En Änglaröst - Mikael Dyrestam

Vi har idag äran att presentera en efterlängtad talare. 

En Änglaröst som vi helt enkelt inte kan vänta med att släppa.

Lägg dig i soffan och låt Mikael Dyrestam ta med dig på en 39 minuter lång resa genom hans fotbollsliv - och vad som händer nu.

Backlinjen på söndag

INFÖR. Med Adam Johanssons ankomst blev det helt plötsligt angenäma problem med att formera backlinjen. Här kommer några alternativ inför matchen på söndag. Det finns säkert fler än så, men räcker gott och väl:

1. Emil - Bjärs - Dyre - Adam
2. Adam - Bjärs - Kjetil - Dyre (stalltips)
3. Adam - Bjärs - Dyre - Logi
4. Emil - Bjärs - Dyre - Logi
5. Emil - Bjärs - Kjetil - Logi
6. Adam - Bjärs - Hjalle - Dyre
7. Adam - Bjärs - Kjetil - Hjalle
8. Emil - Bjärs - Kjetil - Hjalle

Hur tror du att vi kommer starta?

Titta hit Hamrén!

Bäste Erik Hamrén!

Jag vet inte om du fått fel styrka på glasögonen eller om det är åldern som har gjort sitt, men här kommer några alternativ till högerback som är bättre än de du testat hittills: Adam Johansson, Emil Salomonsson, Mikael Dyrestam och Erik Lund.

Det bästa är att de kommer från Sveriges bästa stad, spelar i Sverige bästa lag och är bättre än alla andra.

Erkänn bra?

Med vänlig hälsning,
En blivande förbundskapten (hur svårt kan det vá?)

Tankar inför seriestarten

ANALYS/DIALOG. Så är det redan fredag igen. Tiden går fort när man har roligt sägs det, i synnerhet när vi sett en oerhört spännande intensifiering av BaraBen Live och vilka oerhörda potentialer den mediekanalen kan bjuda på framgent. När det kommer till övriga happenings kring Blåvitt har det grymma supporterinitiativet blavitstad.se vaknat upp ur sin dvala, det har officialiserats att ett Blåvitt radioprogram rullar i FM 103,1 varje tisdag klockan 19:04, gajs har återigen visat vilken pajasförening de är och till slut har det bekräftats att bortatröjan lanseras i shopen i morgon lördag.

När det kommer till sportsliga händelser har den gamle Kjetil åkt på lite lårtjall och en hel drös med spelare är på olika landslagsuppdrag. Således har det varit en vecka där sår har slickats, bortamatchen i U21 mot Mjällby ställts in p.g.a. väderkaoz och sillyrykten om både Adam, Seb och till och Ragge florerat och tagit plats. Intressant är ordet.

Ett par dagar har således passerat sedan kvartsfinalavancemanget mot Kalmar i söndags. Jag har inte funderat så mycket på matchen egentligen, mer än att det grämer mig något djävulskt att gamla synder passerade revy på tok för tydligt i andra halvlek. Och. Att. Vi. Är. Så. Jävla. Dåliga. På. Att. Sätta. Våra. Chanser. Jag vet inte om det var ett tillfälligt olycksfall i arbetet med tanke på att vi, som tur är, inte sett allt för många flashbacks i år från tidigare tre dyngsäsonger, eller om det faktiskt är något vi bör oroa oss mer över?

Jag väljer initialt att se det som ett olycksfall i arbetet och den dumnaiva hoppfulla hjärtkänslan får vara styrande. Åtminstone ett tag till. Samtidigt är förnuftet och ångesten som vanligt otroligt nära till hands när det kommer till Blåvitt under 2000-talet...

