Vad hände i fallet Fredrik Risp?

KRÖNIKA 

"Klart man är besviken. Siktet var inställt på att vara kvar och kanske helst avslutat karriären här. Jag hade ändå förhoppningar om en förlängning," 

Så sa Fredrik Risp i media i juni 2010 då Håkan Mild klargjort för honom att hans kontrakt med IFK Göteborg inte skulle förlängas.

"Jag är besviken och förvånad. Jag spelade ändå tre matcher från start när alla var friska och gjorde det bra. Tyvärr har jag varit skadad en del."

Och visst gjorde han det bra, så mycket minns jag. Beskedet kom som en chock för mig då man på mittbackspositionen sett väldigt tunna ut bakom firma Ragnar Sigurdsson-Hjalmar Jonsson den här säsongen. Man stod egentligen utan riktiga alternativ hela säsongen. Mikael Dyrestam (på den här tiden enbart spelad som vänsterback) var skadad hela säsongen. Kvar fanns Kalle Svensson, obegripligt nedgången, och av ledarteamet ansedd för dålig att starta i Allsvenskan, samt Tuomo Turunen, en spelare som inte heller han var bra nog för Allsvensk fotboll i deras ögon. Nicklas Carlsson återvände i spel efter skada under den första halvan av 2010 och var således det enda användbara alternativet.

Karl Svensson spelade 5 Allsvenska matcher för IFK Göteborg 2010 men det blev några fler (17) säsongen därpå, främst då han var det enda alternativet sedan Ragnar Sigurdsson (och tidigare Nicklas Carlsson) lämnat klubben. Tuomo Turunen gjorde en Allsvensk match 2010 och lämnade sedan laget för gott (?).

Ett år senare, 2011, var Mikael Dyrestam den enda reserven på mittbackspositionen, han som annars var ordinarie som vänsterback. Han ville förstås själv spela mittback, men sett till lagets bästa blev det ett steg tillbaka då han tvingades spela i mitten och Logi Valgardsson fick ersätta till vänster.

Att spelare kommer och går är inga konstigheter inom modern lagidrott. Ibland är en spelartrupp överfylld, men ibland behöver man göra förändringar för att förstärka truppen. Alla kan inte få vara kvar kontraktstiden ut om laget inte går bra, och i ett sådant läge är det flera faktorer som avgör vem som får stanna och vem som får gå. Ska man fortsätta att satsa på den spelare (eller de spelare i det här fallet) som haft det tungt och hoppas att de hittar formen eller ska man sätta ner foten när möjligheten kommer att öka konkurrensen och standarden på truppen? En enkel fråga om man inte behöver ta hänsyn till ekonomi. En Allsvensk klubb har inte råd att ha hur många spelare som helst. Men när Håkan Mild nekade Fredrik Risp handlade det om något annat.

Risp, 29, erbjöd sig att spela i princip utan lön så länge han fick chansen att spela i IFK Göteborg igen, klubben i hans hjärta, där han ville avsluta sin karriär. Med hans erbjudande kom en inställning som värmer det allra mest frusna blåvita hjärta, en krigarinstinkt och en vägran att vika ner sig. En vinnarskalle som endast kan jämföras med Ragnar Sigurdsson och ett hjärta som bara kan liknas vid Pontus Wernblooms. Och han spelade ju bra!

Till säsongen 2012 värvades Kjetil Wæhler, 36. En spelare med syftet att tillföra ledaregenskaper, rutin och kampvilja till ett lag utan mittbackar. Samma egenskaper som Fredrik Risp besitter, med två undantag. Kjetil kommer med största sannolikhet att lägga av efter nuvarande säsong eller på sin höjd nästa säsong samtidigt som Fredrik idag är 31 år gammal och har åtminstone 3-4 säsonger kvar i sig. Men framförallt har Fredrik Risp något som Kjetil Wæhler aldrig kommer hinna få på sin korta sejour i IFK Göteborg; det som vi supportrar kallar för hjärta. Att brinna för klubben man spelar i leder inte sällan till att man kan ta den där extra löpningen, gå in i den där smärtsamma duellen, sticka fram den där långa tån för sitt lag.

