en katastrofal försäsong om du tror på kristallkulan. Laget har spelat sex matcher och inte vunnit en enda. Tre kryss och tre förluster har nog skapat huvudbry på andra sidan Hallandsåsen. Detta ger HIF 0,5 i snittpoäng och minus 5 i målskillnad.

7. Elfsborg blandar och ger. Segern över FCK imponerar men den samlade insatsen i lagets sex träningsmatcher är blandad. Laget har två segrar, två kryss och två förluster. Detta ger boråsarna 1,33 i snittpoäng och en målskillnad på lika många gjorda som insläppta.

6. AIK fick sin stjärnvärvning Borges skadad omgående och laget har precis som bönderna från Borås blandat fina insatser med bottennapp. Drömmer nog om nya Banguras. Hittills har laget spelat 7 matcher och vunnit tre, lika många som de har förlorat. Detta ger AIK ett snittpoäng på 1,43 och en målskillnad på plus ett.

5. Häcken har precis avslutat sitt träningsläger på amerikansk mark och fortsätter att plocka in spelare som har svårt att ta plats i övriga västsvenska lag. Sist in på lån Martin Eriksson från Elfsborg. Laget har hunnit med hela 8 matcher och av dem har det blivit tre vinster, tre kryss och två förluster. Detta ger hisingsborna ett poängsnitt på 1,5 poäng med en målskillnad på plus minus noll.

4. Örebro har hunnit med 6 matcher varav vinst i tre, två förluster och ett kryss. Svårt at säga då motståndet bestått av relativt okända lag från Finland och andra mindre ligor. Poängsnittet blir 1,67 för ÖSK med en målskillnad på två plusmål.

3. Gais har imponerat med fina resultat under försäsongen. Vinster mot Häcken, ÖIS och Aalborg och kryss mot Elfsborg borta är bra resultat. Totalt på 7 matcher, tre vinster, tre kryss och en förlust. Detta ger en tredjeplats i försäsongstabellen med en snittpoäng på 1,71 poäng och plus två i målskillnad.

2. Malmö FF tror jag blir tuffa i år. Laget har gjort en stabil försäsong även om de bara hunnit med 4 matcher hittills. Vinst i två, ett kryss och en förlust ger MFF ett poängsnitt på 1,75 och en målskillnad på två plusmål.

1. IFK Göteborg toppar i kristallkulan. Enda obesegrade laget bland dessa åtta och efter att jag har sett 3,5 av de 6 spelade matcherna slås jag av att spelet inte ser ut som man är van vid att de skall se ut i februari och mars. Passningarna sitter direkt på foten och det är fart i de blåvita benen. Enda smolken i bägaren är en mindre lyckad insats mot Utsikten i U21-matchen som dock spelades med i stort sett ordinarie lag (denna match finns inte med i tabellen). Med tre vinster och tre kryss fås ett poängsnitt på 2 och en målskillnad på hela 8 plusmål.

/Buffy B

Träningsrapport 17/2

VALHALLA. Så var den sista träningen innan morgondagens förfest avklarad på ett soligt Valhalla. Det var rent ut sagt riktigt jävla skönt att sitta på läktaren i dag och titta på lite bollspark. Och för första gången i vinter hade jag klätt mig för varmt. Bara en sån sak. Min överslagsräkning är inte alls att lita på, men mellan tummen och pekfingret så var vi ett gäng och kollade. Lite media var på plats också, samt några autografhungriga kids.

Att Sobra saknades behöver jag väl knappast nämna. Annars såg det ut att vara tämligen fulltaligt. Av juniorerna fanns Sam Larsson, Dizdar, Azulay och Moberg Karlsson med. Det är lite kul att se hur olika spelarna beter sig det första de gör när de kommer in på plan. De yngre springer genast efter en boll och börjar jonglera, passa runt och skjuta lite skott, medan Sella, Tobbe, Kjetil och Hjalmar med flera är noga med att värma upp ordentligt. Den enda av de yngre som var lika noggrann som de äldre var faktiskt Dyrestam. Men okej, nu är vi nere på extrem detaljnivå. Man värmde upp med lite boll innan Stahre och Edlund delade upp spelarna i två lag för spel på full plan. Stahre samlade spelarna i mittcirkeln och snackade en stund innan Edlund förklarade positionerna. Lagen såg ut som följer:

Lag Orange (trolig startelva i morgon):

Dahlin

Salo - Kjetil - Hjalmar - Dyrestam

Sella - Haglund - Farnerud - Allansson

Söder

Hysén

Lag Grönt:

Alvbåge

Lund - Azulay - Jakob - Logi

Sam - Dizdar - Gerzic - Sana

Stiller

DMK

Det är svårt att säga något särskilt om spelet då Stahre hela tiden stoppade det och förklarade hur han ville att det skulle se ut. Han tog ofta bollen och triggade i gång olika sekvenser. Men värt att nämna är att Gerzic i det B-betonade laget snackade hela tiden, sökte boll, fick boll och spelade riktigt bra. I orange lag så var Haglund den som gick ner mycket om hämtade boll medan Farnerud låg lite ovanför. Det kan ha varit en slump att det blev just den fördelningen, eller så är det något man bestämt.

Vi fick se ett mål som Haglund tryckte in på hörna. Offensiva hörnor för orange lag var för övrigt något man la ner tid på. Sella slog de från höger, tyvärr missade jag vem som slog från vänster, men det kan väl kanske något komplettera med. Annars är det svårt att bedöma individuella prestationer då det sällan tilläts bli några längre spelsekvenser utan avbrott, men Farnerud slog en riktigt läcker krossboll på ett tillslag ut på kanten och vi fick se ett riktigt fint och snabbt anfall där Söder tar emot utanför straffområdet och snabbt fördelar boll ut på Salomonsson som avancerar och lägger in lågt till Hysén som bränner utanför vänstra krysset.

Efter spelet så blir det tillsynes fritt att göra lite vad man vill. En del går ner till sidan av planen och gör lite media samtidigt som Stahre drillar Gerzic, Sam och Jakob med en liten passningsövning. Salomonsson står nere vid ena målet och nöter skott, Hysén lägger lite frisparkar och Stiller över avslut på inlägg. Kjetil använder tiden till att jogga ner, sedan lägga sig i mittcirkeln och pumpa situps och fothävningar (eller vad det heter). Den sistnämnda övningen var något jag tog till mig, krångel med ena vristen som jag har. Med våren och sommaren kommer ju inte bara en allsvensk säsong, utan också en viktig Korp-säsong. Vi ses på Valhalla i morgon!

Håkan Milds Silly Season

SILLY SEASON. Förra säsongen var ytterligare ett bottennapp, men trots det var det inte utan ljusglimtar. För det hände trots allt en hel del under säsongen som gick. Vi fick uppleva den sämsta säsongsinledningen sedan 50-talet, det ryktades om en AIKare som huvudtränare och IFK Göteborg blev det göteborgslag som placerade sig sämst i Allsvenskan. Någonstans mellan dessa händelser var det nog så att Blåvitts ledning fick nog och ansåg att något skulle förändras. Något som vi supportrar tyckt sedan länge!

Som samtliga fotbollsintresserade i detta land uppmärksammat så har det varit en minst sagt hektisk tid för Håkan Mild om man jämför med tidigare år. I alla fall vad det gäller värvningar som slutförts. Jag har tänkt gå igenom lite av mina spontana tankar kring de värvningar vi fått in. En annan anledning till att jag skriver detta är för att försöka stilla min egen abstinens efter riktig fotboll något!


Philip Haglund

Den satsning som vi blåvita just nu kan beskåda påbörjades egentligen redan i somras, om man ser till spelarfronten, där föreningen valde att värva Philip Haglund som hade ledsnat på livet nere i Holland. Redan när Haglund stack iväg till Holland var Blåvitt intresserade av att knyta honom till sig, den gången lockade proffslivet mer än vad Göteborg gjorden.

Haglund anlände till laget redan i slutet av juni men fick vänta fram tills det att transferfönstret öppnade den förste augusti. Av det man fick se av Haglund under hösten 2011 lovar det väldigt gott inför kommande säsong! Hans, enligt mig, bästa match gjorde han redan i debuten mot AIK. Han såg inte ut att kunna förlora en närkamp på hela matchen och lyckades även få med sig en assist från matchen efter ett inlägg till Sebastian Eriksson. Enda misstaget Haglund såg ut att göra under matchen var väl egentligen att han inte lyckades göra mål efter att ha haft fritt nickläge i straffområdet.

