Blåvita orosmoln

Säsongstankar. Det har nu gått ett dygn sen blåvitt spelade sin tredje allsvenska fotbollsmatch 2014. Jag har ägnat det dygnet åt att reflektera en hel del över inledningen av årets allsvenska, och tänkte sammanfatta det i ett litet stycke.

Det är lätt, väldigt lätt, att bli medryckt i eufori. Det var förmodligen precis det som hände däruppe på vänskapsvallen när vi vann mot AIK. Säsongspremiär mot en av ärkerivalerna, och en seger. Bättre än så kunde det inte börja. Det farliga med att vinna är att man lätt glömmer av att analysera. Kanske var det därför det kändes som en kalldusch när vi blev överkörda (för det blev vi) av Malmö på hemmaplan. Och kanske var det även därför man blev uppgiven igår när BP fick in den där kvitteringen som låg i luften under hela andra halvlek.

Den bistra sanningen är att IFK Göteborg hållit en rätt dålig nivå i alla matcherna Det var en ren tillfällighet att vi fick in tvåan mot AIK. Efter spelavbrottet (och ännu mer efter det röda kortet) var det AIK som var närmre 1-1, och när AIK flyttade fram för att reducera var det inte skickligt spel utan som tidigare sagt en ren tillfällighet att Mané fick in 0-2.

Inför Malmö-matchen hade man givetvis ganska höga förväntningar efter vinsten mot AIK. Med facit i hand känns det som ett konstigt beslut att göra en extra förändring i backlinjen (Adam var ju tvungen att så över). Att spela ett nytt mittbackspar mot allsvenskans bästa anfallspar känns helt enkelt inte genomtänkt. Men det vi förlorade matchen på var framförallt obeslutsamma skott och anfall.

Gårdagens match mot Brommapojkarna får ändå ses som extraordinär. Under andra halvlek tillåts BP spela rena Barcelona-spelet och det farligaste som skapas är två hörnor och en halvchans för Söder. Det är nästan så att man börjar fundera på om taktiken inför andra halvlek var att bevaka ledningen. Om så var fallet är det totalt underkänt. I ett 1-0 läge mot ett bottenlag ligger man på och försöker att döda matchen med 1-2 mål till direkt. Men det mest underliga måste ändå vara Stahres agerande. Först kommer det inga byten, och när dem väl kom så var det för sent!

Som jag ser det finns det tre anledningar till att det inte ser bra ut just nu:

1. Långbollarna - Det slås på tok för många och för långa långbollar. Skall man försöka låsa fast bollen på offensiv planhalva måste man ha anfallare som är starka i luftrummet. Varken Vibe eller Söder är den typen av spelare, utan det är spelare som är duktiga på fötterna. Då måste man spela bollen i den bakre ytan, något som framförallt Alvbåge inte lyckats med.

2. Backlinjen - De senaste tre matcherna har vi inte bara spelat med olika backlinjer, vi har spelat med tre olika mittbackspar. Har man spelare som är ihopspelade på ett bra sätt går det utmärkt att rulla runt. I det läget är dock inte IFK Göteborg idag. Vi behöver en backlinje som får förtroende mer än en match.

3. Detaljerna - Det har slarvats alldeles för mycket med det “enkla” spelet. De korta passningarna, att stå rätt i positionerna och att komma rätt in i närkamper är bara några av de grundläggande saker som inte fungerat bra.

Det finns dock en del positiva saker att ta med sig. Den första är att vi har en genomgående bra trupp som inte bara kan, utan dessutom skall, spela bättre än såhär. Det är bara tre omgångar spelade och vi har tagit tre poäng mot toppkonkurrenter, så än är det ingen fara på taket. Men om det inte ser bättre ut på torsdag, och om vi inte tar tre poäng, då kanske det är dags att bli orolig på riktigt?