Hur ska Blåvitt då ta sig an Real Röv i hemma-borta-derbyt på Ullevi söndagen den 31/3 och tillika påskdagen? Jag har i dagsläget inte allt för stor koll på hur Häcken presterat under försäsongen och deras status är inför Allsvenskan 2013. Samtidigt, de har ju under senare åren haft ett våldsamt flyt i att vaska fram målsprutor ur "random spelare" så vi borde väl således vara inställda på ett offensivt och gasande motståndarlag. Det kan alltså bli lite åka av för vår försvarslinje som i dagsläget då är lite oklar med tanke på Kjetils status. Visst, Dyrestam är mittback egentligen, men efter hans insats i närkampen som föranledde målet mot Kalmar är jag ju i nuläget inte jättekonfident.

Det får således bli en liten "dag för dag"-analys gällande hur vi ska och borde formera backlinjen inför Häcken. Spelet måste i alla fall vara koncentrerat, jobbinsatsen måste vara minst 100% från samtliga och vi måste sätta våra förbannade målchanser. Annars kommer vi uppleva äckligt mycket premiärmatchdejavu från 2011 och 2012.

Hur tycker du att vi borde formera och spela laget i premiären?

Nattsvammel om säsongen

SVAMMEL När jag började skriva den här texten visste jag inte riktigt var jag ville landa med den. Det slutade med ett halvvirrigt resonemang kring psykologi och självförtroende, hur det ena kan leda till det andra. I efterhand kan jag känna att det saknas struktur i texten, men det får ses som ett sätt att ventilera den gångna säsongen lite...

När man snackar fotboll hör man ofta att det finns lag som alltid är tuffa att möta. Blåvitt är ett sånt lag som motståndare ofta beskriver som tuffa att möta. Så även denna säsongen. Försäsongssnacket handlade mycket om alla nyförvärv, Blåvitt var en given guldkandidat. Det som skulle bli den stora revanschen efter två urusla säsonger kom av sig redan i den första omgången vid förlusten mot Syrianska. Trots förluster i de inledande omgångarna fortsatte motståndarnas tränare, supportrar och spelare prata om Blåvitt i termer som att det faktiskt är en tuff match. Det handlar givetvis mycket om psykologi, att lägga över pressen på motståndarna. I detta fallet Blåvitt. Ett favoritskap som laget inte varit i närheten av att kunna hantera. 

Pontus Farnerud, ett av alla nyförvärv

Det finns flera punkter man kan peka på när det gäller vad som gått fel under året. Vad som behöver förändras och vad som gjorts fel. Jag vill hävda att mycket av säsongen förstördes redan i första omgången. Inte bara vad gäller tappade poäng utan just de psykologiska bitarna. Man gick in som jättefavorit, inte bara i matchen utan för säsongen i stort, och det blev ett ordentligt magplask direkt. Att ett lag som är stora favoriter förlorar den inledande matchen på säsongen har hänt förr. Men det som hände där efter är sådant som inte får hända inom elitidrott. Även andra matchen förlorades. Fine, det kan inträffa. Absolut inte acceptabelt för en klubb som IFK Göteborg, som dessutom storsatsar. Men det kan inträffa. Vad som däremot INTE får inträffa är att så många, välbetalda, rutinerade, erkänt duktiga fotbollsspelare visar såpass dålig mental styrka. I bägge de två inledande matcherna hade man tappat en 1-0 ledning till förlust.

Under säsongen tappade man hela nio stycken ettmålsledningar till poängförlust. Mot Malmö hemma gjorde man det dessutom två gånger under samma match. I flertalet av dessa matcher blev det dessutom förlust och det man kunde se var ett så ängsligt Blåvitt så att det många gånger var pinsamt. Det kan knappast vara en tillfällighet att ett lag blir så ängsligt gång efter annan. Vad det berodde på kan inte jag svara på. 

Under säsongens inledande omgångar kunde man läsa en rad olika bortförklaringar till varför det gick som det gick. Efter Syrianska var det Erik Lund som pekades ut. Efter Norrköpingsmatchen var det Martin Hansson, efter Örebro hemma var det linjedomaren som, felaktigt, vinkade av för offside i slutskedet av matchen. Man kan diskutera fram och tillbaka hur säsongen hade artat sig om vi hade fått med oss nio poäng ifrån dessa tre matcherna istället för den ynka poäng vi nu fick med oss. Istället kom man in i en ond spiral med tappade ledningar något som självklart är påfrestande för självförtroendet. 