Efter matchen var jag nästintill euforisk över värvningen av Haglund. Styrkorna som jag lyckats läsa mig till var att vi fått in en bollvinnande mittfältare som ofta kom i en andravåg där ett starkt huvudspel ofta visades. Det var just dessa styrkor man såg prov på under debuten. Man hoppades givetvis att det var så här bra han faktiskt var, att han skulle in och tokdominera i allsvenskan.

Tyvärr var ju så inte fallet, enligt mitt tycke gick han ner sig liksom resten av laget, men trots det såg man att det är en spelare av hög allsvensk klass. När laget gjorde bra matcher var även Haglund bra. Under den nyligen avslutade turneringen Copa del Sol var Haglund en av Blåvitts bästa spelare och visar redan nu god form. Om Haglund stannar hos oss i Blåvitt under ett par säsonger tror jag mycket väl att vi har en potentiell lagkapten i honom!

Tobbe é klar!Enligt många var den viktigaste förändringen som skedde inom spelartruppen inte ett nyförvärv utan det faktum att Tobias Hysén förlängde sitt kontrakt och därmed avskrev samtliga rykten om en eventuell flytt. För intresse fanns, främst från Club Brügge. Det faktum att Tobbe nu sitter på ett kontrakt till och med 2015 gör att om någon klubb skulle vilja lösa honom får Blåvitt med största sannolikhet en stor säck med pengar. För något bosmanfall lär det inte vara tal om, dels på grund av Tobbes blåvita hjärta men också det faktum att han skall fylla 33 vid tidpunkten då hans kontrakt går ut.

Att lyckas behålla en spelare som Tobias Hysén i Allsvenskan sågs av många som ett styrkebesked och ett bevis på att någonting var på väg att hända inom föreningen. Det började spekuleras i om det var en riktig storsatsning på gång, först värvningen av Haglund och sedan en kontraktsförlängning med en av allsvenskans bästa spelare.

Emil Salomonsson

Nästa spelare att komma in i spelartruppen var Emil Salomonsson. En spelare som var aktuell för Blåvitt redan ett par år innan han blev klar. Han provspelade hos Blåvitt när det var dags för honom att lämna Ängelholm men den gången blev det Halmstad istället. Men nu ett par år senare blev det Blåvitt till slut. När värvningen offentliggjordes hade det inte surrats speciellt mycket om det innan. En morgon utlystes det en presskonferens och först då kom det fram att Salomonsson var klar för Blåvitt. I vanliga fall brukar det snackas en hel del innan värvningar är klara. Att en högerback skulle in i truppen var det nog aldrig något snack om när det var klart att Adam skulle försvinna. Att ha Erik Lund som enda naturliga högerbacken i truppen en hel säsong skulle helt enkelt inte hålla. När då Halmstads BK var på väg ur såg Mild sin chans att knyta åt sig Salomonsson för en inte allt för stor slant.

Men för att övergå lite mer till Salomonssons prestation hittills i den blåvita tröjan så kan man nog sammanfatta att vi har fått in en riktigt rivig spelare på högerkanten. En spelare som dessutom kan användas på flera positioner. Han har under säsongen spelat högerback, högermittfältare och anfallare och har gjort det bra på samtliga positioner. För att jämföra lite med Adam Johansson känns det som att vi i Emil fått in en något offensivare spelare som försöker utmana sin spelare lite oftare.

När en spelare blir aktuell eller klar för Blåvitt brukar jag roa mig med att kolla Youtube-klipp på spelarna för att försöka skapa en bild av vad spelaren är bra på. En av de grejer jag såg på dessa klipp med Emil var att han verkar ha ett riktigt bra klipp i dojan. Detta var något vi fick se prov på under säsongens sista match mot Norrköping där han smällde av en ordentlig frispark. Förhoppningsvis är det något vi får se mer av under säsongen som kommer. Allt som allt tycker jag att vi gjort en intressant värvning i Salomonsson och förhoppningsvis kan han utvecklas ytterligare och bli en riktigt bra fotbollsspelare.

Blåvitts första brasse

I Daniel Sobralense har Blåvitt plockat in sin första brasse och för att vara helt ärlig är det ingen spelare jag har någon direkt koll på. Vad jag har förstått är han en

spelare som tenderar att falla ur matcher men när han är på humör håller riktigt hög klass. Förhoppningsvis är det den höga klassen vi får se i Blåvitt.