Så vad var det som gjorde att Håkan Mild sa "tack och hej" till Fredrik Risp efter tre väl genomförda matcher för IFK Göteborg? För inte var det att truppen var full med fullgoda mittbackar. Visst, man kan säga att det är lätt att i efterhand klaga på valen att satsa på Kalle Svensson och Tuomo Turunen, men det var tydligt långt tidigare att det var en större chansning att hoppas på att de båda skulle höja sig än att ta in en brinnande Fredrik Risp för minimilön. Således kan vi konstatera att det inte heller var ekonomin som satte stopp. Det låg något annat bakom beslutet.

Om det var något personligt mellan Fredrik och Håkan som inte fungerade eller om det var Håkans stolthet att genom värvningen av Risp erkänna Kalle Svensson och Tuomo Turunen som mer eller mindre misslyckade värvningar, det kan man bara spekulera i, men jag hoppas verkligen inte att det var någon av dessa anledningar som låg bakom vad jag anser är ett av de största misstagen IFK Göteborg har gjort, strax efter skattefusk och en bra bit före John Alvbåge (åtminstone första gången).

Det är många gånger man har känt sig arg, besviken och uppgiven av saker man inte håller med tränare eller sportchefer eller för den delen spelare om, men varje gång jag tänker tillbaka på fallet Risp blir jag genuint ledsen. Jag känner mig som ett barn som bara vill ligga på golvet och sparka okontrollerat med benen och gråta fram "jag vill, jag vill, jag vill", för jag vill så gärna se mannen på min t-shirt i IFKs startelva. Han som hellre sitter i turkiskt fängelse än att spela för en annan Allsvensk klubb än mesta mästarna! Det finns ingen del inom mig som kan förstå. Hur kan en spelare som Fredrik Risp inte få plats i IFK Göteborg anno 2010, 2011 eller för den delen 2012?

Jag vet inte om det är för sent att få tillbaka Fredrik Risp till IFK Göteborg, men jag kommer inte att sluta hoppas förrän han lägger av. Kanske är det Håkan som är bromsklossen, i så fall kanske man kan hitta något positivt att hans position ifrågasatts som den gjort den här säsongen, åtminstone i det avseende att hans avgång kanske kan ge oss tillbaka vår krigare, vår försvarare.

/patricw

Spelartapp inför 2012

För ett par veckor sedan skrev jag ett blogginlägg där jag gick igenom mina tankar kring våra nya spelare. Med sju nya spelare blir det givetvis trångt om man skulle valt att behålla samtliga spelare, vilket så klart inte har gjorts. Ett antal spelare har fått lämna truppen, både helt och hållet men också ett par på lån.

Elmar Bjarnason -> Randers

Theodór Elmar Bjarnason kom till IFK Göteborg mitt under brinnande guldstrid 2009. Det syntes tidigt att han hade mycket boll i sig men att han inte riktigt fick det att stämma. Till en början var det enbart vänsterkanten som gällde för islänningen och det märktes att han inte riktigt gillade det men också att det inte passade hans speltid då han är en ganska långsam spelare. Så positionen som kantslickande yttermittfältare passade absolut inte Elmars spelstil.

Under de åren Elmar var i klubben utvecklades han till något av en favorit hos mig. Hans kanske största styrka var nog hans oerhörda vilja och löpvillighet. Det var något som främst märktes av när han flyttades in på favoritpositionen i mitten. Där kunde verkligen få utlopp för sin löpvilja. Hans, enligt mig, överlägset bästa match var mot Malmö borta under säsongen 2011. Han var verkligen överallt.

Elmars största svaghet att han var alldeles för ojämn, man kunde redan tidigt under en match avgöra om han skulle göra en bra eller dålig match. Man kunde se det redan efter fem, sex passningar. Missades ett par av dessa var det precis som om det satt i resten av matchen. Det resulterade ofta i ytterligare bortslagna passningar och att han trampade på bollen.