2012 - Det finns inga enkla svar och sanningar

TANKAR OM ÅRET SOM GÅTT. Om ni inte tycker om att läsa, och utifrån det ni läst sedan reflektera, så bör ni möjligen sluta läsa detta inlägg redan här och nu. Risken är dock att ni missar något spännande längre ner så jag råder er att läsa hela inlägget ändå. Några utav er väljer möjligen att kommentera inlägget. De flesta som väljer att göra det gör det antagligen anonymt. Flera av de anonyma väljer att förmedla negativ kritik. Sånt är livet som bloggare på BaraBen.com.

Jag har vridit och vänt på det blåvita året 2012. Jag har vridit och vänt på Stahre. Ni skulle bara veta hur rolig Stahre ser ut upp och ner. Jag har också vridit och vänt på Håkan, Andrej, Kennet och alla de andra som sliter dag ut och dag in för att försöka prestera det som möjligen idrottsvärlden har gemensamt med de vinstdrivande bolagen; Resultat. Jag har laborerat med spelare, laguppställningar, möjliga val av lagkaptener och teoretiska värvningar. Ingenting har hjälpt. Jag kommer ingenstans...

Av naturen är jag ingen person som väljer den enkla vägen, då min grundinställning till det mesta är att det inte finns några enkla svar, och heller inga utan hinder och redan utstakade vägar mot målet. Om så hade varit fallet så hade givetvis alla med en önskan att nå målet valt samma väg. Det hade som ni förstår blivit väldigt trångt på den enkelfiliga autostradan mot SM-Guldet. Ingenting är svart eller vitt. Ingenting är sant eller falskt. Min syn på omvärlden är inte riktigt så positivistisk. Det måste finnas utrymme för tolkningar, känslor, filosofi och psykologi - och detta gäller även vid analysen av IFK Göteborgs 2012.

Till er som väljer att ställa er upp, och oftast anonymt "kräva" Håkan Milds avgång, vill jag säga att det har ni möjlighet att göra så länge ni inte kräver samma insats och inställning av mig. Det samma gäller er som väljer att besöka Kamratgården under träning för att på så sätt visa att "nu är det allvar". Den rätten väljer ni att ta er, och den möjligheten har ni, men förvänta er inte att jag gör detsamma. Även Stahres vara eller inte vara är en het potatis i de blåvita leden dessa dagar. Det finns de som är oerhört säkra på sin sak: "Stahre skall bort!" 

Till er vill jag säga att även ni har rätt att tro att den typen av utspel innebär rätt väg att gå, men låt då mig få tro att ni har fel. Jag tror att det är i resultatet av de öppna och konstruktiva dialogerna, i kombination med hårt fysiskt slit, som mycket och många av de sportsliga resultaten växer fram. Med en ökad förståelse för varandra kan vi lyfta dialogerna till en i mitt tycke mer värdig nivå. En nivå som jag menar är värdigt en Blåvit, en Ängel, en människa...

Att avkräva ett enkelt svar eller en enkel lösning på en komplex fråga eller ett komplext problem är inte konstruktivt. Det leder ofta till förhastade slutsatser och beslut som i sin tur får oönskad effekt på resultatet. Det är vad man än vill tro viktigare att vår tränare Mikael Stahre väljer att analysera ytterligare en gång än att man tar ett förhastat beslut som inte är underbyggt. Att i den cirkus som vi supportrar till stor del är med och bygger upp och de hätska debatter som ofta anonyma personer är med och sprutar tändvätska på här på nätet välja att sparka tränare och sportchefer är enligt vad jag tror inte rätt väg ur den uppkomna situationen.

Som i ett resultat av mina till hälften filosofiska funderingar ovan tror jag inte heller att det är sant att "vi vinner mer om Azulay får spela". Det är inte heller sant att Mild är "dum i huvudet" för att Dahlin får lämna klubben. Det är inte heller "Hysén som gör ett dåligt år", eller Stahre "som är en AIK-f*tta" som ensamt ligger bakom det resultatmässigt tråkiga året. Haglund är inte "för långsam". Jakob Johansson är inte "en överskattad fotbollsspelare" och någon man kan skratta åt från läktarhåll. Alvbåge är inte "värdelös". Logi är inte "den sämsta fotbollsspelaren man sett". Kjetil har inte "världens sämsta timing". Sella har inte "världens sämsta kondition". Robin Söder är inte "europas klenaste anfallare". Alla dessa blåvita supportersanningar bör sättas i ett sammanhang, och då i ett väldigt komplext sådant.