Efter att han blivit klar för oss var det fortfarande ett kvar matcher kvar och jag försökte se så mycket av Kalmar som möjligt för att skapa mig en bild av Sobralense. Tydligast bild fick jag av honom i cupsemifinalen på Gamla Ullevi där det stämde ganska väl med den beskrivning jag fått. Han föll ur matchen under långa stunder, men blixtrade till vid ett par tillfällen. Jag var väl inte direkt såld och bland Kalmar-fansen snackades det en hel del om hans beteende och att han ska ha lätt för att ställa till med problem.

Det tog inte lång tid innan det var något även vi Blåvita fick se prov på då Sportbladet gjorde flertalet intervjuer där Sobralense hävdade att han borde få ut sin sign-on-bonus i en klumpsumma, något som inte är normen för hur det brukar se ut. Det tystnade dock snabbt och förhoppningsvis är det ur världen. Under Copa del Sol startade Sobralense samtliga matcher, två till vänster och en i positionen bakom Tobbe. Det jag kommer ihåg bäst därifrån är naturligtvis framspelningen till Tobbes 1-0 mot Spartak Moskva där han klackar fram bollen till Tobbe. I övriga matcher tycker jag man kunnat se att det verkar finnas en bra grund för ett riktigt bra samarbete mellan Sobralense och Tobbe.

Det är trots allt bara försäsong än så länge och efter ytterligare ett par matcher kan det nog bli riktigt bra. Är dock lite orolig för att han även i fortsättningen kommer falla ur matcher och vad händer om han skulle bli bänkad? Tjurar han ihop totalt eller kommer han jobba på och bevisa att han skall spela? Detta är nog den värvning jag är mest skeptisk till men han får mer än gärna motbevisa mig!

Ett nytt försök

För John Alvbåge blir det ett andra försök att ta en ordinarie plats i laget i hans hjärta. När han gjorde sin första sejour hos oss fanns en då

39-årig Bengt Andersson i truppen och det blev bänken för Alvbåge som sedan lämnade för danska Viborg. Nu har han en roll där han förväntas bli förstamålvakt men han lär få jobba hårt för att nå dit då Erik Dahlin gjorde en riktigt fin höstsäsong förra året.

Alvbåge blev något av en favorit hos mig redan när han kom till Blåvitt första gången och sedan dess har jag försökt hålla koll på honom genom åren. Föregående säsong var nog den sämsta jag sett Alvbåge göra under de år jag följt honom. Förhoppningsvis kan han få en nytändning för det är fortfarande en riktigt bra målvakt med allsvenska mått mätt. En Alvbåge i toppform håller enligt mig samma klass som Kim gjorde, även om kvalitéerna ligger på andra saker. Så lugn jag var när Kim hade bollen vid fötterna kommer jag nog aldrig bli med Alvbåge, eller någon annan målvakt för den delen…

Under Copa del Sol blev det två matcher, två insläppta och en hållen nolla som resultatet med Alvbåge i målet. Matchen mot Spartak Moskva var knappast den bästa match han gjort och ingripandet vid 1-1 målet är knappast hundraprocentigt. Men man får kanske skylla på att det tar tid även för en rutinerad målvakt att spela in sig med en ny backlinje, som även den är nykomponerad. Värvningen av Alvbåge tror jag blir riktigt bra och att få in en rutinerad målvakt som kan styra sin backlinje ordentligt tror jag är en av delarna som saknats sedan Kim försvann.

En rutinerad bagge

När nyheten om att Blåvitt värvat en ny mittback blev jag förvånad på flera sätt. Inte över att det värvades en mittback, för det var minst sagt väntat utan vem som värvades. In kom en 35-årig (som hinner fylla 36 innan Allsvenskan drar igång) norrman jag aldrig hört talas om innan. Det pratades inte något nämnvärt om honom innan det blev klart vilket även det förvånade mig. Kjetil Wæhler var alltså klar för Blåvitt. Värvningen förklarades med att man ville ha in en ny mittback med rutin och rutin finns det gott om, men att plocka in en 35-åring var något jag var ganska skeptisk till. Det borde ju funnits någon yngre förmåga att plocka in, för pengar finns det ju uppenbarligen.