Mikael Stahre gjorde tidigt klart för Elmar att han inte skulle vara en tilltänkt startspelare under säsongen 2012. Redan där var nog både föreningen och spelaren själv överens om att försöka hitta en ny klubb. Ganska tidigt visade engelska Ipswich intresse och Elmar var även över på provträning och gjorde enligt rapporter ett gott intryck. Trots en väl genomförd provträningsperiod blev det ingenting med engelsmännen.

Elmars troligtvis ganska höga lön var nog något man helst ville se försvinna om man inte trodde på honom fullt ut, vilket så blev fallet. Mitt under träningslägret Copa del Sol blev han till slut klar för danska andradivisionsklubben Randers. Tyvärr var oturen snabbt framme för Elmar som dessvärre skadade både korsband och ledband i en match mot Odense. Åtta månaders rehabilitering blev prognosen för islänningen och det är bara att säga ”krya på dig!”

Allt som allt tycker jag nog det var rätt att göra sig av med Elmar, en hög lön kombinerat med att det var alldeles för långt mellan topprestationerna gör att det inte var läge att behålla honom. Ser man dessutom till vilka spelare vi fick in istället så hade det troligtvis blivit väldigt svårt för Elmar att få ordentligt med speltid.

Karl Svensson -> Jönköping Södra

När Karl Svensson anlände inför säsongen 2009 gjorde han det med enorma förväntningar på sig. Vid säsongens start hade vi kanske Allsvenskans bästa mittbackslås genom Mattias Bjärsmyr och Ragnar Sigurdsson. Tanken med värvningen var nog att man räknade med att antingen Bjärsmyr eller Sigurdsson skulle försvinna under sommarfönstret och att Karl då skulle gå in och ta dennes plats. Vi skulle således även fortsatt ha ett av Allsvenskans bästa mittlås. Tyvärr drogs Kalle med en del skador redan under säsongen 2009 och när Bjärsmyr försvann så var det istället en då 17-årig Mikael Dyrestam som tog chansen och som han gjorde det! Att som sjuttonåring gå in som mittback och plocka bort en spelare Iván Óbolo så som Dyrestam gjorde är det inte många som gör.

Resterande matcher av säsongen var det ett helisländskt mittbackspar bestående av Hjálmar Jónsson och Ragnar Sigurdsson som gällde, med Dyrestam till vänster. Därmed blev det inte mycket spel för Karl. När säsongen 2009 summerades hade det enbart blivit tre matcher där samtliga var inhopp. Vad jag kommer ihåg så kom han i samtliga in som någon form av targetplayer.

När säsongen 2010 drog igång var det många som var övertygade om att det här var säsongen då Karl skulle komma tillbaka i gammal god form à la 2006. Med Adam Johansson nyligen färdigrehabiliterad och Dyrestam med ett avslitet korsband fick så Karl chansen i mitten tillsammans med Ragnar. Efter att laget inlett säsongen med en 3-0-seger borta mot Kalmar FF var det så dags för hemmapremiär mot BK Häcken. En 0-1-förlust i hemmapremiären var knappast vad någon med sympatier för IFK Göteborg hade räknat med. 2010 var ju säsongen för ”Nästa mästarna”…

I tredje omgången var det så dags för bortamatch mot Helsingborgs IF, en match som slutade med förlust 0-2. Karl Svensson blev något av Jonas Olssons syndabock och hamnade djupt ner i frysboxen. Det blev bara ytterligare en match från start och ett inhopp. Återigen var Svensson placerad i frysboxen.

Inför säsongen 2010 var snacket kring Kalle oerhört likt föregående säsong, det var nu det var dags. Det snackades om att han mådde bättre både fysiskt och psykiskt. Han hade gått igenom en skilsmässa och det nämndes som en av anledningarna till att självförtroendet inte var i topp. Men nu jävlar! Säsongen hade knappast kunnat börja sämre för Karl Svensson, rött kort i premiären mot Örebro SK efter två, om inte direkt felaktiga, så mycket tveksamma gula kort. När säsongen skulle summeras stod Karl på totalt 18 matcher varav 15 från start. Han kunde därmed inte ses som ordinarie trots att Ragnar försvann mitt under säsongen.

