”Lika blå som dina ögon...”

AMANDAS BARA B'n. Det sägs att ögonen är själens spegel och att ögonen speglar vårt innersta i vad vi känner, tänker och hur vi mår. Om man ser djupt in i någons blå ögon, vad kan man fantisera om att det är? Den blåa himlen när den är som bäst, havet när det glittrar som mest - då solens strålar möter det och lyser upp alla dess skatter. Det låter lika vackert som när jag hör någon säga Blåvitt. Så har det alltid varit.

Väldigt få idrotter är föremål för så mycket åsikter som fotbollen, det spelar ingen roll om det handlar om spelsystem, taktiska dispositioner eller laguttagningar. I timmar kan man sitta med en god vän eller en helt okänd och diskutera allt möjligt inom fotbollen och det blir aldrig uttjatat. Men ibland, rätt som det är, när jag sitter mitt i en vild diskussion så nyper nån inkompetent idiot in med en kommentar i klass med: ”Löjligt, 22 spelare som jagar efter en boll.. Det är väl inget att ha, prata om nåt annat.”

Då kokar jag nästan över inombords. Där är det inte ens värt att anstränga sig för att ens ge ett svar, dem är helt enkelt för dumma för att förstå sig på denna underbara sport...

Jag har ett väldigt passionerat och hängivet förhållande till fotboll. Jag går på matcher när jag har tid och när jag är hemma så rullar det alltid nån match på tv, då oftast de allsvenska matcherna via pay-per-view. (Säsongskortet, tack älskade far). När det är Blåvitt som spelar så sitter jag och farsan och skriker ikapp. Det brukar bli en del blickar ifrån morsan då, som inte är lika galen som oss. När jag inte gör det så spelar jag själv fotboll och har gjort det i 12 år. Laget är Alingsås KIK och är självklart också klätt i färgerna blått och vitt.

För mig finns det inget bättre än att stå och sjunga sig hes, trängas och hoppa på hemmamatcherna på Gamla. Känslan som jag får när jag står där bland alla blåklädda som delar mitt intresse är nästan obeskrivlig. Det finns så mycket glädje, förhoppningar, gemenskap, adrenalin, nervositet och dramatik. Listan kan göras lång. Mycket lång.

Snart är det dags att stå där igen. För på Söndag smäller det mot Elfsborg och jag ska sjunga, hoppa och heja på våra blåvita gubbar mer än aldrig förr. En vinst skulle dock kittla dödsskönt i kistan eftersom Elfsborg vann i våras. Dagen efter matchen så ska jag gå till skolan och trots resultat visa att jag är en stolt Ängel. Värt att tilläggas är att jag går på en skola i Borås, vilket innebär att alla håller på IF Ellos...

Efter att ha sprungit runt som en yr höna i mitt rum på skattjakt efter den berömda ansiktskrämen (som jag hittade under en hög av papper) så hade jag tänkt att få ner några rader om gårdagens.

Så, vad ska man säga? Jag är besviken och det är jag nog inte ensam om. Det blev en tuff match för oss på bortaplan. Djurgården tar sin första poäng på sju matcher och det kunde lika gärna blivit vinst för djuren. Ribbskotten av Daniel Sjölund är fan inte långt borta. Turligt nog kan Sigurdsson, på mållinjen, skicka den bollen åt helvete.

Med bara några minuter kvar av matchen så får Stiller ett läge som han sätter i burgaveln. Det borde vara mål där. Det var väl den vassaste chansen vi fick idag, hade den suttit så hade vi vunnit matchen, men vi ska nog vara glada för att det blev 0-0 och inte 1-0 till Djurgården.

Tur är ju att vi har Kim i mål. Denne grymme dansk står för några riktigt fina räddningar då mitt hjärta är ute på äventyr i halsen. Spelet stämde helt enkelt inte idag och vi löper inte som vi ska. Skärpning till nästa match gubbar, annars är guldracet kört. Nu gäller det.