Frustrationen i supporterled är lätt att förstå om man som jag väljer det mer hermeneutiska synsättet, men jag vill poängtera vikten av att de som ställs på planen eller tillsätts att leda laget presterar mycket bättre om de känner ditt stöd i stället för det som många gånger från spelar- och ledarhåll upplevs som negativ stress och press. Jag tror att den konstruktiva kritiken till spelare och ledare inte når fram genom att skapa de enkla sanningarna ovan och tro att det är de som gäller bara för att man är den som skriker högst. Den som skriker högst möts ofta av det motsatta resultatet och ett motstånd från mottagaren. Det är genom någon typ av demokratisk process som Stahre eller Mild i så fall skall lämna IFK Göteborg. Det måste vara så det ska fungera.

Ett "Avgå Mild!" för varje förlorad match ger ett sämre resultat i nästa Blåvita match än vad t.ex. ett "Kom igen Jakob!" skulle göra. Så om vi år 2013 ska nå högre, bli bättre och vinna fler matcher så måste vi göra det tillsammans - det är min absoluta övertygelse. Det är genom fullsatta läktare, unison sång och ett stöd som bara vi Änglar kan bidra med som vi kommer vinna matcher och nå dit vi alla vill. Jag är inte nöjd. Jag håller på Blåvitt, men mitt också holistiska synsätt tycker att helheten kring IFK Göteborg är det som tilltalar mig. Supportrarna, spelarna, målmedvetenheten och sist men inte minst sammanhållningen mellan oss - det är det som gör att jag är Blåvit. Vi vill alla nå samma mål. Det är tron på vilken väg dit som är bäst som skiljer sig åt från Ängel till Ängel.

Kom ihåg. Detta är tankar ur mitt perspektiv och era perspektiv ger antagligen upphov till helt andra slutsatser och i vissa fall vill ni kalla dem sanningar. Jag tänker inte säga att ni har fel, men jag ber er att respektera mig när jag väljer att ge både Stahre och Mild mitt fulla stöd att forma och leda laget nästa år - inte för att jag vet att det är rätt väg att gå, utan för att jag tror på det i kombination med vårt helhjärtade stöd som den vägen vi bör ta.

Jag tänker ta till några ord hämtade från min hemstad. Det är faktiskt Kungälvs Kommun som har detta som sin slogan, och det är ord jag tror att samtliga blåvita skulle behöva stanna upp och reflektera kring:

"Med hjärtat i historien och med blicken mot framtiden"

Det är lätt att hitta fel!

SÄSONGSTANKAR. Jag har försökt hitta ett bra sätt att inleda den här texten säkert tio minuter nu, men det finns inget bra sätt, så det är väl bara att dyka rakt in!

Det gör ont att hålla på kamraterna just nu! Det är svårt att hitta något positivt med den här säsongen. Precis när det börjat vända iallafall en aning, tack vare samspelet mellan Sella och Hysén, så åker Sella på en skada. Den som inte förstår hur viktig Sella och Hysén är för att den här säsongen inte ska sluta med en kvalplats bör notera följande:
1. Sella har delad andraplats i assistligan med sex poäng.
2. Sedan Sella blev skadad har Blåvitt gjort tre allsvenska mål, varav ett på straff.

Men det är lätt att hitta fel och anledningar till att säsongen är så åt helvete, att Sella är skadad är bara en i mängden. Ett axplock av det som sprids på nätet och på läktaren är:
"Den där borde Sandberg tagit, vi behöver en nu målvakt!"
"Vafan sysslar Lund med, är inte Adam frisk snart?"
"Avgå JO, du är värdelös och gör värdelösa byten!"
"Varför får inte Söder spela?!?"
"Jacob platsar inte!"