Karl var långt ifrån den klass han höll när han lämnade oss under säsongen 2006 och det var därför inte helt oväntat att han inte var in tilltänkt startspelare för säsongen 2012. Att han likt Bjarnason satt på en ganska hög lön gjorde att klubben var benägna att sälja honom för att frigöra löneutrymme. En spelare av Karls kaliber hade annars varit ypperlig att ha i truppen då backlinjen känns aningen tunn. Men med kostnaden det hade inneburit att behålla Kalle så var det nog inget svårt val. Jag tror inte heller att Kalle varit särskilt intresserad av att sitta på bänken ytterligare en säsong. Det snackades en del om en flytt till en annan kamratförening, IFK Norrköping, men det slutade med att Karl flyttar hem till Jönköping istället. Så det är bara att önska Karl lycka till i Jönköping!

Andreas Drugge -> BK Häcken

Drugge kom till Blåvitt inför 2011 och gjorde det efter att ha haft två fina säsonger bakom sig med 14 respektive 15 poäng. Han spelade i en så kallad ”nummer 10”-roll även känd som Wernbloom-rollen. Drugges fina form från Trelleborg var som bortblåst. Två poäng blev det på 23 matcher, 14 från start. Ytterligare ett mål blev det i svenska cupen för Drugge. Detta är givetvis ett facit som är långt under acceptabel nivå.

Efter att det blivit klart att Drugge lämnade för BK Häcken var det en del känslor som rördes upp. Drugge själv snackade om att spelsystemet inte passade honom att han ville att mer boll skulle rullas längs backen. Men om man ser till hur matcherna där Drugge var på planen så var det inte det som var problemet. Snarare fick vi se alibilöpningar, bolltapp vid fel tillfällen och bortslagna passningar. Är man en spelare som är tillräckligt bra på någonting så lyckas man göra sina medspelare uppmärksamma på det och hamnar i dessa lägen.

Givetvis kan man passa bättre eller sämre i ett visst sätt att spela, men då borde man sett dessa kvalitéer som Drugge skulle besitta vid något tillfälle. Aftonbladet valde att utse Drugge till årets flopp i allsvenskan och jag kan inte annat än att hålla med. Det återstår att se om Drugge likt Ranégie kan utvecklas i Häcken och bli en bra Allsvensk spelare igen, för förra året var han det absolut inte! Även här lösgjordes med största sannolikhet en ganska tung lönepost, alldeles för tung för att ha på bänken…

Adam Johansson -> Seattle Sounders

Adam Johansson lämnade alltså till slut Blåvitt efter sex säsonger. Varav de senaste han även varit lagkapten. I Adam Johansson tappar vi en ledare både på och vid sidan av planen vilket aldrig är roligt. Men om det är någon jag unnar att flytta utomlands och bli utlandsproffs så är det Adam. Han har varit en av våra viktigaste spelare sedan han kom egentligen. Jag tror att både Niclas Alexandersson och Stefan Selakovic har Adam att tacka för mycket. När Alexandersson slutade var jag ganska säker på att vi skulle tappa mycket av vårt spel på högerkanten. Men så blev inte fallet, man flyttade helt enkelt över Selakovic från vänsterkanten/anfallet och placerade honom framför Adam. Helt plötsligt började även Sella producera poäng. Självklart kan det varit så att han hamnade på den kant som blir naturligt för honom som högerfotad. Om man sett hur spelet på högerkanten sett ut de senaste säsongerna så har Adam gjort ett jättejobb med att dra på sig bevakning och ge Sella/Alex tid och utrymme.

Att jag unnar Adam att flytta beror på att han i mina ögon varit lojal mot klubben i så pass många år, för det lär inte ha saknats erbjudanden att lämna tidigare, men också för att jag tycker synd om honom. När han var som bäst säsongen 2009 var han mer eller mindre ordinarie i landslaget och raderade totalt ut Cristiano Ronaldo på Råsunda. Ett par veckor efter det drar han av korsbandet på samma arena och blev borta från fotbollen resten av säsongen. När han kom tillbaka från skadan var det inte samma Adam vi fick se. Det kändes nästan som han var rädd för att gå in med det där absolut sista i duellerna och löpningarna kom inte lika naturligt som de tidigare gjort.