Men efter att ha läst rapporter från träningar och sett matcherna från Copa del Sol är jag övertygad om att det är en riktigt bra värvning. Främst matchen mot Rosenborg fick man se en mittback som verkar styra och ställa i backlinjen med pondus. Man fick även se prov på ett par riktigt bra brytningar och ett par riktigt bra uppspel. Förhoppningsvis har fått in den ledare i backlinjen som inte riktigt funnits sedan Mattias Bjärsmyr försvann. Ragnar Sigurdsson i alla ära, en av dem bättre mittbackarna i blåvitt på länge, men han var inte den ledare som Bjärsmyr var och fick inte med sig de övriga i backlinjen på samma sätt. Förhoppningsvis kan Wæhler ”ta flagga” som Magnus Edlund uttryckte det efter första träningspasset med norrmannen.


"Jag har aldrig gillat Göteborg, kommer aldrig göra det"

Efter att, enligt Aftonbladet, varit klar i nån månad så blev då alltså Nordin Gerzic till slut klar för IFK Göteborg. Av de värvningar Blåvitt gjort inför kommande säsong är det den värvning som är överlägset dyrast. Summorna som diskuterats har legat någonstans mellan 5,5 och 8,5 miljoner kronor. Oavsett om det är fem, sju eller åtta miljoner han har kostat så är det stora pengar för att vara en övergång mellan två svenska klubbar och det medför en viss press. Likt Alvbåge kommer Gerzic från en svag säsong i Örebro SK där han trots det skrev på ett lukrativt 5-årskontrakt i somras. Detta likt Hyséns fall handlade det mest största sannolikhet om att skapa en trygghet för sig själv och sin familj samtidigt som klubben skulle få sin beskärda del.

Under säsongen 2010 gästade Gerzic Patrick Ekwall och Olof Lundh i studioprogrammet Ekwall vs Lundh. Under intervjun framkom en hel del av hans åsikter kring IFK Göteborg fram. Han valde att plocka fram stora sågen och klämde ur sig citat så som "Jag har aldrig gillat Göteborg, kommer aldrig göra det." och "Det där med pengar spelar ingen roll och de får vara hur trevliga som helst. [...] Jag har bara aldrig tyckt om dem." När väl checkhäftet kom fram verkade det inte som att det stämde längre. Under presskonferensen där han presenterades var han därmed tvungen att göra en pudel och förklara att det var på grund av den fotboll Blåvitt spelat under de senaste säsongerna. Om så verkligen var fallet så var det en oerhört klumpig formulering och många med mig ser det som en efterkonstruktion. Utan att ha sett Gerzic varken i match eller träning är det oerhört svårt att veta var han egentligen står. Under säsongen 2010 var han likt resten av Örebro riktigt bra. Håller han den nivån har vi gjort en riktigt bra värvning. Skulle det däremot visa sig att han håller den kvalitén han höll under 2011 är det en ordentlig flopp.

Förhoppningen är givetvis att vi nu fått in den centrala spelmotor vi länge saknat. Jag är själv inte helt säker på vad jag faktiskt tycker om värvningen av Gerzic. Att en spelare uttalat sig negativt om Blåvitt är naturligtvis inget jag välkomnar. Samtidigt kommer jag inte börja skrika efter att någon ska avgå för att man nu värvat honom. I många fall där spelare uttalar sig handlar det enligt min mening om ett bekräftelsebehov. Nu valde Gerzic att gå ut och såga Blåvitt samtidigt som han på så vis blir älskad i sitt dåvarande lag. Människor söker ofta bekräftelse och tänker inte alltid på konsekvenserna och även fotbollsspelare är människor. Jag tänker därför inte döma ut Nordin på grunda av det. Att spela i Blåvitt innebär en stor press! Att spela i Blåvitt när man värvats för stora pengar innebär en stor press! Att spela i Blåvitt när man sagt att man aldrig kommer gilla Göteborg innebär en stor press! Lägger man då ihop dessa faktorer får man då fram vilken enorm press det kommer att vara på Gerzic att prestera.

Färdigvärvat?