Precis som alla andra har jag min uppfattning, och det går inte att peka på att någon enskild spelare skulle stå ansvarig för att det inte gått bra. IFK Göteborg är i dagsläget ett sargat lag, med en darrande ledare som står och antyder värvningar i direktsändning, för att senare ta tillbaka det i ett senare skede. Spelar det någon roll egentligen, det finns väl ingen som på allvar tror att Haglund ska bli någon frälsare?
Att tro det är ungefär lika naivt som att tro att Söder ska vinna skytteligan bara han får längre speltid!

Min bestämda uppfattning är att Blåvitt inte vinner matcher i dagsläget för att truppen som helhet inte håller måttet. JO har en spelidé, men även om vi har en hel del individuellt duktiga spelare räcker inte det om inte laget fungerar som helhet.
I det läget har man två val:
- Spela med en annan spelidé och kanske ett annat spelsystem som laget klarar av att hantera och vinna med.
- Värva in en eller ett par spelare på de positioner där det är som värst för att försöka få laget att fungera med den spelidé man tänkt sig.

Det ska bli mycket intressant att se hur Jonas Olsson tänker försöka ta sig upp ifrån den tiondeplats som vi nu hamnat på. Att värva Haglund kan vara en början, men jag är som sagt skeptisk. Som någon sa:
"Värvningen av Haglund går i linje med Blåvitts nya idé om att satsa på cupen. På cupen Rikets Änglar. Den kan de kanske, med ett nödrop, vinna någon match i..."

Skämt åsido, det kan bli en riktigt mörk höst om det inte händer något nu!

”Ambition is the enemy of success”

SÄSONGSTANKAR. Jaha, då var den här säsongen så gott som över och nu återstår det bara en sista betydelselös match mot Gefle. I värsta fall slutar vi 10:a, i bästa fall kommer vi på en 6:e plats. Oavsett resultat i sista omgången kan man inte betrakta årets säsong som något annat än ett kolossalt misslyckande. För en tid sedan kunde vi läsa Peeman öppna upp sitt hjärta och reflektera över säsongen som varit. Jag tror vi alla (med blåvita sympatier) kunde känna igen oss, den bittra smak som motgång efter motgång givit oss, längtan efter att en ny säsong skulle ta vid.

Vi tillkännagav oss tidigt som ”nästa mästare” med ett tydligt mål, att guldet skulle återvända hem till Göteborg, där det hör hemma. Av försäsongen att döma var det väl inte mer än en korrekt målsättning. Vinster och goda insatser hade radats upp, revanschlustan lös i ögonen på alla spelarna och vi fick den perfekta starten i och med en vinst på bortaplan mot Kalmar. Men nog lät vi oss luras av dem siffror som i ärlighetens namn var i överkant, för inte spelade vi ut Kalmar så till den breda grad att 3-0 var ett rättvist resultat…

Men hoppet förblindade oss och det här var året då vi med enkelhet skulle springa hem serien. 3-0-vinst borta mot Kalmar när vi spelar dåligt, hur bra är vi då inte när spelet fungerar? Vi fick svar redan nästa match, i hemmapremiären mot Häcken. Spelet var bättre än mot Kalmar men bolluslingen ville helt enkelt inte in, och debaclet fulländades med Sigurdssons straffmiss. Vad hände, vi var väl oövervinnliga? Tydligen inte…

Jag vet inte hur det är med er men personligen ligger TV-serien ”How I met your mother” mig väldigt varmt om hjärtat. Det finns ett avsnitt i synnerhet som jag erinrar mig om i dagsläget. Efter att blivit dumpad av sin flickvän så följer Marshall med ”playern” Barney ut på krogen för att sluta tänka på det förflutna och istället fokusera på alla möjligheter som helt plötsligt uppstått. Marshall tittar sig runt och beslutar sig för att försöka med en medelålders, långt ifrån drop-dead-gorgeous kvinna. Detta både förvånar och upprör Barney, men efter en kort stunds betänketid slår det honom; ”ambition is the enemy of success”, ju högre man siktar desto större är risken att man misslyckas. Om man tar sig an en uppgift som ser överkomlig ut, då är chansen för framgång desto större.