Men som fotbollsproffs måste man klara av ta sig ur just dessa onda spiraler. Lyckas vända negativa trender. Om man inte klarar av att göra det på individnivå, så måste man kunna göra det som lag. Allt som oftast finns det naturliga ledare inom laget som ser till att man lyckas vända negativa trender. Men i ärlighetens namn har dessa lyst med sin frånvaro i år. Ingen ville eller vågade ta ansvar på planen. Istället förväntade man sig att någon annan skulle göra jobbet.

Vad vill jag ha sagt med den här texten? I ärlighetens namn så vet jag inte riktigt. Men när en förening som IFK Göteborg gör en storsatsning så måste man se till så att dåliga resultat inledningsvis inte speglar sig även längre fram i säsongen. Trots en kass vänsterback, halvtaskiga mittbackar och anfallare som inte gör mål så måste man få laget att uppträda just som ett lag. För det har varit alldeles för många matcher där det saknats lagkänsla och vilja att hjälpa varandra. Mycket av det handlar om psykologi.

BONUS #1 Som ni kanske vet lottades grupperna för Svenska cupen igår. När jag spanade in SvFF's hemsida för att se vilka Blåvitt hamnat med dök följande reklam upp. För Gais skull, så kan man ju hoppas att även dem spanat in det...

BONUS #2 Det är inget nytt att Håkan Mild letar en ny anfallare. Många hoppas på Markus Berg då denne är oönskad i sin nuvarande klubb Hamburg. Det vore givetvis en drömvärvning, men den känns inte särskilt realistisk i dagsläget. En som däremot känns mer realistisk är Moestapha El-Kabir. En affär där kan mycket väl innefatta Pär Ericsson i utbytte, troligtvis även med pengar emellan. Att hans namn dyker upp nu beror på en tweet som Mikael Dyrestam nyligen postade. Om det ligger någonting i det eller inte återstår att se. Men det är helt klart intressant.

Vad hände i fallet Fredrik Risp?

KRÖNIKA 

"Klart man är besviken. Siktet var inställt på att vara kvar och kanske helst avslutat karriären här. Jag hade ändå förhoppningar om en förlängning," 

Så sa Fredrik Risp i media i juni 2010 då Håkan Mild klargjort för honom att hans kontrakt med IFK Göteborg inte skulle förlängas.

"Jag är besviken och förvånad. Jag spelade ändå tre matcher från start när alla var friska och gjorde det bra. Tyvärr har jag varit skadad en del."

Och visst gjorde han det bra, så mycket minns jag. Beskedet kom som en chock för mig då man på mittbackspositionen sett väldigt tunna ut bakom firma Ragnar Sigurdsson-Hjalmar Jonsson den här säsongen. Man stod egentligen utan riktiga alternativ hela säsongen. Mikael Dyrestam (på den här tiden enbart spelad som vänsterback) var skadad hela säsongen. Kvar fanns Kalle Svensson, obegripligt nedgången, och av ledarteamet ansedd för dålig att starta i Allsvenskan, samt Tuomo Turunen, en spelare som inte heller han var bra nog för Allsvensk fotboll i deras ögon. Nicklas Carlsson återvände i spel efter skada under den första halvan av 2010 och var således det enda användbara alternativet.

Karl Svensson spelade 5 Allsvenska matcher för IFK Göteborg 2010 men det blev några fler (17) säsongen därpå, främst då han var det enda alternativet sedan Ragnar Sigurdsson (och tidigare Nicklas Carlsson) lämnat klubben. Tuomo Turunen gjorde en Allsvensk match 2010 och lämnade sedan laget för gott (?).