När Gerzic till slut blev klar var jag tämligen säker på att det var färdig värvat för IFK Göteborgs del, men icke sa Nicke! Bara två dagar efter att Gerzic blivit klar presenterades även Pontus Farnerud. Efter att enligt rykten varit mer eller mindre klar för AIK var det något förvånande att det trots allt blev Blåvitt. I efterhand har det dock visat sig att Blåvitt var förstaalternativet i Sverige och att hustrun trots allt inte hade så mycket att sägs till om (hon ryktas ha haft önskemål om att få bo i Stockholm). Pontus Farnerud valde alltså Blåvitt och en spelare som under de senaste åren spekulerats vara på väg till Allsvenskan under samtliga silly seasons hamnade här till slut. Ser man bara till vilka namn som nu finns på Blåvitts innermittfält går det ju inte annat än att säga att det ser intressant ut.

Ett innermittfält bestående av Gerzic, Haglund och Farnerud känns tämligen komplett där man i Gerzic och Farnerud har två bollskickliga herrar samtidigt som Haglund bidrar med tyngd och löpstyrka. Tanken som dök upp i mitt huvud när man gjorde klart med även Farnerud var helt klart att det skulle bli trångt på Blåvitts innermittfält. Med en uttalad ambition att spela 4-4-2 blev det än trängre. Jag tror de flesta har insett att så inte kommer vara fallet, i de flesta matcher lär vi nog se ett spel med tre centrala mittfältare.

Ytterligare en tanke som dök upp var givetvis vad som händer med unga mittfältare som Joel Allansson och Jakob Johansson. Även om många tycker det är skönt att slippa se Johansson på planen är det ändå en spelare som föreningen trott på under en längre tid och det tror jag fortfarande att de gör. Däremot är jag lite orolig för att Allansson kan bli mer lidande av konkurrensen, men jag har ändå en känsla av att han kommer få spela en hel del på kanten. Med största sannolikhet blir det nog så att Stefan Selakovic inte lär vara lika given i år som han varit tidigare, trots att han varit en stabil poängspelare de senaste åren med strax under 15 poäng de senaste åren.

Att placera Allansson på kanten behöver absolut inte vara fel. När han fick spela där under förra året gjorde han det riktigt bra. Det viktiga i hans situation är att få speltid och det tror jag han kommer få! Det optimala hade ju naturligtvis varit om han hade fått spela på sin naturliga position i mitten, men att ha en 19-årig kille i mitten under en hel säsong hos ett tilltänkt topplag känns inte direkt optimalt enligt mig. Däremot är jag tämligen säker på att han kommer få sina chanser även i mitten. Skador och avstängningar kommer alltid dyka upp och då känns det skönt att ha Allansson där bakom som absolut inte gör bort sig där! Men det viktiga är som sagt att han får speltid och samlar på sig ordentligt med allsvensk rutin, för en dag kommer Joel Allansson att bli en riktigt bra spelare!

Vad gäller Jakob Johansson tror jag inte vi kommer se honom i mitten alltför många matcher. I alla fall inte på mittfältet, däremot i backlinjen! Jag tror att han gör sig bättre som mittback än vad han gör som innermittfältare där han allt om oftast ses som långsam och tungfotad. Jag tror att han kan komma att bli en duktig, spelskicklig mittback om han får ett par chanser. För jag tycker att det han visat under sina allsvenska år är att det är en smart spelare som inte alltid får ut det han tänker. Så Johansson som mittback är nog det vi kommer få se under året, det är vad jag hoppas i alla fall.

En intressant sak jag kom och tänka på när jag satt och skrev ner detta är att fyra av dessa sju värvningar varit aktuella för Blåvitt tidigare. Alvbåge har varit kontrakterad tidigare, Salomonsson har varit på provspel, Haglund var aktuell innan han stack till Holland och Farnerud har som bekant vara sommarproffs i kubben under två somrar. Bara som lite kuriosa, sisådär.

Hur mycket du som läsare fått ut av detta vet jag inte, men jag känner att jag fått skriva av mig en hel del och lite av min abstinens har minskat. Förhoppningsvis kan även din ha gjort det.

Alla till Valhalla!

Gräset är alltid blåvitt på andra sidan

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com tar med jämna och ojämna mellanrum in gästkrönikor från er supportrar. Ibland är det ett okänt namn som får säga sitt, ibland en stor blåvit profil. I dag delar Filip M. med sig av sin omsorg för en liten bit av det där regniga Ullevi under en höstdag 2007. Håller du med? Tycker du tvärtom? Gillar du det du läser? Eller avskyr du rubbet? Mejla in din gästkrönika till oss på kontakt@baraben.com eller lägg in din kommentar nedanför bloggposten!