Att grubbla är en av mina specialiteter och detta gör mig givetvis inte mindre fundersam kring hur vi borde bemött säsongen 2010. Finns chansen att vi drabbades av hybris efter dem goda försäsongsresultaten? Borde vi kanske haft ett resonligare mål än att bli mästare? Missförstå mig inte, en förening som IFK Göteborg ska sikta på guld, att nöja sig med en 4:e plats ska inte finnas på kartan. En 6-10:e plats borde klassas, som vår favorit ”Sparven” skulle uttrycka det; ”en fullständig katastrof”. Visst älskar jag den kaxiga attityden som ligger bakom ”nästa mästarna”-kampanjen men nog gav det oss en hel del falska förhoppningar, tomma löften som nu på höstkanten gjort att nederlaget bara känts tyngre.

Man kan inte flyga så pass nära solen utan att bränna sig, vi måste alltid behålla ödmjukheten inför ett uppdrag. Utan tvivel har vi underskattat våra motståndare och motivation slår klass, det är ett vida känt begrepp. Men hade vi inte tillräckligt med motivation inför 2010? Klart vi hade det, det som skedde den första november 2009 är något bortom ens hemskaste mardrömmar. Alla spelare måste absolut velat få sin revansch. Men konstigt nog var det få gånger man såg den där lågan brinna i spelarnas ögon när väl säsongen börjat, den rätta inställningen lös i sin frånvaro allt för ofta. Jag har alltid sett på blåvitt som ett lag som i alla lägen ger 100%. Om vi förlorat så visste vi att nog fan gjorde vi allt vi kunde i alla fall, vi hade åtminstone kämpat. Men i år har det varit annorlunda, 11 startspelare som lunkat in på ”gräsplanen”. Matcher i mars, inför en halvtom arena, mot något kvasiattraktivt lag som Häcken eller Kalmar, måste varit måttligt upphetsande för våra spelare. Spelare som så sent som några månader tidigare varit inblandade i en stekhet guldjakt då Gamla Ullevi match efter match fylldes till bredden.

Men så här får man inte resonera, inte som supporter och absolut inte om man är en professionell fotbollsspelare i en förening som IFK Göteborg. Men ändå så är det ett faktum, spelarna lyckades inte tända till. Detta kan bero på spelarnas hybris där tankarna genomsyrats av den förutfattade meningen att man var bättre än motståndare och därför inte behövde lägga manken till. Det kan också bero på bristande kvaliteter hos tränarna som mycket möjligt kan ha misslyckats att motivera spelarna tillräckligt. Huruvida så är fallet är väl svårt att sia om men om ryktet stämmer att spelarna är missnöjda med Jonas Olsson som tränare börjar man ju undra. Man kan ju samtidigt ifrågasätta valet av Lagerbäck som potentiell efterträdare till JO, Lagerbäck är ju knappast en person som sprudlar av energi som ska smitta av sig till spelarna. Men jag ställer mig samtidigt inte helt negativ till det eventuella bytet, hans meriter talar för sig själv, frågan är bara hur han fungerar som klubblagstränare. Det är trots allt en väsentlig skillnad mellan att coacha ett landslag kontra ett klubblag.

Hans Liljedahl ställde i sitt öppna brev frågan vad blåvitts ambitioner är, att dessa skulle kunna vara för låga, men jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. Fast å andra sidan, när man går ut och säger att man ska bli ”nästa mästare” kan man omöjligt klandras för att ha för låg ambitionsnivå. Essensen i det hela är dock hur man väljer att gå till väga för att prestationen ska gå hand i hand med ambitionen, det är på den punkten det brustit 2010. Jag är alldeles för ambivalent i frågan kring Lars Lagerbäck, och jag vill inte dra några förhastade slutsatser än. Den största besvikelsen i sammanhanget, som jag med säkerhet kan säga, är att träningsoverallmodet tyvärr lär fortsätta på den blåvita bänken. Fast å andra sidan, varför vilja vara så högtravande, vi måste ju behålla ödmjukheten och inte tro för mycket om oss själv. För att den subjektiva framgångens största fiende är ju i slutändan ens egna ambitioner.

Ge mig en ny säsong!

