På en vit fönsterbräda, längst upp i ett landshövdingehus i Majorna, står en brun krukväxt. Solen har denna morgon letat sig förbi de snötäckta taken, vilket är tur då det är nästan 10 minusgrader. Vid en första anblick kan denna krukväxt tyckas vardaglig och ointressant. Det är en mycket enkel kruka med oklart innehåll. Men denna krukväxt bär, till skillnad från alla andra, på en historia som för mig är ovärderlig.
Tillbaka till en regnig dag i oktober 2007 - den 28 närmare bestämt. Regnet öste ner, jag var blöt som fan – men ändå lyckligare än vad jag varit på mycket länge. Domaren blåste av matchen och jag lyckades till slut övertala min flickvän att hoppa över staketet och följa med mig in på planen.
Jag körde ner mina stelfrusna händer rätt ner i den gyttjiga, regntunga gräsmattan. Trots tjälen lyckades jag få upp en ordentlig bit som jag omsorgsfullt virade in i en bit tidningspapper.
Dagen efter, när Nya Ullevi tömts, guldpytten spjälkats och guldet bärgats planterade jag gräsbiten i ovan nämnda kruka. Och där har den växt ända sedan dess.
Till skillnad från många andra Majorna-bor odlar jag alltså inte gräs för att röka det. Det är mitt gräs alldeles för värdefullt för. Varje gång jag ser det påminns jag om denna underbara kväll. Jag påminns om hur Bom-boom smekte in 2-0, guldfirandet på Götaplatsen, Bengan på fotbollsgalan etc. etc.
Det är exakt 52 dagar kvar till den blåvita premiären av allsvenskan 2012. Det var länge sedan jag var så spänd och förväntansfull inför en säsong om jag är för tillfället. Den satsning Blåvitt gör i år är för mig fruktansvärt efterlängtad. Det må bära eller brista, men det ska i alla fall bli jävligt intressant att se hur Stahre formerar laget och hur de nya spelarna anpassar sig.
Årskortet är sedan länge inhandlat. Nedräkningen har börjat. Och någon gång i höst hoppas jag kunna ställa en ny krukväxt på fönsterbrädan.
Filip M.