På en vit fönsterbräda, längst upp i ett landshövdingehus i Majorna, står en brun krukväxt. Solen har denna morgon letat sig förbi de snötäckta taken, vilket är tur då det är nästan 10 minusgrader. Vid en första anblick kan denna krukväxt tyckas vardaglig och ointressant. Det är en mycket enkel kruka med oklart innehåll. Men denna krukväxt bär, till skillnad från alla andra, på en historia som för mig är ovärderlig.

Tillbaka till en regnig dag i oktober 2007 - den 28 närmare bestämt. Regnet öste ner, jag var blöt som fan – men ändå lyckligare än vad jag varit på mycket länge. Domaren blåste av matchen och jag lyckades till slut övertala min flickvän att hoppa över staketet och följa med mig in på planen.

Jag körde ner mina stelfrusna händer rätt ner i den gyttjiga, regntunga gräsmattan. Trots tjälen lyckades jag få upp en ordentlig bit som jag omsorgsfullt virade in i en bit tidningspapper.

Dagen efter, när Nya Ullevi tömts, guldpytten spjälkats och guldet bärgats planterade jag gräsbiten i ovan nämnda kruka. Och där har den växt ända sedan dess.

Till skillnad från många andra Majorna-bor odlar jag alltså inte gräs för att röka det. Det är mitt gräs alldeles för värdefullt för. Varje gång jag ser det påminns jag om denna underbara kväll. Jag påminns om hur Bom-boom smekte in 2-0, guldfirandet på Götaplatsen, Bengan på fotbollsgalan etc. etc.

Det är exakt 52 dagar kvar till den blåvita premiären av allsvenskan 2012. Det var länge sedan jag var så spänd och förväntansfull inför en säsong om jag är för tillfället. Den satsning Blåvitt gör i år är för mig fruktansvärt efterlängtad. Det må bära eller brista, men det ska i alla fall bli jävligt intressant att se hur Stahre formerar laget och hur de nya spelarna anpassar sig.

Årskortet är sedan länge inhandlat. Nedräkningen har börjat. Och någon gång i höst hoppas jag kunna ställa en ny krukväxt på fönsterbrädan.

Filip M.

"En film om Mikael Stahre" signerad Laglund

Tobias Hysén: "Att min nästa chef är AIK:are rör mig inte i ryggen"

INIFRÅN BLÅVITT. Nej, tvärt emot vad vissa säkert tror så visste jag inte om detta med Mikael Stahre när jag skrev på mitt nya kontrakt med Blåvitt. Det hade dock inte förändrat någonting. Jag utgår från mitt och Blåvitts bästa, som jag alltid gör. Efter presentationen av det nya tränarteamet så har snacket i truppen, eller bland de jag pratat med i alla fall, varit är att detta känns spännande. Det sagt med all respekt för våra nuvarande tränare, de är ju ändå kvar ett tag till.

Jag tycker Mikael Stahres namn som Blåvitts nya tränare är jävligt oväntat, det känns inte som en Blåvitt-grej att anställa en tränare med det bagaget. Det gör att allt känns jävligt främmande, nytt och på så sätt spännande. Andra hade säkert valt ”skrämmande” för att beskriva det hela, men inte jag och inte de spelare jag pratat med heller. Egentligen så vet jag ingenting om honom och hans tid innan han tog över AIK, men där gjorde han det jävligt bra, som vi tyvärr blev äckligt varse om. Att se honom presenteras som tränare för IFK Göteborg känns givetvis lite konstigt, men framför allt jävligt spännande, jag är väldigt spänd på hur det kommer bli, väldigt förväntansfull och ivrig nästan.

Det som framför allt är konstigt är att vi ju har redan tränare liksom, så känns konstigt att veta att de inte ska vara kvar. Men samtidigt vill vi nu visa Jonas, Stefan och Teddy, vår uppskattning för det de har gjort, genom att köra så bra vi bara kan året ut. Min tid under vår nuvarande tränargrupp har varit bra som fan. Första tiden var omvälvande, med SM-guld och allt under de första månaderna och sedan ett skumt 2008. Men efter det flyttade de upp mig som forward och det räddade min karriär, så jag har verkligen dem att tacka för mycket. Ännu har inte Jonas, Stefan och Teddy sagt något till oss om det faktum att de inte är kvar till nästa år men det kommer väl när säsongen är slut. De ska få ett värdigt avsked från oss också.