SÄSONGSTANKAR. Jag är egentligen bara så jävla ledsen och bitter. Det kändes så grymt bra inför säsongen. Vi hade en bred trupp, vi hade en fin försäsong utan en enda förlust och suget och viljan hos spelarna verkade vara på topp. Men när Allsvenskan drog igång såg det minst sagt svajjigt och skakigt ut. Vi inledde visserligen med en vinst mot Kalmar, men förlorade sen mot lag som Häcken och Trelleborg. Vi kryssade mot lag som Djurgården och BP, men utklassade Elfsborg med 5-1. Vi missade straffar, vi kryssade mot lag som Gais, Gefle och Örebro. Jag vet inte riktigt när jag gav upp drömmen om ett SM-guld, men förmodligen var det redan vid uppehållet. Och inte blev det bättre av ett Europa League som gick åt helvete.

För en tid sedan var det någon i kommentarsfälten som frågade efter Feldgraus femma och någon annan som kallade honom medgångare. Jag och Feldgrau hade en diskussion om det där på vägen hem från Borås. För att summera diskussionen kan man säga att det är enklare att skriva när det går antingen käpprätt åt helvete eller så bra att man har chans på guldet. Att ligga i mitten av tabellen är inte inspirerande, varken som supporter eller skribent.

Hur som helst är säsongen snart över och den pyttelilla chans som fanns att få till spel ute i övriga Europa nästa år lyckades laget själv spela bort alldeles utmärkt i måndags. När Trelleborg satte 1-2 kom jag på mig själv med att skratta uppgivet, resa mig från min plats och lämna arenan. Skrattet försvann däremot snabbt och jag greps av en oerhörd besvikelse.

Inte för att jag tror mig vara språkrör för alla blåvita men för min del vill jag bara att den här säsongen ska ta slut. Jag längtar efter 2011 och att få se Blåvitt spela en fotboll som inte går att läsa sönder. Jag längtar efter att någon i det här jävla laget sätter åtminstone EN straff. Jag längtar efter att nästa år få se ett helt nytt lag - ett som visar enormt jävlar-anamma med grym vinnarinstinkt och som ser ett kryss mot Örebro och BP som ett nederlag. Jag vill se det blåvitt jag saknar!

Häromkvällen var det ett jävla liv angående respekt för klack, Levande Sittplats och jari-jari. Jag har förstående för båda sidorna och argumenten men tänker inte ta ställning. Det enda jag har att säga är egentligen att det är dags att lägga ifrån er yxorna nu. För helvete gubbar, samla krafter till sista matchen och lägg allt krut på gemensamt stöd där istället!

Apropå Levande Sittplats förresten. Jag snackade med en snubbe som heter Andreas som är blåvit, det visade sig att han sitter på LS. Jag kommenterade att L2 är det enda stället på arenan som duger, och att på LS sitter det bara folk som måste ha öl för att se på fotboll. Svaret blev att det är befogat när man ser hur blåvitt spelar. Den här säsongen kunde han fan inte ha mer rätt!

After the Gold Rush

SÄSONGSTANKAR. När man åker på en rejäl förkylning får man tid att reflektera lite mer än vanligt. Jag vet inte hur längesen det var jag skrev något här på bloggen, men det finns anledningar. Jag och feldgrau hade en diskussion i bilen på väg hem från Borås: "Det är svårt att skriva något när det är en säsong då det varken går bra eller dåligt". För just så är det. Jag har givit upp tanken på något mer än en femteplats. Faktum är att jag redan börjat fundera på nästa säsong, och det finns en hel del att fundera om när det gäller den.

Jag vet att många blåvita sitter och myser åt att AIK och i viss mån även Gais riskerar att ramla ner i superettan. Givetvis är det underbart att ha något att skadeglädjas åt när den här säsongen blev det största antiklimax man skådat på länge. Något man däremot måste reflektera över är om man verkligen vill att ett, eller ens något, av dessa lag ska ramla ner i Superettan. Det finns flera anledningar att ifrågasätta detta.

