Gästkrönika: Bengaler, läktarröj och ultraskulturen

GÄSTKRÖNIKA Idag låter vi en av läktarens mer tifosiinriktade personer komma till tals i en gästkrönika. "Maxen" funderar kring Ultraskulturen i allmänhet och kring Blåvitt i synnerhet. I vanlig ordning är det fritt fram att kommentera i kommentarsfältet eller att svara med egen krönika via mail. Trevlig läsning!


"Nu har det snart gått över två veckor sedan det så kallade ”skandalderbyt” på Söderstadion, då matchen fick avbrytas efter att supportrar stormat planen och pyroteknik kastats in på plan. Att stoppa en match, oavsett skäl och oavsett hur man gör det tycker jag är helt fel. Jag tycker dock det är nästan lika fel att drabbas av den enorma moralpaniken som väldigt många, journalister som Svenssons, drabbades av efter detta. För att reda ut hela händelsen så brändes det delvis bengaler uppe på läktaren och sköts handhållna raketer upp mot himlen vid ett tillfälle av matchen dessutom kastades det in några bengaler i samband med att planen stormades och att matchen stoppades. Man kan tycka vad man vill om att bränna bengaler på läktaren (kommer till mina argument kring detta längre fram i texten), men på Söderstadion är det accepterat, i alla fall runt de två uppgångarna där Ultra Boys och Söderbröder håller till. Därför kan jag inte på något sätt förstå att tidningarna hänger ut bilder på dessa grupper till rubriker som ”Huliganer”, ”Inte fotbollsintresserade”, ”bråkmakare” och dylikt. Att dessutom offentligt hänga ut vissa personer med namn är ju helt horribelt (i jämförelse kan sägas att Aftonbladet skyddar namnen på pedofiler, för att de inte vill kränka den personliga integriteten). Att fördöma planstormningen och de inkastade bengalerna tycker jag däremot är helt rätt, och även om det inte stämmer att ens dessa personer saknar kärlek till klubben eller går dit för att bråka, så rör det i alla fall inte mig så mycket i ryggen, då personerna i fråga klart passerat en gräns för vad som är acceptabelt.

Varför tar jag då upp Stockholmsderbyt på en blogg som handlar om Blåvitt? Jo, för att jag tycker bajens läktare dels kan jämföras med vår läktare, men dels också för att det handlar om en kultur som många gånger får oförtjänt mycket skit och som av otroligt många missuppfattas och kallas huliganer. Inför säsongen 2005 gick de tre stora utrasgrupperna på våra läktare ihop och skapade "Ultras Göteborg". Tillsammans har de redan infört många nya sånger och skapat några riktigt fina koreografier. Vi ska inte heller glömma att de tre grupperna redan innan sammanslagningen bidrog otroligt mycket på vår läktare genom att måla många flaggor, införa trumma och megafon och komponera nya sånger. En hel del va även aktiva i LG (Läktargruppen, Änglarnas tifosigruppering, Red. Anmärkning) på ett eller annat sätt. Trots detta så fick främst YL och WCA otroligt mycket skit för bengalbränningarna man genomförde mellan åren 2002-2004, med 2004 som absolut största "pyro-säsongen" på vår läktare. Inför 2005 lovade grupperna att tona ner brännandet, och så skedde även, och det har fortsatt in under pågående säsong. Detta till trots har IFK gått till allt hårdare angrepp mot brännare, och allt fler blir kritiska på läktaren till bränningarna.

Jag delar mycket av ultraskulturens åsikter och anser att pyroteknik hör hemma på läktaren. Att totalförbjuda det som SvFF gjort är absolut inte rätt väg att få bort oansvariga bränningar. Om det skedde mindre olyckor i samband med bengaler innan straffen skärptes 2001 tvistas det om, men alla förstår ju ändå att riskerna för att olyckor ska uppstå blir betydligt större om brännaren måste gömma sig. Sluta bränn då, så slipper vi olyckorna tycker säkert en del då. Men varför ska man göra det? Pyrotekniken är ett naturligt inslag i läktarkulturen, och den hör hemma på läktaren. Dessutom måste det visas att SvFF: s väg med ständiga förbud är helt fel väg att gå, och att vi inte accepterar att de försöker inför ”den moderna fotbollen” på vår läktare. Om SvFF hade skapat en dialog med supportrarna istället för att bara förbjuda hade situationen på läktarna varit betydligt bättre idag. Att ansöka om tillstånd för att få bränna tycker jag inte heller är rätt väg, dels visar man SvFF att man rättar in sig i deras system, dels tror jag att det i slutändan bara leder till att mindre och mindre tillstånd delas ut, och till slut är bengalerna borta från läktaren. Dessutom ska det brännas i anslutning till läktaren, och inte på innerplan/löparbanorna som SvFF vill. Det är vi på läktaren som är kulturen, och inte pamparna på SvFF: s kansli.

Oavsett vad man tycker om bengaler i sig, jag respekterar alla, även om man delar mina åsikter eller är emot bränningar, så måste man ju klara av att inse att de personer som står för bränningarna trots allt är supportrar och ofta är väldigt hängivna och engagerade sådana.

En annan sak som blossat upp, delvis i samband med derbyt på SöS, men även innan det, är att det skulle ha blivit ett hårdare klimat på läktaren, dels genom sånger och behandlingen av medmänniskor på läktaren. Detta bör man ju kunna avfärda som totalt nonsens, då det va betydligt mer våld i samband med matcherna i slutet av 80-talet och början/mitten av 90-talet. Sångerna har definitivt blivit mer rumsrena nuförtiden också. Detta sista konstaterande kan vem som helst kolla upp, och borde vara ett bevis för att man inte alltid ska tro allt som står i tidningarna.

Jag vill avsluta med att säga att jag är för ett vänskapligt klimat på läktaren, men det är trots allt en fotbollsläktare vi står på. Man måste få uttrycka sina känslor, oavsett om det är att bua mot domaren efter ett felaktigt domslut, bua ut en motspelare som man tycker filmat, håna motståndarsupportrarna med sånger, eller bli vild av glädje när det blir mål (ja, det finns till och med folk som klagar på det!). Kärlek föder hat, men på vår läktare har och får aldrig hatet bli större än kärleken till laget. "

/"Maxen"