Ett år senare, 2011, var Mikael Dyrestam den enda reserven på mittbackspositionen, han som annars var ordinarie som vänsterback. Han ville förstås själv spela mittback, men sett till lagets bästa blev det ett steg tillbaka då han tvingades spela i mitten och Logi Valgardsson fick ersätta till vänster.

Att spelare kommer och går är inga konstigheter inom modern lagidrott. Ibland är en spelartrupp överfylld, men ibland behöver man göra förändringar för att förstärka truppen. Alla kan inte få vara kvar kontraktstiden ut om laget inte går bra, och i ett sådant läge är det flera faktorer som avgör vem som får stanna och vem som får gå. Ska man fortsätta att satsa på den spelare (eller de spelare i det här fallet) som haft det tungt och hoppas att de hittar formen eller ska man sätta ner foten när möjligheten kommer att öka konkurrensen och standarden på truppen? En enkel fråga om man inte behöver ta hänsyn till ekonomi. En Allsvensk klubb har inte råd att ha hur många spelare som helst. Men när Håkan Mild nekade Fredrik Risp handlade det om något annat.

Risp, 29, erbjöd sig att spela i princip utan lön så länge han fick chansen att spela i IFK Göteborg igen, klubben i hans hjärta, där han ville avsluta sin karriär. Med hans erbjudande kom en inställning som värmer det allra mest frusna blåvita hjärta, en krigarinstinkt och en vägran att vika ner sig. En vinnarskalle som endast kan jämföras med Ragnar Sigurdsson och ett hjärta som bara kan liknas vid Pontus Wernblooms. Och han spelade ju bra!

Till säsongen 2012 värvades Kjetil Wæhler, 36. En spelare med syftet att tillföra ledaregenskaper, rutin och kampvilja till ett lag utan mittbackar. Samma egenskaper som Fredrik Risp besitter, med två undantag. Kjetil kommer med största sannolikhet att lägga av efter nuvarande säsong eller på sin höjd nästa säsong samtidigt som Fredrik idag är 31 år gammal och har åtminstone 3-4 säsonger kvar i sig. Men framförallt har Fredrik Risp något som Kjetil Wæhler aldrig kommer hinna få på sin korta sejour i IFK Göteborg; det som vi supportrar kallar för hjärta. Att brinna för klubben man spelar i leder inte sällan till att man kan ta den där extra löpningen, gå in i den där smärtsamma duellen, sticka fram den där långa tån för sitt lag.

Så vad var det som gjorde att Håkan Mild sa "tack och hej" till Fredrik Risp efter tre väl genomförda matcher för IFK Göteborg? För inte var det att truppen var full med fullgoda mittbackar. Visst, man kan säga att det är lätt att i efterhand klaga på valen att satsa på Kalle Svensson och Tuomo Turunen, men det var tydligt långt tidigare att det var en större chansning att hoppas på att de båda skulle höja sig än att ta in en brinnande Fredrik Risp för minimilön. Således kan vi konstatera att det inte heller var ekonomin som satte stopp. Det låg något annat bakom beslutet.

Om det var något personligt mellan Fredrik och Håkan som inte fungerade eller om det var Håkans stolthet att genom värvningen av Risp erkänna Kalle Svensson och Tuomo Turunen som mer eller mindre misslyckade värvningar, det kan man bara spekulera i, men jag hoppas verkligen inte att det var någon av dessa anledningar som låg bakom vad jag anser är ett av de största misstagen IFK Göteborg har gjort, strax efter skattefusk och en bra bit före John Alvbåge (åtminstone första gången).

Det är många gånger man har känt sig arg, besviken och uppgiven av saker man inte håller med tränare eller sportchefer eller för den delen spelare om, men varje gång jag tänker tillbaka på fallet Risp blir jag genuint ledsen. Jag känner mig som ett barn som bara vill ligga på golvet och sparka okontrollerat med benen och gråta fram "jag vill, jag vill, jag vill", för jag vill så gärna se mannen på min t-shirt i IFKs startelva. Han som hellre sitter i turkiskt fängelse än att spela för en annan Allsvensk klubb än mesta mästarna! Det finns ingen del inom mig som kan förstå. Hur kan en spelare som Fredrik Risp inte få plats i IFK Göteborg anno 2010, 2011 eller för den delen 2012?