Vill man verkligen byta två hatmatcher och två derbyn mot att möta exempelvis Norrköping och Syrianska? Inte enligt mig. Det känns definitivt inte som det.

En annan aspekt är hur biljettpriset påverkas. Både AIK och Gais hemma fyller Gamla Ullevi till bredden och det ger klirr i kassan för IFK. Det räcker förmodligen med att Gais eller AIK åker ner till ettan för att vi ska få se en markant ökning på biljettpriser för såväl säsongskort som lösbiljetter. Som om detta inte vore nog vet vi i dagsläget inte om Öis kommer att spela på Gamla Ullevi nästa år - deras ekonomi ser ju allt annat än bra ut. Och med en aktör mindre på arenan får vi förvisso ett bättre gräs, men det finns även en risk att Gamla Ullevi vill öka på hyran om Öis skulle välja att spela på exempelvis Valhalla. Vem får stå för den notan i slutänden? Vi besökare såklart.

När vi ändå var inne lite på gräs så är debatten om konstgräs lika het som vanligt. Auburgers artikel i ämnet drog som vanligt igång en hel del tyckare i kommentarerna - alla med sin syn på problemet. Mest intressant hittils är en person som påstår sig ha kännedom om att de ansvariga för Gamla Ullevi redan bestämt sig för konstgräs. Själv är jag splittrad. Jag vill ju helst inte se konstgräs på Gamla Ullevi, men jag vill heller inte se spelarna sparka jord på en åker på det vis det varit större delen av den här säsongen. Jag tror egentligen att enda lösningen är att ge Grassmaster en chans. Fungerar inte det så får vi väl köra på plasten. Frågan man kan ställa sig är vad Gamla Ullevi har att förlora. Att byta det vanliga gräset så ofta som kommer krävas lär väl kosta mer än ett grassmaster-försök. Kan väl jag anta i alla fall...

Som avslutning delar jag ut en känga till Borås kommun. Vad är problemet med att anpassa en parkeringsplats så att folk kan komma ut på vägen efter en match på Ellos arena? Man ska väl ändå inte behöva sätta körkort på spel för att få komma iväg hem i hyfsad tid?

Vakna upp Blåvitt!

SÄSONGSTANKAR.

Jag skiter FULLSTÄNDIGT i:
- vem/vilka som får träna laget
- vilka spelare som får spela
- vem som blir såld
- vem som blir köpt
- vem som slår straffarna
- vem som spelar på vilken position
- vilket spelsystem vi spelar
- hur mycket klacken sjunger
- hur mycket folk som går på matcherna
- om folk buar, applåderar eller svär åt spelarna
- hur många mål vi släpper in
- hur mycket boll vi äger
- hur mycket Kim flyttar stolparna
- hur mycket folk gnäller
- hur många tjongbollar konan slår
- hur planen ser ut på arenan
- hur mycket TUR vi har
- hur mycket OFLYT vi har
- hur dåliga beslut domaren tar
- hur dåligt vi spelar

Jag skiter fullständigt i allt det där.…
Sålänge laget ser till att börja vinna matcher!

Helt seriöst. "Nästa mästarna" har efter fjorton omgångar tagit 15 poäng. Bara sju poäng efter storlaget Örebro. Helt ärligt, vad är det som är fel på Kamratgården?
Jag hörde någon säga att "det är bra att uppehållet kommer, då får spelarna tid att vila".

HUR I HELVETE kan man vara värd att vila när man inte har gjort sitt jobb?

Vila är något man gör när man är trött, något man gör när man gjort sitt jobb, något man helt enkelt gör sig förtjänt av! Under uppehållet ska det här så kallade storlaget fokusera på en enda sak, att träna, träna och sen träna lite mer. Att påstå att IFK varit en besvikelse den här våren är nog tidernas understatement!

Nu kommer sommaren, och ett VM i fotboll. Då är det väldigt enkelt att glömma den här våren. Gör inte det! Händer det ingenting efter sommaren, och jag får se samma bedrövliga spel när säsongen drar igång igen så kommer jag, om möjligt, bli än mer vansinnig!

Vakna upp nu Blåvitt, efter sommaren är det upp till bevis!