Så sent som inför den senaste säsongen så ryktades det om att Fiorentina var intresserade av att värva Adam. Hur hög sanningshalt det var i dessa rykten vet jag inte, men att ryktena ens dyker upp trots en mindre bra säsong, visar att Adam hållit och fortfarande håller hög klass.

Marcus Sandberg, utlånad till Ljungskile

När Kim Christensen valde att lämna oss IFK Göteborg under sommaren 2010 föll lotten på Sandberg att ta över rollen som förstemålvakt. Resultatet blev väl inte riktigt det som ledningen hade hoppats på. Det syntes tydligt att det inte fanns någon riktig pondus och att backlinjen inte riktigt litade på Sandberg. Trots en del svaga insatser dröjde det fram till sommaren 2011 innan Erik Dahlin fick chansen. Sandberg fick plötsligt se sig som andremålvakt. När klubben dessutom valde att värva John Alvbåge stod det klart att Sandberg inte kommer få nog med speltid under 2012.

Att Sandberg lånas ut till Superettan tror jag kan vara jättebra för honom för att få A-lagsrutin och få tillbaka lite självförtroende. Jag tror fortfarande att Sandberg kan bli en duktig målvakt och jag tror även att ledningen tror han har potential för det.

Pär Ericsson, utlånad till Mjällby

När Pär Ericsson kom till Blåvitt från Gais så var det en omskriven värvning dels för att det var en övergång mellan två rivaliserande klubbar men också för att det var en dyr värvning. Succén som man hade hoppats på har helt uteblivit och om Drugge blev årets flopp 2011 så borde Pär Ericsson blivit det 2010. Var det så att han till och med blev det?

Under höstsäsongen 2011 lånades Pär ut till Mjällby IF och producerade där 5 poäng på elva matcher. När Stahre utannonserade att IFK Göteborg skulle spela ett 4-4-2 liknande system var det många som trodde att Pär skulle få en ordentlig chans som forward bredvid Hysén. Men i och med värvningarna av Pontus Farnerud och Nordin Gerzic så pekar mycket åt Blåvitt även i fortsättningen kommer att spela med enbart en renodlad forward. En plats som är Hyséns så länge han är hel. Det skulle innebära att Pär skulle konkurera med Robin Söder om speltiden och klubben gjorde bedömningen att det skulle bli bättre för Pär att lånas ut.

Att Mjällby åter igen var intresserade var knappast förvånande då laget från Listerlandet var väldigt nöjda med föregående låneperiod. Hur föreningen tänker framöver kring Pär beror givetvis väldigt mycket på hur det går för honom i Mjällby, men sen spelar även Söders utveckling in. Skulle det visa sig att Söder inte tar det där sista steget som alla går och väntar på, då kan det mycket väl bli så att Pär helt plötsligt går före Söder.

Sammantaget tror jag att en utlåning av Ericsson är bra, han kommer få rikligt med speltid och lär göra ett och annat mål. Förhoppningsvis kan han ta nästa steg för att sedan kunna konkurrera i Blåvitt på ett vettigt sätt.

Nicklas Bärkroth, utlånad till UD Leiria

Ytterligare en stor talang som inte riktigt tagit det sista steget. Man skall dock inte glömma att han precis fyllt 20 år så han har trots allt tid på sig. Under 2011 blev det bara två matcher från start för ”Bärken” som haft oerhört svårt att ta en ordinarie plats i laget. Under hösten blev han som bekant utlånad till Brommapojkarna där han stod för sju poäng, varav sex mål, på elva matcher. Ett bra resultat för en nittonåring.

I försnacket inför kommande säsong var Bärkroth en av de spelare som nämndes skulle få mycket speltid, men bara ett par timmar innan det internationella transferfönstret skulle stänga kom uppgifter om att Lisabon var intresserade av att låna in honom. Något överraskande då det inte snackats någonting om det tidigare. Senare kom då även uppgifter om att han skulle ”lånas ut till Benfica som i sin tur skulle låna ut honom”, en lösning som förmodligen höjer en hel del ögonbryn.