Gällande vårt tabelläge så är det ju inte så mycket att snacka om förrän det skulle bli så att vi hamnar efter två andra Göteborgslag. Vi har fortfarande chansen att gå om både Gais och Häcken, men visst det blir tufft. Samtidigt vore det första gången sedan 1970-talet, så det känns som att ”en gång är ingen gång” om jag ska vara helt ärlig. Vi ska vara jävligt missnöjda med det, så in i helvete, men samtidigt, första gången på fyrtio år…vilken annan stad med så många lag har ett lag som alltid är bäst? Men återigen, vi är jävligt missnöjda med det, men jag tror att alla andra utanför gruppen tar det hårdare. För oss handlar det om att vinna eller ingenting alls egentligen.

De två senaste åren har varit dåliga, men vi kommer inte vinna Allsvenskan tre-fyra år i rad. Att vinna guld måste alltid vara den inställning som vi ska ha, men sedan är det viss skillnad mellan ett dåligt år och ett ganska bra år. 2008 och 2009 var ganska bra år, 2007 var fantastiskt, medan både 2010 och nu även 2011 inte kan anses vara bra alls. Så vad blir annorlunda den här gången, till 2012? Ja, det finns i alla fall en del faktorer som gör att det känns annorlunda. Nya Kamratgården, flera tongivande nyförvärv, en redan stark trupp - som inte lär bli sönderköpt - och på det nya tränare. Mycket är nytt.

Jag hade inte kunnat tänka mig att spela i AIK själv. Jag har spelat i Djurgården och är Blåvitt-supporter och spelare. Så förhållandet mellan Blåvitt och AIK är precis som det ska vara. Så jag förstår att det är kontroversiellt med Stahre i IFK Göteborg. Men jag fattar även varför han gör det, han vill ha en utmaning och när får man chansen att träna ett lag som IFK Göteborg? Det hade alla velat göra. Till och med en stockholmare.

Jag förstår alla som flippar, utan tvekan, men jag hoppas att de drygt 50 procent som hatar detta valet åtminstone ger det chansen. Samma 50 procent av supporterskaran har svurit och skrikit på allt och alla i två år, och då har vi haft två Blåvitt-ikoner som tränare. Det här kanske rent av är bra, att få någon utifrån som kan fräscha upp det hela lite. Och blir det 4-4-2 nästa år så har jag inget emot det. Men än så har jag inte pratat med Stahre, så det får komma i sinom tid.

Först ska vi slå Djurgår'n, Mjällby, Gais och Norrköping. Och Gaisare ska inte kaxa upp sig, vad fan, bara för att de nu kanske kommer före oss. Det är en gång på fyrtio år det. Vi har tyvärr haft sjukt svårt att avgöra matcher som är jämna i efter sommaren. Men vi ska vinna matcherna som är kvar.

Att min nästa chef är AIK:are rör mig inte i ryggen. Han hade kunnat vara från månen om ni så vill, för får han mig och mina lagkamrater att vinna matcher och titlar, ja då är jag nöjd. Men jag förstår samtidigt att det är skillnad på att vara supporter och spelare. Jag håller ju som alla vet på Liverpool och hade Ryan Giggs tagit över Liverpool, hade jag fortfarande stöttat honom. Men hade han sedan inte gjort det bra…ja, men dåså.

Jag ska inte tala om för alla vad ni ska tycka och tänka, jag har försökt med det tidigare och det funkar inte. Men en sak ska ni alla veta. IFK Göteborg är alltid IFK Göteborg, oavsett vilka spelare eller ledare som representerar föreningen.
Till sist är det en sak till jag skulle vilja säga, som en hälsning till vissa av er supportrar på läktaren. Man kan tycka vad man vill om vissa spelare, men det e fan inte okej att bua åt någon INNAN matchen ens har börjat. Bua åt oss som lag eller åt enskilda spelare i halvtid eller efter matchen om vi, eller någon spelar dåligt, men innan, vafan?

By the way! Alla borde avgå.

Med kamratliga hälsningar, er nummer sju