Jag vet inte om det är för sent att få tillbaka Fredrik Risp till IFK Göteborg, men jag kommer inte att sluta hoppas förrän han lägger av. Kanske är det Håkan som är bromsklossen, i så fall kanske man kan hitta något positivt att hans position ifrågasatts som den gjort den här säsongen, åtminstone i det avseende att hans avgång kanske kan ge oss tillbaka vår krigare, vår försvarare.

/patricw

Know your enemy: Häcken borta

Ett par ord om Örebro-matchen till och börja med. Återigen ett domslut som hamnar i fokus under eftersnacket. Synd, tråkigt och inte minst horribelt. För att istället fokusera lite på det som skedde innan det. Öppnar matchen med en jättechans efter lite bök på en hörna Söders klack som rensades undan på mållinjen och Hysén som drar bollen utanför. Men sen så mycket mer skapades inte under första halvleken. Oerhört tråkigt att se Örebros ovilja att spela fotboll, redan efter tio minuter vid ställningen 0-0 började deras försök att få tiden att gå att synas. Sana var pigg ute på sin kant, men det skapas ingenting nämnvärt. Tycker det slogs bort alldeles för mycket enkla passningar, missade motttagningar, helt enkelt alldeles för mycket enkla misstag. Första halvleken mäktade vi bara med två skott på mål, vilket är ALLDELES för dåligt sett till det spelövertag vi hade. Sanas mål, som var väldigt snyggt, kom i ett läge där det kändes väldigt psykologiskt viktigt.

Men icke sa Nicke, redan efter en och en halv minut small det till bakom Alvbåge. 1-1 och återigen en tappad ledning. Inte helt oväntat var det Atashkadeh som gjorde målet. Med ytterligare en tappad ledning såg man även ängsligheten komma tillbaka hos spelarna ytterligare en gång. Det är först efter att Tobias Grahn tryckt in 1-2 som jag tycker man ser den där riktiga viljan hos spelarna att vilja gröta in bollen. Efter Farneruds kvittering fortsätter man pumpa in bollar och lyckas även få in ett ledningsmål, vilket vinkas av för offside… Att ha ett så pass stort spelövertag som vi har och inte mäkta med mer än fem skott på mål, samtidigt som man släpper till sex skott på mål duger helt enkelt inte. Bortser man från det bortdömda offsidemålet så är ÖSK faktiskt närmare att göra ytterligare ett mål än vad vi var.

Av de Häcken-matcher jag sett hittills under säsongen så har det varit tre matcher med väldigt olika karaktärer. Till och börja med har vi premiären mot Gais som var en väldigt intetsägande match, typisk premiärmatch. Vidare har vi krossen mot Malmö, även om siffrorna kanske var lite i överkant så visade Häcken och främst Waris Majeed upp en grym effektivitet. Man tog verkligen till vara på de misstag som IFF IFF försvaret gjorde. Kvällens match mot Kalmar, halvkollade jag visserligen bara på första halvlek. Men det jag såg var något som jag inte sett i Häcken på ett par år nu. Nämligen slarv! Vid Kalmars andra mål snor Abiola Dauda helt sonika bollen från Lewicki och drar på en redig kanon. Strax efter missar samme Majeed, som visade grym effektivitet mot Malmö, ett ypperligt läge där han skjuter över ur fritt läge.

Som bekant återfinns det en hel del blåvitbekanta spelare i dagens Häcken. Vi har dels Jonas Henriksson som återfunnits ute på Hisingen ett par säsonger nu. Utöver Henriksson har vi även Vasquez, Drugge och Martin Ericsson. Varken Vasquez eller Henriksson har visat upp sig i årets allsvenska ännu, skadade? Vad gäller Drugge fick han starta i premiären där han fick spela knappa 65 minuter innan han blev utbytt. Utöver det har det varit bänken som gällt, fram tills Kalmar matchen där han fick spela hela tio minuter… Så Drugge har knappast fått någon lysande start där heller.

