Allas vår Hjalle

REFLEKTION. Det finns väl inte någon spelare i Blåvitt som rört upp så många känslor bland supportrarna de senaste åren som Hjalmar Jonsson. Han har ju en hel del positiva sidor, såsom en lysande vänsterfot vid frisparkar, helt okej huvudspel och ett lojalt IFK-hjärta. Tyvärr finns det också en del negativa sidor, t.ex. hans passningsspel (både det långa och det korta) och faktumet att han är relativt långsam. I min värld är Hjalle väldigt lik Ölme under hans sista säsonger i Blåvitt: En kompetent bänkspelare som kan spela på de flesta positionerna i backlinjen och som startar i en del matcher vid skador och avstängningar, men helst inte en man för en ordinarie startelva.

Så användes Hjalmar även fram till AIK-matchen. Då fick jag några timmar innan match beskedet att Hjalle skulle testas som vänstermittfältare. Det kändes som en Heureka-upplevelse, jag såg nästan två glödlampor lysa ovanför Rehn/Olssons huvuden. Nu kunde vi få se Hjalles lysande inlägg mycket oftare, från en position längre fram i planen. Dessutom fick vi på köpet en vänstermittfältare som är väldigt stark defensivt. Och vi skulle slippa hans vansinnespassningar till framstormande motståndaranfallare, hans långbollar till motståndarmålvakten, hans jagande efter motståndarforwards som drar ifrån honom på vägen mot mål. Eftersom vi hade saknat en vänstermittfältare efter Tobbes transformation till anfallare, gick jag som i ett lyckorus några timmar. Tyvärr fick vi aldrig veta om denna lösning var lika lyckad i praktiken som i teorin. För Bjärsa fick ont i låret under uppvärmningen, och Hjalle var plötsligt enda alternativet till att göra nykomlingen Dyre sällskap i mittlåset.

Dyre var kung mot AIK och Obolo, alla trodde att han skulle göra ”en Anton”, ”en Risp”, ”en Kalle S.”, ”en Bjärsa”, en ”Ragge”. Alltså en yngling som kommer in i mittlåset (mer eller mindre på ett bananskal), cementerar sin plats där och går vidare till landslagsspel. Men nej, av någon underlig anledning väljer Stereo till nästa match då Ragge var tillbaka att behålla Hjalle i mitten istället för Dyre, och Dyre som var förstavalet i mittlåset mot AIK får gå ut och spela vänsterback. Varför?

Fråga 1: Var Dyre dålig som mittback mot AIK?
Svar: Nej, han var kung.
Fråga 2: Kan inte Hjalle spela vänsterback?
Svar: Han har spelat vänsterback sedan Jesus gick i shorts.
Fråga 3: Rehn/Olsson, var är logiken?
Svar: ???

Sedan dess har Hjalle fått fortsätta i mitten, och vi har tagit 9 poäng av 18 möjliga. Detta är naturligtvis inte godkänt för ett lag med SM-guld ambitioner. Vi var mil ifrån vårformen efter U21-EM utan Boom Boom och Söder, men vi spelade ändå hyfsat fram till dess att Adam och Bjärs försvann, därefter har det varit katastrof. Jag säger inte att resultatet garanterat hade blivit annorlunda om Dyre fått spela mittback istället för Hjalle.

Men… alla ommöbleringar har skapat en stor osäkerhet i laget. Ena mittbacken, vänsterbacken, vänstermittfältaren, den offensive mittfältaren, alla har oftast spelat på ovana positioner. För att skapa harmoni i ett lag ska man försöka låta spelare ta plats på sin normala position. Med Dyre i mitten och Hjalle till vänster hade vi bara haft två spelare på fel position på mittfältet istället för som det känns nu nästan halva laget.

Är det detta lag tränarna vill se nästa säsong? Om inte, är det inte dags att försöka spela ihop nästa års lag redan nu istället för att testa en massa nödlösningar? Låt mittbackarna Ragge, Dyre och Kalle spela mittback. Ture har tydligen även spelat en del vänsterback, detta var en av anledningarna till att Mild värvade honom, så låt honom då spela till vänster nu när vi har ett överskott av mittbackar. Sätt T.O. på defensiv mitt där han hör hemma. Låt de vänsterfotade Hjalmar eller Kamal spela på vänstermitt, och Stiller som target om vi inte köper in någon ny. Det kan ju knappast gå mycket sämre än vad det gjort den senaste tiden. Stabilitet, harmoni, spelglädje, kom tillbaka!