Det är givetvis en otrolig chans Bärkroth fått i och med detta. Skulle han göra ett lyckat lån och Benfica väljer att köpa loss honom har han otroliga chanser att utvecklas i en klubb som ständigt är med i gruppspelen i Europa. Även om han inte skulle köpas loss så tror jag han kan dra oerhörd nytta av en sådan upplevelse, både på och vid sidan av planen. Tyvärr drog Nicklas på sig en skada nästan omedelbart men skall inte ha allt för långt kvar innan han tränar för fullt igen.

Spontant hade jag tyckt att det varit kul att se Bärkroth i årets Blåvitt som skall bli ”mer spelande”. Men samtidigt är det bara att inse att det är en oerhörd konkurrenssituation i laget, främst på mittfältet.

Alexander Faltsetas -> Gefle

Jag vet inte riktigt vad man skall säga om Alexander Faltsetas mer än att det var en chansning som inte slog rätt. Han har använts på flera olika positioner som inte är hans naturliga position. Men sammantaget så var det så enkelt att han inte räckte till i Blåvitt. Har inga mer direkta tankar kring honom mer än att önska honom lycka till!

Thomas Olsson, slutat, numer tränare i U-truppen

Årets ärkeängel blev alltså Thomas Olsson, enligt mig helt rätt val. Det är en spelare som aldrig gnällt när han har fått sitta på bänken och alltid presterat när han fått chansen. En Thomas Olsson årgång 2007 alternativt 2009 kan vara den bäste spelaren i Blåvitt på ett antal år. Olsson besitter en enorm spelförståelse och man får hoppas att han kan lära ut detta till spelarna i U-truppen. Att få behålla en person som Thomas anser jag vara oerhört viktigt liksom att Niclas Alexandersson finns kvar på Änglagårdsskolan. På planen blir det ingen jätteförlust att Thomas väljer att lägga skorna på hyllan då han var utlånad under hösten och under våren fick han knappt någon speltid alls. Däremot försvinner ytterligare en ledare ur truppen.

Karl Svensson vänder hem till Jönköping

SILLY SEASON. Under dagen har det definitivt blivit klart. Karl Svensson lämnar IFK Göteborg och vänder hem till Jönköping Södra, klubben han en gång kom ifrån när han anlände till IFK Göteborg.
– Det känns väldigt bra just nu. Jag ska fira jul med min son och övrig familj, säger han till Baraben.com.

Faksimil: Aftonbladet

Under hans andra period i den blåvita tröjan blev det inte riktigt som han tänkte sig. En spelare som en gång spåddes en lysande framtid. En spelare som nu fick hoppa mellan bänken och läktaren. Förtroendet från tränarna fick han aldrig riktigt och drabbades av flera skador.
– Min tid här blev ju inte riktigt vad varken jag eller andra hoppats på. Det är inget att snacka om.

Ett tragiskt öde för en av de trevligaste och ödmjukaste fotbollsspelarna jag har stött på under mina år nära IFK Göteborg.
Karl Svensson är en mittback med ett otroligt stort IFK-hjärta. En spelare som hela tiden tänkt mer på laget än sig själv. Inget gnäll utåt utan bara bitit ihop och kört vidare.
Nu fortsätter karriären alltså i Jönköping Södra.
– Det känns bra att ha tagit ett beslut om var jag ska spela och nu börjar jag se ljust på framtiden igen. Nu gäller det att trappa upp och mitt mål är att nå tillbaka till god form igen.
– Vill även säga att fansen varit grymma! Tack för allt stöd! Kommer aldrig glömma de bästa supportrarna i Sverige. SM-Guld för Blåvitt 2012.

Förhoppningsvis kan även ni andra IFK-supportrar visa er uppskattning för allt Kalle gjort i den blåvita tröjan.

Karl Svensson och Håkan Mild i ett hetsigt samtal

Utdrag från "Huvudspelet", ett porträtt på Karl Svensson i
senaste numret av fotbollsmagasinet Offside, som når läsare i dag.

Offside #5 2010 innehåller även en läsvärd långintervju som Henrik Ystén gjort med Pontus Wernbloom, om hans tid i Blåvitt och om det nya fotbollslandslaget. Tidningen når prenumeranter mellan onsdag-fredag i den här veckan och finns att köpa hos välsorterade tidningsförsäljare och tobaksbutiker.