En lysande start får man nog ändå säga att Martin Ericsson fått. Han ser ut att trivas väldigt bra i sin nya miljö. I storsegern mot Malmö var han oerhört rörlig och behandlade bollen på ett mycket fint sätt. Som det ser ut så är det ytterligare en spelare Häcken har lyckats ”återuppliva”. Inför säsongen fanns det frågetecken kring hur vida man skulle klara av att uppehålla en hög nivå trots att man under föregående säsongen tappade två av sina största stjärnor i Ranégie och Chibuike. Även om det är tidigt att döma så verkar man ha hittat bra ersättare för bägge spelarna. Även om Ericsson kanske inte är lika spektakulär som Chibuike så har han visat upp ett spel som absolut håller hög allsvensk klass. Även Ranégies roll som målskytt verkar man ha lyckats ersätta genom Majeed.

Ett frågetecken som eventuellt uppstod under matchen mot Kalmar var att Dominic Chatto blev utbytt redan efter 30 minuter. Det skulle mycket väl kunna handla om ett byte för att få in ytterligare en offensiv kraft då det kom direkt efter Kalmars 2-0mål. Men skulle det handla om en skada är det ett tungt avbräck för Hisingslaget. Annars blir väl matchens frågetecken vilken av alla ex-blåvitare det blir som avgör matchen. För det är så det känns just nu. Några tips? Drugge känns som ett oerhört hett alternativ just nu. Sågad i Blåvitt och lite speltid i Häcken. Kommer han in i 85e och avgör?

Utropstecknet! Det är främst Waris Majeed vi får se upp med. Fyra mål på lika många omgångar visar att han är i bra form. Att det dessutom är en riktig speedkula gör det knappast bättre då vårat mittlås känts väldigt långsamt och stabbigt de inledande omgångarna. Förhoppningsvis kan Hjalmar och Kjetil hålla koll på honom…

Annars verkar det som att Dyrestam snart är tillbaka, oerhört skönt! På sin twitter (@mikaeldyre) skrev han under måndagen att det börjar närma sig med full träning. Det är bara o hoppas att han får förbli hel den här gången. För det känns som att han behövs. Om han skall gå in i mittlåset eller ute till vänster vet jag inte. För jag tycker inte att Logi varit direkt dålig i de matcher han startat. Absolut inte sämre än varken Hjalle eller Kjetil.

Den känslan som just nu återfinns inom mig är helt jävla värdelös. Man går och väntar hela, november, december, januari, februari och mars för att allsvenskan skall dra igång. FEM MÅNADER! Man har gått och väntat och det har känts som att vi haft något bra på gång. Men så nu efter fyra omgångar känns det likt förra året att hela säsongen är körd. Men det är i tider som dessa vi visar alla andra att; VI ÄR BLÅVITT - BÄST I SVERIGE!

Blåvita i landslaget

Från dagens match mellan Sverige och Qatar där Hysén stod för två mål och ett assist. Det känns skönt att se att Hyséns målform verkar hålla i sig även inför 2012! Även Salomonsson och Dyrestam var med i matchen och framförallt Dyrestam skötte sig riktigt bra. Med en stabil mittback bredvid sig kan Dyre utvecklas riktigt ordentligt, tror jag. Förhoppningsvis håller Wæhler den höga nivå det pratats om, för då kan det bli riktigt bra! Emil missade tyvärr en hel del i främst inläggsdelen, defensivt sattes han inte på några större prov.

3-0 (Tobias Hysén)

4-0 (Simon Thern, assist Tobias Hysén)

5-0 (Tobias Hysén)

Vadå landslaget? Skêcka Tobbe!