Karl Svensson talar ut om de svåra åren

SMÅTT & GôTT. Mittbacken Karl Svensson talar nu ut om sin tuffa tid sedan återkomsten till Blåvitt, ja egentligen om sin tuffa tid sedan han blev proffs 2006. Offside har intervjun i sitt kommande nummer, GT har en förhands i dagens tidning. Där talar han äntligen ut om hur han verkligen låg mil efter de övriga i laget när han återvände till Blåvitt och hur det tuffaste har varit att behålla skärpan mentalt.
– När jag mådde som sämst räckte det med att jag såg tränarna stå och prata för att jag skulle misstänka att de pratade om mig, säger Karl Svensson i intervjun.

– Helt ärligt tror jag inte att jag förstod hur mycket jag hade tappat.
– Under mina år som skadad och bänkad tränade vi sällan högintensivt. Det var mest lull-lull på träningarna för att förbereda sig inför matcherna. Jag märkte ganska snabbt när jag kom hem att jag låg efter alla andra, säger han till Offside.

@@BaraBen.com@@BaraBen.com@@BaraBen.com@@BaraBen.com@@

En norsk miljardär vid namn Idar Vollvik vill köpa Allsvenskan. Och döpa om den till Ludoligan. Oh my god. Snälla SEF, SvFF och alla inblandade föreningar och klubbar. Vägra dessa idiotförslag. Behåll ligan sponsrad av företag som inte vill byta namn på hela jävla serien och devalvera dess status. Allsvenskan är Allsvenskan, ingen jävla Ludomuppliga. Åk och köp Legoland i stället. Men räkna kallt med att de pengakåta "direktörerna" hos SEF redan sitter och kalkylerar vart lyxbastun och nya racerbåten skall inhandlas efter att nya miljoner trillat in i kassan. Samtidigt säljs svensk fotbolls själ ut, bit för bit. Vad var det Roger Gustafsson sa här om veckan - pengar kan inte köpa framgång för svenska fotbollslag. Wo - motherfucking - rd.

@@BaraBen.com@@BaraBen.com@@BaraBen.com@@BaraBen.com@@

Det blir stor humor när Rydström som hatar Wernbloom sågar Zlatan för att ha påverkat så att Källström inte får spela så att Wernbloom får den plats som Rydström egentligen drömmer våta drömmar om att få spela i. Komplicerat? Ja, det blir lätt så när fotbollslandslagets startelva är på tal. I vilket fall verkar det som att Pontus Wernbloom får spela men inte Kim Källström. Däremot skulle jag inte spela de två killarna på samma position även om bägge lirade, så troligtvis är Henrik Rydströms upprördhet helt felriktad. Både Pontus och Kim kan och kanske borde lira för Sveriges väl.

@@BaraBen.com@@BaraBen.com@@BaraBen.com@@BaraBen.com@@

I en spelbolagsannons hetsar Glenn Hysén gamblers genom att tippa Tottenham som vinnare. Egentligen borde vi kräva betalt från bolaget för att uppmärksamma det här utspelet. Å andra sidan kan vi inte låta bli, så det verkar ju funka rätt bra. I vilket fall, hur stor är chansen att någon ur trion Manchester United, Chelsea eller Arsenal skulle släppa ifrån sig ligasegern till Tottenham? Inte speciellt stor.

Det sista året av Football League (1991/1992) vann Leeds United ligan och tre år därpå (1994/1995) lyckades Blackburn Rovers vinna med hjälp av en ångande het Alan Shearer. Förutom den segern har inget annat lag än Manchester United (elva titlar), Arsenal (tre titlar) eller Chelsea (tre titlar) vunnit Premier League.

Liverpool har utmanat på allvar under ett flertal säsonger, Leeds United var riktigt nära ett par gånger i början av 2000-talet och Newcastle försökte storsatsa för att vinna ligan. Men alla misslyckades. Det gör förvisso en seger något ännu mer eftertraktat. Vem kan knäcka den "omöjliga trion"? Jag tror inte det blir Tottenham.